Sommaren 2012 publicerade Sydsvenskan ett avslöjande reportage om arbetssituationen på de billiga krogarna vid Möllan i Malmö. Det var journalisten Johanna Karlsson som jobbat som servitris där i ett år som berättade om slavliknande förhållanden. Usla svarta löner, 14 timmars arbetsdagar och beroendeställning gentemot chefen, som oftast kom från samma land och som hjälpt folk att ta sig till Sverige. Karlsson var den enda svenska personen som stannade längre än någon månad. Hon berättade om dyra skenäktenskap med svenska tjejer för att få uppehållstillstånd och kocken som bodde i källaren och duschade i ett handfat.

Möllans mysiga skimmer försvann för mig där och då. Men förhållanden förändrades inte ett dugg. När polska Daria Bogdanska flyttade till Malmö något år senare för att plugga till serietecknare fick hon ganska omgående jobb på en av Möllans indiska restauranger. Hon skildrar sitt första år i Sverige i den självbiografiska serieboken Wage Slaves.

Priset för den billiga ölen

Daria Bogdanska erfar också det Johanna Karlsson gjorde i sitt reportage. Karlsson förekommer också i boken – de båda träffas. Daria Bogdanska tar kontakt med facket. Bara SAC vill jobba med papperslösa, inget annat fackförbund. Bogdanska har inget anställningskontrakt och får därmed inget personnummer. En ond cirkel. Och en verklighet för många. Någon annan betalar alltid för den billiga ölen. Alltid.

Med en utbredd svart arbetsmarknad borde fackförbunden se över sina rutiner. Papperslösa jobbar mycket, hårt och extremt lågavlönat. Detta vet vi.

I Wage slaves förklarar Daria Bogdanska så det inte går att missförstå hur det är att leva mitt i samhället, med vanligt liv – jobba, plugga, festa, bli kär – och samtidigt inte finnas. Inte ha ett personnummer, inga kontrakt, inget skyddsnät alls. Daria jobbar 14–timmarspass för 45 kronor i timmen. En timlön som är lite lägre än de vita svenskarnas och lite högre än hennes mer mörkhyade kollegor.

Rasism manifesterad i reda pengar

Wage slaves är för personligt hållen för att reduceras till ett politiskt manifest. Det är en självbiografi och livet innehåller många delar. Daria blir kär men hur är läget egentligen med den där andra pojkvännen, han som tipsade henne om den svenska serieskolan? Är de fortfarande ihop? Vilka risker vågar man ta när andras jobb är inblandade? Hur kan man bo i ett fönsterlöst källarrum?

Wage slaves som berättelse drivs framåt genom huvudpersonens egen utveckling och envisa kamp. Dramatik och nerv saknas inte men tonen och stilen är alltid saklig. De svartvita bilderna påminner i stilen närmast om Marjaneh Satriapis Persepolis. Jag skulle gärna sätta den här boken i händerna på alla som vill skicka ut folk ur landet, som vill sänka skatterna, som tycker att det är rimligt att betala svart. Det handlar i slutänden om solidaritet och empati. Wage slaves sätter ett vänligt men bestämt finger på många problem som många vill blunda för.