I förra veckan publicerade det oberoende fackliga idéinstitutet Katalys rapporten Pensionssveket, författad av utredaren Elisabeth Lindberg. Där kan man läsa att det nya pensionssystemet inte håller vad dess skapare lovade i mitten av 1990-talet – att systemet skulle leverera bra pensioner inom ramen för finansiell stabilitet. I stället blev det så här:

• Låga pensioner som i värsta fall leder till fattigdom på äldre dagar.

• En omfördelning av pensionskapital från lågutbildade arbetare, deltidsarbetande, långtidssjukskrivna och utrikes födda, till andra.

• De som i stället gynnas är högutbildade som lever längre och har arbeten där yrkeslivet lätt kan förlängas in i 70-årsåldern

Dagens pensionssystem skapar inte bara ojämlikhet utan leder också till ökad ojämställdhet. Det är vad Feministiskt initiativ påvisar i rapporten Pensioner – en patriarkal historia. Där framgår det med all önskvärd tydlighet att det största sveket drabbar kvinnorna.

I en artikel i DN i maj i år kunde vi läsa att kvinnors avgifter bidrar till männens högre pensioner. Artikelförfattarna Britta Burreau, KPA Pension, och Håkan Svärdman, Folksam, skrev att det i praktiken handlar om att de flesta kvinnor under sitt yrkesliv bidrar med betydande avgiftsintäkter till det allmänna inkomstpensionssystemet vilket huvudsakligen blir till fördel för männen.

Flertalet kvinnor får i stället en allmän pension som till stor del utgörs av garantipension, som för övrigt finansieras av skatter och inte av pensionsavgifterna. Artikelförfattarna konstaterade att kvinnor får 5 400 kronor mindre i pension per månad än män och föreslog tre åtgärder som snabbt skulle ge mer jämställda pensioner; 1) ge kvinnor högre lön, 2) säkerställa att kvinnor inte väljer jobb inom traditionellt kvinnodominerande yrken, 3) kvinnor inte går ner i arbetstid eller är hemma mer med barnen genom föräldraledighet och vab-dagar.

Problemet är att det saknas politisk vilja att genomföra de här förslagen. Det är inte svårt men det kräver mod. 1) Det handlar om att modernisera lönebildningen med jämställda löner som övergripande mål. Medlingsinstitutet kan driva på. Det handlar om rätten till heltid. Beslut måste fattas i riksdagen. 2) Att säkerställa att kvinnor inte väljer kvinnokodade yrken är svårare. Arbetet ska ju göras, eller? Snarare är det väl så att män behöver finnas där också. Och då är vi tillbaka i lönefrågan och rätten till heltid. 3) Förändrad fördelning av föräldraledigheten går enkelt att genomföra genom en individualisering av föräldraförsäkringen. Riksdagen fattar beslutet.

Inga svåra saker alltså men det saknas mod och det finns ett politiskt motstånd. Alltså kan vi inte gå omvägar.

Nu är vi där vi är och vi kan inte vänta längre! Risken för fattigdom hos den äldre delen av befolkningen ökar. Bland kvinnor över 75 år löper nästan 35 procent risk för fattigdom. Det är en ökning med nästan 30 procent sedan 2004, skriver Katalys.

Konstruktionen med en pensionsarbetsgrupp där alla politiska partier utom Vänsterpartiet och SD ingår och där inga ändringar får göras med mindre än att alla är överens, är dessutom en demokratisk katastrof. Frågan kan inte diskuteras i öppen debatt. De små förbättringsförslag för pensionärerna som vi hittills fått höra – höja bostadstillägget, ta bort skatteskillnaden mellan pension och lön – ändrar inte på systemet. Det är plåster på ett djupt orättvist system som permanentar samhälleliga orättvisor in i döden. Det saknar demokratiskt legitimitet och det är uppenbart att partierna sätter den egna tryggheten före pensionärernas.