Fördjupa samarbetet med hemländerna, skapa en humanitär infrastruktur för tiggande i Sverige och skärp polisarbetet mot dem som trakasserar och utnyttjar tiggande romer, föreslår en ny rapport av Thomas Hammarberg, som lades fram på onsdagen på tankesmedjan Tiden. Den ger en översiktsbild över utsatta EU-migranters situation och bakgrund, samt hur debatten har sett ut och vilka konstruktiva vägar som finns framåt.
Den överväldigande majoriteten av de EU-migranter som tigger i Sverige är romer. Uppskattningar visar att det finns cirka två miljoner romer i Rumänien, vilket är tre gånger fler än de officiella siffrorna, och cirka 10 procent av befolkningen.
Det uppskattas att inte mindre än 90 procent av romerna inom EU lever i fattigdom. Inte ens hälften av romerna i EU genomgår grundskolan, och bara 15 procent fortsätter på gymnasienivå. Romska barn placeras rutinmässigt i särskolor eller specialklasser – i Tjeckien var detta upp till 27 gånger mer troligt med romska barn, vilket i rapporten kallas för rassegregation.
Att göra förskola och skolgång tillgängliga är en prioritetsåtgärd om misären ska brytas, enligt rapporten. I dag har bara en tredjedel av vuxna romer i EU en anställning. Dessvärre visar undersökningar att även romer som har utbildning har svårt att få jobb. De serviceyrken där de oftast får anställning har dessutom i stor utsträckning rationaliserats bort.
Det finns fortfarande romska ghetton och slumbostäder i Europa. Stadsförnyelse tvingar bort romer från deras hem, och de erbjuds sällan möjlighet att flytta in i de nya husen. Samtidigt säger internationellt överenskomna normer för mänskliga rättigheter att tvångsförflyttning bara får genomföras i exceptionella fall, och bara om den genomförs rättssäkert. Europadomstolen har avgjort att romernas på många platser urusla boendeförhållanden kan innebära en kränkning av Europakonventionens förbud mot omänsklig och förnedrande behandling. Även Europarådets ministerkommitté har uppmanat medlemsstaterna att upphöra med tvångsförflyttningarna, men med dålig utdelning, konstaterar rapporten.
Antiziganism roten till det onda
Rapporten slår fast att roten till hela problematiken är antiziganismen: ”Det är de djupt rotade och vitt spridda fördomarna mot romer som är själva bränslet bakom den systematiska diskrimineringen.”
När de kommer till Sverige är avsikten främst att hitta ett enkelt jobb, men många tvingas livnära sig på att tigga eller panta burkar. Rapporten låter veta att den i stort sett samstämmiga anledningen att de söker sig till Sverige är att de vill hjälpa sina barn.
Oro och hälsoproblem är vanliga eftersom många tvingas sova ute även vintertid. Därtill kommer hot från två håll: Från högerextrema och från kriminella element som kommit från hemlandet, berättar rapporten, och listar mordbränder, överfall och uppskurna tält. 2015 dödades en person i en brand i Högdalen i Stockholm. Trakasserier i form av glåpord och hotelser är nästan dagligt förekommande. Kvinnor, men också män, har utsatts för sexuella ”inviter”. Kvinnor har tvingats in i prostitution av kriminella landsmän. På grund av rädsla för sina förövare drar sig offren för att anmäla.
De flesta kommuner har varit påtagligt handlingsförlamade, och signalen har varit att de som tigger inte är välkomna. Flera kommuner, inte minst i Stockholmsområdet, har genomfört vräkningar utan förvarning eller tolk. Oklarhet råder om vem som är ytterst ansvarig för vräkningarna. Alternativ har inte erbjudits och de avhysta har förlorat personliga ägodelar under vräkningen. Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter har riktat kritik mot förfarandet. En regel är att boendealternativ måste erbjudas.
Vägar framåt
Rapporten formulerar flera tänkbara konstruktiva vägar framåt. Lunds kommun framställs som ett positivt exempel. Här erbjuds enkla boenden med möjlighet att duscha, tvätta kläder, söka jobb och även få språkundervisning. Rapporten konstaterar även att detta mer konstruktiva tillvägagångssätt inte har fått befarade så kallade ”magneteffekter”. Särskilda informations- och rådgivningscenter har etablerats i vissa kommuner, med hjälp av engagerade i civilsamhället.
En annan viktig väg framåt är att positivt påverka migranternas situation i deras hemländer, företrädesvis Rumänien och Bulgarien. Dessa länder har halkat efter i den ekonomiska utvecklingen, men oberoende biståndsprojekt har startats, och pekar i rätt riktning, skriver Thomas Hammarberg. På EU-nivå behövs fler initiativ för fattigdomsbekämpning. Åtgärder mot själva antiziganismen och diskrimineringen har i dag låg prioritet. I Sverige är vänortssamarbeten och sysselsättningsinsatser viktiga. Polisarbetet upplevs av många som hotfullt och kränkande. Det måste byta fokus från att avvisa och mota bort, till att skydda migranterna från högerextrema och kriminella.
Romerna är Europas på samma gång största och mest förtryckta minoritet. Det är en skam för Europa, avslutar rapporten.
