Vem vill inte få ett gott liv på sin ålders höst? Hur möjligt kommer det att vara i framtiden, med tanke på vårt urgröpta pensionssystem? I reportageboken Pensionärsplaneten – Spaniensvenskar och pensionsmigration i en globaliserad värld presenterar socialantropologen Anna Gavanas en gren av vad som kan vara de sista generationerna svenska pensionärer med möjlighet till ett hyfsat gott liv. Det är omöjligt att närma sig hennes bok utan dessa frågor ringande i bakhuvudet. Vilka pensionärsberättelser kommer vi andra att kunna berätta i framtiden?

Spaniensvenskarna har olika klassbakgrunder

Mot fonden av ett kallnande samhällsklimat avtecknar sig detta bidrag till det svenska pensionssystemets historia: Gavanas färgstarka fresk och livaktiga skildring av människoöden, av Spaniensvenskarna, ”vinterfåglarna” som valt att flytta till sol och värme, tapas och tavernor. Hon tar oss med till påkostade urbanisationer, restauranger, caféer, kyrkor, föreningar och dansbandsställen. Men också till nedgångna lägenheter och undanskymda campingplatser. Här träffar vi golfarna Gustav och Gullan, välbärgade Janne och Bodil, smyckesförsäljaren Agneta, men också reumatikern Lisbeth, förtidspensionärerna Staffan och Gullan och uteliggaren Kalle, alla förstås under fingerade namn. Vi får också ta del av socialantropologens tankevärld och den forskning som far genom hennes huvud i mötet med alla människor. Det är en strålande publikpresentation av ett tidigare forskningsprojekt och dess intervjumaterial med 88 Spanienpensionärer och 140 personer som utför tjänster och service på Solkusten och Kanarieöarna. Det är en bladvändare präglad av silverhår.

I mångt och mycket brottar Gavanas ner stereotyperna kring Spaniensvenskarna som varande skattesmitare, lyxlirare, alkoholister och Sverigehatare, genom att presentera en skara ansvarstagande, livsglada och socialt aktiva pensionärer. Det är övre medelklass och köpstarka fyrtiotalister, men också fattigpensionärer och sjukpensionärer. Säg livsstilsmigranter, ekonomiska migranter, och av hälsoskäl klimatmigranter, fullt upptagna med att leva så gott som möjligt. Äntligen, efter ett helt arbetsliv.

Invandrare utan krav på integrering

Men är de verkligen i Spanien? Här möter Sverigeföreningar, svenska klubbar och svenskbyar i vitkalkad ”traditionell spansk stil” muromgärdade hus skyltade ”Casa Svensson” och ”Villa de Kurt”. Bokens intervjuer präglas av pensionärernas skiftande förhållningssätt till Sverige, svenskhet och andra svenskar, och hur de definierar sig själva utifrån detta. Deras reflektioner är många: Hur uppfattas de som svenskar i Spanien? Vad innebär det att själv vara invandrare i ett annat land när invandrardebattens vågor svallar högt hemma i Sverige? Är svenskkolonierna i Spanien som Rosengård i Malmö? Har pensionärer skyldighet att integreras?

Bristande språkkunskaper är förvisso ett problem i hälso- och sjukvårdssammanhang, men räcker inte ”restaurang- och byggspanska” för den som ändå ska styra kosan hem till Sverige lagom till väntande äldrevård? Helt klart varierar den svenska självbilden och frågeställningarna allt efter plånbok och politisk ståndpunkt.

Nu skildras inte pensionsmigranterna så mycket i en globaliserad värld som i sin egen värld, ett kaffe- och kanelbulledoftande svenskreservat. Det är bokens styrka, men samtidigt även dess svaghet. Det är som om tiden stått stilla bland dessa Spaniensvenskar sedan första vågens resenärer, till vilka mina barns farföräldrar hörde redan på femtiotalet. Det är ett Sverige i Spanien, där den europeiska krisen åtminstone inte i Gavanas reportage märks mycket annat än i deras möten med utomeuropeiska migrantarbetare. Marknaden för tjänster och högre varukonsumtion, där pensionärerna och de svenska migrantarbetarna rör sig, påverkas inte av misären i omgivningen får vi veta. Vilken misär? Reportaget hade vunnit på att ge en något mer utvecklad bild av den ekonomiska krisens genomslag och synlighet i landet som helhet och berörda svenskområden. Då hade läsaren fått en mer fungerande fond för bokens annars utmärkta slutresonemang om en postkolonial global världsordning, där pensionärer kan ”outsourca” sig från höginkomstland till låglöneland och dra vinstlotter sida vid sida med det globala lotteriets nitlottdragare.