Feministiskt perspektiv har kontaktat 19 psykiatriska avdelningar för slutenvård runt om i landet – endast två av dem har rutiner på plats för att hantera övergrepp och trakasserier som sker under vårdtiden.

Riksförbundet för social och mental hälsa är en av aktörerna som menar att det finns stora problem med patienternas säkerhet och trygghet på många psykiatriska avdelningar runt om i landet. Anna Quarnström är människorättsjurist och projektansvarig för riksförbundets projekt Inlåst, men inte utan rättigheter, som syftar till att uppmärksamma och förbättra de mänskliga rättigheterna för personer som frihetsberövas, bland annat genom psykiatrisk tvångsvård. Hon är kritisk till de resultat som Feministiskt perspektivs kartläggning visar:

– Till syvende og sidst är det ett kvitto på att lagstiftningen inte fungerar som den ska. Det saknas konsekvenser för vårdgivare som inte följer lagen. I förlängningen är det staten som fallerat eftersom det är den som ska garantera att individens rättigheter skyddas. Varje övergrepp som det hade varit möjligt att undvika är ett misslyckande och ett brott mot den personens mänskliga rättigheter. Det är helt oacceptabelt.

Majoriteten av avdelningarna som inte kan uppvisa en rutin mot övergrepp och trakasserier hänvisar till att dessa inkluderas i mer generella arbetssätt mot hot och våld. Många uppger även att det inte finns något behov av en sådan rutin. Alla uppger att övergrepp tas på stort allvar.

Men ändå sker övergrepp inom psykiatrin. Under våren 2015 tvångsvårdades en kvinna på S:t Görans sjukhus i Stockholm av en sexualförbrytare som hotade henne och utsatte henne för sexuella övergrepp under vårdtiden, ett fall som nyligen återupptagits av polisen. På samma sjukhus anmäldes en våldtäkt i juli förra året där både offer och förövare var patienter, en liknande händelse skedde på en psykiatrisk avdelning i Gävle. En patient inlagd på en psykiatrisk avdelning i Helsingborg anmäldes för våldtäkt på en annan patient förra våren.

Psykiatrin i Piteå är en av de psykiatriska verksamheter som inte har någon rutin för att förebygga och hantera övergrepp på plats.

– Vi håller på att se över handlingsplaner avseende patientsäkerhet men vi har inte uppmärksammat att vi inte har någon för detta område, vilket givetvis är en brist, skriver verksamhetschef Ola Fritz i ett mejl, och meddelar även att en länsgemensam rutin nu ska tas fram efter sommaren.

– Genom att inte ha sådana riktlinjer åsidosätter man patientens säkerhet och trygghet. Vården har enligt lag skyldighet att bedriva god och säker vård. Det innebär naturligtvis också att vården måste bedrivas på ett sådant sätt att patienten är fredad från övergrepp eller trakasserier. Där, om någonstans, måste det finnas trygghet och säkerhet, säger Anna Quarnström.

Övergrepp är inte som andra brottstyper

Det har kommit flera larm om psykiatrin i Skåne under senare år, där övergrepp och ofredanden har skett och där patienter har utsatts för kränkningar och övervåld. Inte heller där finns det någon rutin på plats.

– Sexuella övergrepp och trakasserier betraktar vi som allvarliga händelser och dessa hanterar vi i vårt avvikelsesystem. Dessa händelser är mycket sällsynta i vår verksamhet, skriver Katarina Hartman, divisionschef för psykiatri Skåne, i ett mejl.

Men Anna Quarnström menar att övergrepp och trakasserier har en unik problembild i förhållande till andra brottstyper:

– Ett av alla uttryck för detta är svårigheten att upptäcka och få den brottsutsatte att anmäla den typen av kränkningar. Att då hänvisa till att det inte finns något problem eftersom man enligt sin erfarenhet endast har kännedom om några få fall tyder på grundläggande brister på kompetens i frågorna. Självklart ska de ha en planering!

Vågar inte klaga

Anna Quarnström menar att tillsynen av psykiatrin är otillräcklig i Sverige och möjligheterna att sanktionera vårdgivare som inte upprätthåller patienters säkerhet är för små. Mycket av kvalitetsarbetet inom vården kommer av att patienter och deras anhöriga har synpunkter och klagar. Men de som vårdas inom psykiatrin har ofta dåliga förutsättningar att göra just detta. Det kan handla om att patienten inte orkar klaga på grund av sin psykiska ohälsa, att informationen om vad de som patienter egentligen har för rättigheter brister eller på grund av att de inte kan ”välja med fötterna” då vårdalternativen är såpass få. Men även rädslan för att personalen inte ska ta en på allvar eller ge en ett dåligt bemötande spelar in, menar Anna Quarnström.

– På en sluten psykiatrisk avdelning är man som patient helt beroende av att personalen är professionell och empatisk. På avdelningar som har sämre kultur upplever patienter att de inte vågar prata med sin personal eftersom de är rädda att upplevas som jobbiga och då riskera att få ett sämre bemötande och sämre vård. Av samma skäl vågar många inte heller klaga.

Och när patienter väl klagar, då måste personalen ta patienternas berättelser på allvar:

– Det är en kränkning i sig att personalen inte reagerar på att man kränks. Man har ju ingen annanstans att vända sig om personalen inte lyssnar på en, då är man väldigt ensam, utsatt och försvarslös, säger Anna Quarnström.

Riktlinjer är inte allt

Men allting kan inte lösas med riktlinjer. Huruvida övergrepp och trakasserier kan ske inom psykiatrin handlar om mer än vad som finns på papper. Att det sociala klimatet på avdelningarna och att de fysiska förutsättningarna gällande hur avdelningen ser ut och hur mycket personal som finns tillgänglig fungerar är viktiga aspekter för att kunna förebygga övergrepp och trakasserier. Men strukturer är viktiga, menar Anna Quarnström.

– Det måste finnas möjlighet att jobba preventivt. Det inbegriper att verksamheten har självklara strukturer och att personalen vet hur de ska agera när olika situationer uppstår. Personalen ska vara kompetent och trygg och patienterna ska ha tydlig information om vad de har för rättigheter och hur de ska gör när de har synpunkter eller när de vill anmäla något.