Till slut blev det Jami Faltin från Flemingsberg, Stockholm, som tog hem segern som Ortens bästa poet när Svenska förortsmästerskapet i poesi avgjordes under söndagskvällen. Faltin är bara sexton år, men har redan en tydlig politisk och poetisk medvetenhet.
– Vad jag vill få fram i mitt budskap är romernas tragiska historia inom hela Europa och Sverige. Hur vi har blivit behandlade, trakasserade, diskriminerade. Jag vill också få fram romer som inte har så bra självförtroende. Jag vet att det finns unga talanger där ute. Om jag kan, varför kan inte andra unga romer också? Fattar du? Jag vill öppna dörrar för dem också, säger Faltin till Dagens nyheter.
Trots att tävlingen, som hölls i Ungdomens hus i Rinkeby, lockade tusentals både förra året och i helgen, var det nära att den inte alls blev av. När två av finansiärerna plötsligt drog sig ur tvingades arrangörerna att vädja om ekonomisk hjälp och solidaritet från människor som stödde evenemanget. Solidariteten gick i land, på bara några dagar fick arrangemanget in hundra tusen kronor, och sedan ännu mer, genom att skramla in pengar från privatpersoner.
– Vi är uppe i närmare 100 000 kronor. Många privatpersoner har donerat vad de kan avvara. Det känns verkligen som att folk vill se det här hända, sa en av arrangörerna tillika poeten Daniel Boyacioglu till Stockholm direkt.
När Feministiskt perspektiv intervjuade Boyacioglu efter förra årets tävling var han stolt över tävlingen, samtidigt som han riktade en känga åt de institutioner som med större medel inte lyckas inkludera fler i kulturen.
– Det var ju värsta stämningen. Morsor och farsor och barn som kom, inte i familjekonstellationer utan i eget intresse. Stora skolklasser, massa blandat folk. Det var magiskt alltså. Så stort. I modern tid tror jag inte att det har funnits något poesievenemang i Sverige som har attraherat så här mycket folk. Och det är anmärkningsvärt att det också är en publik som institutioner med det här uppdraget och med medel, inte lyckas nå. Och vi gör det här för inga pengar alls. Så det är en trevlig påminnelse att vi har kultur, och att vi gillar kultur, säger han i en tidigare intervju i Feministiskt perspektiv.
2016 var det Liban Abdule som vann, också han en ung politisk poet med ett medvetet formspråk.
– Jag skriver oftast mina texter efter att något har hänt och jag har fått inspiration. Min text som handlade om hur vi i förorten har det, skrevs eftersom jag blev less på den strukturella rasismen vi dagligen möter. Svartkvinna, skrev jag som en hyllning till min mamma och till mina systrar. Den tar upp rasismen bland invandrare för att jag kände att det inte är en fråga som diskuteras tillräckligt, säger han i en tidigare intervju i Feministiskt perspektiv.
