Det nya pensionssystemet skapades av en liten sluten grupp politiker och experter som arbetade utan insyn under den värsta krisperioden i svensk nutidshistoria. Den utredning som lades fram våren 1994 (Reformerat pensionssystem, SOU 1994:20) omfattade med bilagor över 900 sidor. Remisstiden var rekordkort, vilket ledde till att ingen remissinstans hann läsa och ta ställning till helheten. Därefter hade departementet två veckor på sig för att läsa remisserna, ta ställning till synpunkterna och skriva den proposition som riksdagen skulle ta ställning till. Den 8 juni 1994 röstade riksdagen igenom förslaget.

Varför denna orimliga brådska med en ”reform” som enligt huvudaktören Bo Könberg skulle vara till nästa istid? Jo, det var val i september, och förslaget skulle aldrig ha överlevt en valrörelse. Framför allt inom S var motståndet starkt, men det dribblades bort och tystades ner.

Under ett antal år därefter arbetade andra slutna grupper med att finslipa förslaget, bland annat genom att införa bromsen, som visserligen bara skulle behövas om digerdöden eller atomkriget drabbade landet men som redan slagit till tre gånger och inte bara bromsat utan sänkt pensionerna. Sedan systemet trädde i kraft har en ”arbetsgrupp för vårdande av pensionsuppgörelsen” sett till att vårda resultatet av denna oheliga allians, som prisas för sin robusthet men har den lilla svagheten att ge orimligt låga pensioner. Operationen lyckades men patienten dog.

De nya förslag som nu kommit är utformade just av denna slutna grupp och rubbar inte den heliga pensionsöverenskommelsen, vars främsta fel var och är att den är underfinansierad.

De förbättringar för pensionärerna som föreslås (höjd garantipension och bostadsbidrag) ligger utanför pensionssystemet och finansieras via skatterna. Det handlar alltså om inkomstprövade bidrag, inte om de pensioner som vi tjänat in under ett långt arbetsliv. Tvärtom faktiskt: den enda inkomst som räknas av mot garantipensionen är den som bygger på tidigare förvärvsarbete.

Pensionssystemet har aldrig underställts folket i val. Att sex partier ingår i den grupp som ”vårdar pensionsuppgörelsen” gör det bara ännu omöjligare att bryta denna fatala enighet, som gjort det möjligt att gång på gång sänka pensionerna utan att det ens debatterats i riksdagen.