– Social polarisering i Venezuela har pågått sedan länge, det är inget nytt i sig, säger Francisco Contreras, Latinamerikagruppernas talesperson för politisk utveckling i Latinamerika.

Redan i februari 1989 gick missnöjda från fattiga områden uppe i bergen ner till huvudstaden och protesterade mot dåvarande presidenten Carlos Andres Perez prishöjningar. Högerregeringen bemötte protesten, som fick namnet Caracazo, med militärt våld och enligt officiella rapporter dödades 276 personer i Caracas. Inofficiella rapporter talar om över 3 000 döda.

– Polarisering i politiken, mellan fattiga och rika, har funnits och växt i latinamerikanska länder under flera decennier, vilket bland annat ledde till att tiotusentals människor häktades, kidnappades och försvann. Att folk som protesterade försvann var en metod militären började använda just i Venezuela under 60-talet och sedan användes den i andra länder, berättar Francisco Contreras.

Maktens fall

1998 vann den tidigare militären och ledaren för ett kuppförsök 1992 Hugo Chávez valet med 56,4 procent av rösterna och blev president.

– Hans valseger ledde till att de som hade makten och styrde oljan hamnade i opposition, de förlorade den faktiska makten. De försöker än i dag med stöd av USA att få tillbaka makten genom att försöka störta tidigare Chávez och nu Nicolás Maduro. Det är vad som hände 2014 med protesterna som kallades ”la salida” (utvägen) och nu 2017. Oppositionens strategi har varit att skapa en social konfrontation som gör landet oregerligt med syfte att skapa förutsättningar för en USA-ledd intervention och avsätta nuvarande president Nicolás Maduro, enligt Francisco Contreras.

Konfrontationerna har lett till omfattande brott mot mänskliga rättigheter från regeringen och säkerhetsstyrkorna, men också från den protesterande oppositionen. En annan kritik som Latinamerikagrupperna har mot de styrande i Venezuela handlar enligt Francisco Contreras om regeringens oförmåga att förändra den ekonomiska inriktningen som sedan 70-talet bygger på oljeinkomsterna. 95 procent av landets inkomster kommer från oljeförsäljning. Landet hamnade under lågkonjunkturen i början av 2014 och 2015 i ekonomisk kris när oljepriserna fortsatte att sjunka. Oljeinkomsterna sjönk från 92 miljarder dollar 2012 till 28 miljarder dollar 2016. Varubristen beror på att staten minskat importen med 66 procent på fyra år. Importen av livsmedel sjönk med 69,3 procent och för mediciner med 64,6 procent.

– En ekonomi som bygger enbart på råvaruutvinning är skadlig. Landet har inte investerat i en annan utvecklingsmodell och i andra inkomstkällor. Tyvärr verkar gruvdriften nu ta fart igen. Dessutom har den sittande regeringen inte förvaltat landets resurser bra.

Konstitutionen och folkomröstningen

President Nicolás Maduro sammankallade tidigare i år en konstituerande församling för att se över landets grundlag. Detta har fördjupat den pågående politiska konflikten då oppositionen och omvärlden uppfattar planen för grundlagsändring som odemokratisk och en täckmantel för att cementera makten hos president Maduro.

– Den nuvarande konstitutionen skrevs 1999, genom en folkomröstning som Chavez anordnade. Högeroppositionen bojkottade då den nya grundlagen eftersom de ansåg att den är radikal och de kallade den nya konstitutionen för kommunistisk. Konstitutionen erkänner sociala rättigheter för utsatta grupper, ursprungsfolken, för kvinnor och de sexuella rättigheterna samt grundlade en rad sociala reformer. 18 år senare ställer sig samma opposition bakom samma konstitution och försvarar den och vill inte ha några ändringar! I Venezuela pågår mycket folkbildning kring konstitutionen, folk kan verkligen innehållet. Innan 1999, enligt den gamla konstitutionen, fanns inget utrymme för ändringar. Den nya öppnar för möjligheten att ändra vid behov, bland annat har parlamentet, presidenten och folkgrupper möjlighet att ta initiativ till grundlagsändringar, berättar Contreras.

Medierna och Venezuela

Innan Chávez kom till makten förekom Venezuela i internationell medierapportering när det gällde Miss Universum-tävlingen och olja. Sällan bevakades landets sociala massprotester, de försvunna politiska aktivisterna, korruptionen och förtrycket konstaterar Latinamerikagruppernas Francisco Contreras:

– Vi i Latinamerikagrupperna har ingen officiell åsikt om just svenska mediers bevakning kring Venezuela. Men personligen, för mig som följer händelserna i Latinamerika, låter svenska mediers rapportering extremt partisk. De som intervjuas är i 9 av 10 av fallen aktiva i oppositionen. Till stor del används spanska och amerikanska mediers rapportering som källa. Tidningen ABC, i Spanien känd som en Franco-tidning och extremt högerinriktad, används som källa av svensk media. Jag menar inte att högerinriktade medier inte ska användas alls, men ifrågasätter sådana källor som huvudkällor.

– Det påstås ständigt felaktiga saker som lätt kan kontrolleras på nätet. Bara för att ta senaste månaden. En journalist, expert på råvarumarknaden på en av de stora tidningar, uppger i sin iver att utmåla Venezuela som en ekonomisk katastrof helt felaktiga siffror om både oljeproduktionen och valutareserverna. En annan påstår att innan Chavez var Venezuela ”ett demokratiskt föredöme” och att ”venezolanerna flög på helgerna till Miami för att shoppa”. Man häpnar med tanke på dokumentationen som finns om hur det var på 1980- och 90-talet med politiska mord, valfusk och ett tvåpartisystem á la USA och att 70-80 procent av befolkningen levde i fattigdom.

– Rapporteringen missade mycket i de våldsamma konfrontationerna 2017, som kartlades av MR-organisationer. 169 dödsoffer rapporterades under de senaste våldsamheterna. Men inte att 67 procent av dessa offer faktiskt inte tillhörde oppositionen, utan antingen var fattiga och aktivister, som stöder regeringen, eller förbipasserande. Svensk media uppmärksammade inte de 29 av dessa 169 som lynchades till döds av oppositionella grupper, kropparna brändes på gatan. Det rapporteras inte om de enorma demonstrationerna till stöd för regeringen. Det påstås i rapporteringen att de som stödjer regeringen är betalda och köpta. Medierna har svårt att förstå de historiska sociala konflikterna i regionen. I Sverige förmedlas en bild av Venezuela som om oppositionen inte hade makt och resurser. Det stämmer inte. Det är nästan tvärtom när det gäller medierna. De stora tv-kanalerna ägs av högern.

Långvarig kamp

Contreras menar vidare att det finns stora folkrörelser i regionen och så även i Venezuela som kämpar för jordreformer, rätten till utbildning och en avgiftsfri hälsovård, för kvinnors rättigheter, urfolks rättigheter.

– Dessa rörelser stödjer inte högeroppositionen som alltid har agerat emot dessa rörelser och deras krav. Dessa starka rörelser bestående av fattiga, bönder, studenter, kvinnor och urfolk kommer inte försvinna oavsett vem som regerar. Svensk media beskriver ofta dessa folkrörelser som extrema och regeringsbetalda, men det stämmer inte och sådant är missvisande information. Så hela sanningen om konflikten i Venezuela får man inte veta, om man bara följer svenska mediers rapportering.

– I Venezuela har det funnits, även innan Chávez, en bred och mäktig folkrörelse för sociala rättigheter, mot oljeberoendet, förtrycket mot kvinnor och hbtq-personer och korruptionen. De rörelserna är också kritiska till Maduros regering för dess brister men gillar inte högeroppositionen. Hade de fattiga och folkrörelserna protesterat mot Maduro, hade han avsatts för länge sedan. Oppositionen har inte styrkan att avsätta Maduro. Dock är den internationella interventionen oroande med allt fler högerregeringar i Latinamerika, bland annat i stora länder som Mexiko och Brasilien, samt Trump i USA.

Oppositionens egna misstag

I guvernörsvalet den 15 oktober vann regeringsblocket 18 av 23 delstater. I siffror var valdeltagandet 61 procent och regeringsblocket fick 54 procent av rösterna och oppositionen 45 procent. Regeringsblocket lyckades mobilisera den missnöjda och skeptiska chavismen, menar Contreras.

– Officiellt godkänner inte oppositionen valresultatet, något de inte heller gjort de 20 val de förlorat sedan 1998. Dock har flera oppositionella röster gått ut med självkritik för nederlaget. Parlamentarikern José Guerra menar att oppositionen besegrade sig själva genom att inte mobilisera sina egna. Förlusten beror dels på statens partiska agerande för regeringsblockets kandidater, men också på egna misstag som en splittring inom oppositionella krafter med flera olika kandidater och valbojkotten från flera partier. Henri Falcon, avgående guvernör i Lara som förlorade omvalet, menar att de våldsamma protesterna under april-juni också påverkade oppositionens dåliga resultat.