I vintras såg jag pjäsen Jag tror på dig Anita på Stadsteatern i Stockholm. Pjäsens titel föddes som amerikansk feministisk kampanjslogan ”I believe in Anita Hill”, 1991, när juridikprofessorn Anita Hill anklagade den blivande domaren i högsta domstolen Clarence Thomas för sexuella trakasserier. För det blev hon – inte han – misstrodd, hatad och utstött. Pjäsen handlar också om vad som händer med människor som ingen tror på och som ingen vågar fråga.

Åtta år av ovisshet

Hemma hos oss bor sedan snart åtta år tillbaka en ensamkommande flyktingkille som vi från början var familjehem till. I dag är han vuxen. Han har tagit studenten och har fast arbete som examinerad undersköterska. Uppehållstillstånd i Sverige har han dock inte, just av den anledningen att ingen tror på honom och ingen vågar fråga. Det som har drabbat honom är till sitt väsen lika demoniskt som det som drabbade Anita Hill.

I dag lever slagorden ”ordning och reda kring gränserna och en migrationspolitik som fungerar långsiktigt”. Det kan inte finnas någon som kan ha några invändningar mot en sådan målsättning. Hur den politiken kan konkretiseras är meningarna dock mycket delade om. Och det outtalade hotet om ett kollapsat välfärdssystem finns alltid med i bakgrunden till de delade meningarna. Meningar som jag vill visa också är färgade av en odefinierad (migrations)demon som är lika verklig, men också lika osynlig, som den (kvinnoförakts)demon som gjorde att till exempel Anita Hill misstroddes. Nu tänker jag gå rakt på sak och beskriva alla de faktum som visar på den demonens existens.

Pojken kom som 14-åring till Sverige tillsammans med sin pappa och storebror som också var ett barn. Pojkens pappa hade sökt asyl för familjen på Migrationsverket. En morgon när pojken vaknade på flyktingförläggningen var pappa och storebror försvunna. Pojken blev förtvivlad. Han saknade sin pappa, grät på nätterna, skar sig i armarna, försökte ta sitt liv och drömde mardrömmar dag som natt. En psykolog hävdade i sammanhanget i ett intyg till Migrationsverket att pojken mådde dåligt därför att hans uppväxt hade varit torftig och han aldrig haft chansen att utveckla sin självkänsla. Alla var övertygade om att pojkens pappa gömde sig och i hemlighet hade kontakt med pojken. Handläggaren på Migrationsverket trodde inte på pojken när han vidhöll att han inte visste var hans pappa fanns. Inte heller trodde hen på pojken när han berättade att han inte hade någon familj i hemlandet. När pojken berättade något var det alltid för fattigt på detaljer för att handläggaren skulle kunna anse att det var trovärdigt. Vad det var för målande beskrivningar handläggaren ville höra om hans hemby och uppväxt förstod han aldrig och var för övrigt inte, efter bara tre år i skolan, rustad för att detaljerat berätta om varken sig själv eller händelser han hade varit med om.

När hans handläggare missförstod något pojken sade anklagades han för att ha ändrat sin berättelse. Handläggaren bedömde minsta nyansskiftning av någon uppgift som pojken, enligt tolken, lämnade som ett ytterligare bevis på hans bristande trovärdighet. Handläggaren pratade alltid med honom som om han var anklagad för något. Det var inte lätta samtal. Ibland fick de avbrytas och kunde inte återupptas förrän pojkens gode man suttit med pojken i enrum och lugnat ned honom så mycket att han orkade fortsätta. Att samtalen skedde via tolk gjorde det inte lättare. Tolkarna kom alltid från ett land som låg granne med hans hemland och var därför inte lätta att förstå.

Obönhörlig byråkrati

Efter att han fått ett beslut om avslag på sin ansökan om asyl hårdnade tonen i samtalen på Migrationsverket ytterligare. Nu var det inte längre viktigt var hans pappa fanns utan fokus hade flyttats till den övriga familjen, som enligt Migrationsverket, fanns kvar i hemlandet. Pojken önskade att det hade varit så. Han längtade inte bara efter sin pappa utan också efter mamma som inte längre levde och han funderade på om hans pappa och bror kanske hade återvänt till hemlandet och väntade på honom där. Eftersom han nu skulle utvisas till hemlandet behövde han ett pass. Av Migrationsverket fick han lära sig att ett sådant kunde han få bara om han medverkade till att fastställa sin identitet. Så gott han kunde försökte han därför medverka till detta. Flera gånger pratade han med sin hemlandsambassad via telefon och med hjälp av sin gode man mejlade han också till den ännu fler gånger. Alltid lämnade han samma uppgifter om sig själv och sin familj. Inget av allt han berättade räckte dock för att hans ambassad skulle ge honom ett pass. Han flög därför till hemlandsambassaden i Berlin tillsammans med två svenska poliser. Då hade Migrationsverket nämligen gett upp om att klara av att verkställa hans utvisningsbeslut och lämnat över hans ärende till polisen.

Under besöket på ambassaden var förvirringen total. Tjänstemannen han mötte påstod plötsligt att pojken inte talade en dialekt som hörde hemma i landet som pojken kom ifrån. Det hävdade tjänstemannen inför poliserna. Inför pojken, när tolken inte längre var på plats, sade han ”du förstår väl att jag hjälper dig”. Efter besöket gjorde pojken åter språktest som liksom tidigare test visade att han kom ifrån det land som ambassadtjänstemannen hade påstått att han inte hörde hemma i.

Efter besöket i Berlin fattade polisen ett beslut om uppsikt. Det betydde att pojken två gånger i veckan var tvungen att lämna skolan på dagtid och åka till polisen för att anmäla sig. Beslutet togs med motiveringen att han inte medverkade till verkställigheten till hemlandet. På den tiden hade han både god man, familjehem och socialtjänstsekreterare. Alla engagerade sig och försökte prata med både Migrationsverket och polisen om vad de förväntade sig att pojken ytterligare skulle göra för att hjälpa till och därmed anses medverka. Ingen av myndigheterna hade något tips. De bara vidhöll att vad pojken gjorde inte räckte (migrationsdomstolen hävde dock beslutet om uppsikt efter att det överklagats med motiveringen att pojken måste anses medverka). Pojkens gode man, socialsekreterare och familjehemsföräldrar ventilerade sinsemellan alla ”konstigheter” i den process som pojken utsattes för.

Pojkens hemland tillhörde forna Sovjetunionen och var ett av de fattigaste. Ingenstans i Migrationsverkets landinformation (Lifos) finns uppgifter om hur folkbokföringen fungerade i landet när pojken föddes år 1994. Då var det inbördeskrig i landet. Pojken vet att han aldrig haft id-kort eller pass. Han vet dock inte om hans pappa någonsin haft ett pass eller ens id-kort. Migrationsverket, migrationsdomstolen och gränspolisen vet att det finns en lista på länder som inte tar emot sina medborgare, trots att de själva försöker medverka till verkställigheten av sina utvisningsbeslut. Det är heller ingen rikshemlighet att det förekommer samtal på diplomatisk nivå med dessa länder och att frågan om Sveriges krav på länder som mottar bistånd nämns i dessa sammanhang. 

Barn görs till demoner

Kan dessa barn rimligen ha setts som ett hot mot Sveriges välfärd? Vad är det annars för bevekelsegrunder som legat bakom? Processen för att bedöma om det föreligger praktiskt verkställighetshinder är inte en värdig, rättssäker process. Jag begriper inte varför den inte kan hanteras annorlunda. Varför kan inte alla korten läggas på bordet, således också vetskapen om hemländernas illa dolda agenda, istället för att lägga ned mängder med tid, kraft och ekonomiska resurser på att visa att hindret helt och fullt ut beror på, i det här fallet, ett ensamt flyktingbarn.

Nu ligger pojkens ärende i migrationsdomstolen för andra gången. Det vill säga det har hunnit preskriberas och börjat en ny vända i asylprocessen. Om han får avslag ännu en gång förlorar han sin rätt att arbeta och kommer under många år att leva i ovisshet om var han kan få höra hemma. Möjligheten som tidigare fanns att få uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter finns inte längre. Således är pojken helt utlämnad till möjligheten att få tillstånd i Sverige på grund av praktiskt verkställighetshinder. Praktiska hinder för att verkställa ett beslut om utvisning kan handla om att sökandens hemland har förklarat att de inte kan ta emot sökanden och fortsatta kontakter i frågan bedöms som verkningslösa. En förutsättning för uppehållstillstånd i sådana fall är generellt att svårigheterna att verkställa inte till någon del beror på den sökandens vägran att medverka till verkställigheten.

Demoner dör aldrig om de inte synliggörs och förintas. Trots att det är svårare än någonsin att tala om migrationspolitik utan att känslorna svallar och hotbilder skymtar överallt så tycker jag att de migrationsdemoner vi faktiskt kan sätta fingret på måste ventileras. Kanske är det lättare i dag att ventilera just denna, eftersom ensamkommande flyktingbarn som lämnas i Sverige av sina föräldrar, förmodligen är ett minne blott. Med dagens stängda gränser kan det inte vara lätt för en aldrig så desperat förälder att gå i land med det tilltaget. Och vi måste alltid fråga oss vad som kan hända med människor som ingen tror på och som ingen vågar fråga.