Det finns en ödemark i debatten, ett territorium som ännu inte har kartlagts. Det ligger någonstans bortom den hetsigt hejiga rubriksättningskulturen som har drivits fram av klickbeteslogiken. Där ute pågår i underjordiska smedjor ett långsiktigt grundläggningsarbete från hundratals nättroll på fascismens verkstadsgolv. Där smider de på tusentals små idéfrön. Dessa frön börjar sin tillvaro som exempelvis ett bildgooglat foto på ett upplopp, som retuscheras och textsätts hårdvinklat och inflammatoriskt av ett ansiktslöst nättroll som likt en doktor Frankenstein hoppas skapa något som lever ett eget liv. Därefter sprids det för vinden på imgur, reddit och dussintals andra plattformar.
Därifrån snappas det upp av ytterligare dussintals användare som lägger upp det på Facebook. En mindre nogräknad ”tidning” får korn på engagemanget och publicerar bilden tillsammans med ett par pliktskyldiga rader med doft av nyhetstext. En halvkändis snappar upp och sprider i indignerade ordalag.
Nu har fröet redan börjat gro, och först i detta skede slår skyddsmekanismerna till. Källkritiska initiativ som Viralgranskaren gör en enkel omvänd bildsökning och finner på två minuter att bilden är fejkad. Men då är debatten redan igång på Twitter, där den snabbt urartar i två dagar långa diskussioner för och emot halvkändisen i fråga, och om det tråkiga debattklimatet där vissa åsikter inte får finnas. Nästa steg i det lilla fröets levnadscykel blir en opartisk debatt för eller emot i Aktuellt och Agenda.
Så sipprar språkbruket och världsbilden sakta uppåt, ett anonymt utspel i taget, och tränger upp genom lagren som envisa maskrosor. En oro slår rot. Politiker med makt i sinnet och örat mot rälsen vet att oro mobiliserar, given rätt språkdräkt. De behöver inte prata om precis det där upploppet på den där bilden, folk fattar ju.
Oron börjar leva sitt eget liv. Vi börjar läsa artiklar och undersökningar genom orons glasögon. Tidningarna söker naturligtvis nyhetsvinklar som talar in i samtiden, och så får oron plats i spalterna. Så får vi en rapportering som den kring Brå:s årliga nationella trygghetsundersökning.
Rapporten ger som vanligt en blandad bild av Sverige, med framsteg och bakslag om vartannat. Men den visar att oron har ökat i samhället. Medierna tolkar Brå:s rapport om ökad oro som ett bevis för att den ständigt ökande oron är legitim, och skriver därpå spaltmeter om att Sverige de facto skulle ha blivit otryggare. Brå:s egna varningar för att jämföra statistik från ett enskilt år till ett annat ignoreras helt.
Särskilt kvinnor känner sig mer otrygga. Jag hör av mig till Kvinnofridslinjen. Har trycket ökat det senaste året? Nej, säger de. Inte ökat. Det ligger stabilt högt på 80-90 samtal per dygn sedan ett par år tillbaka.
Nyheten som det saknades god täckning för blev att otryggheten har ökat i Sverige, och särskilt bland kvinnor. Nyheten som det fanns goda belägg för, men som nobbades av rubriksättarna, var att kvinnor sedan länge känner sig mer otrygga än män. Den förra nyheten spelar invandringsmotståndarna rätt i händerna, med deras retorik om hur just alla som nu kommer hit från MENA-regionen är patriarkatets lakejer, medan de själva är hyggliga svenska män. Den senare nyheten som har betydligt bättre stöd i Brå:s forskning över tid säger oss att problemen är nedärvda och vanliga även hos de där hyggliga svenska männen som är så måna om att varna för misogyna invandrare.
I dessa tider när vi pratar oss varma för vikten av fakta och siffror är exemplet med rapporteringen kring Brå:s statistik värt att hålla i minnet. De bruna krafterna behöver inte alltid vinna striden om just fakta. De behöver bara influera våra tolkningsmönster.
När oron väl har blommat ut så sprids nya frön snart nog självmant med vinden och kväver eller överröstar de verkliga frågorna, som mäns ständiga och pågående våld mot kvinnor. Ska vi få en valrörelse med lyckligare utgång än den vi nyss sett i USA är det hög tid för våra partier att ta sig en ordentlig funderare på hur denna framgångsrika ”trickle-up-taktik” ska hanteras.
