Förra veckan tilldelades poeten Jenny Wrangborg fackförbundet Handels kulturstipendium.
– Jag har varit fackligt och politiskt aktiv och i den kampen har man både vunnit segrar och upplevt bakslag, men det har i vilket fall som helst lärt mig hur mycket starkare man är om man kämpar tillsammans. De erfarenheterna vill jag försöka förmedla i mitt skrivande, säger hon.
Torsdagen i förra veckan delade Handels ut sitt kulturstipendium på 30 000 kronor till poeten Jenny Wrangborg. För ”insatser att skildra arbetslivets och arbetarklassens villkor och det fackliga engagemanget i vardagen”, skriver Handels i ett pressmeddelande.
– Det känns superkul! säger Wrangborg. Förutom äran så innebär det också att jag har råd att lägga mer tid på skrivandet.
Hur ser du på svensk litteratur i dag, ges det utrymme för poesi som belyser arbetarklassens villkor?
– Om man tar boken Svensk dikt som ett exempel så kan man se att arbetarlitteraturen, och speciellt arbetarpoesin, behöver sin egen offentlighet för att nå ut. Inte ens en så tongivande poet som Stig Sjödin är med där. Det finns definitivt en okunskap. Som tur är har vi egna tidningar som till exempel Föreningen Arbetarskrivares tidskrift Klass som uppmärksammar både samtida och äldre arbetardiktning.
Jag inspireras mycket av din förmåga att skriva hoppfullt, trots samtiden. Är det något du arbetar med medvetet eller något som kommer av sig själv?
– Jag har varit fackligt och politiskt aktiv och i den kampen har man både vunnit segrar och upplevt bakslag, men det har i vilket fall som helst lärt mig hur mycket starkare man är om man kämpar tillsammans. De erfarenheterna vill jag försöka förmedla i mitt skrivande.
Vill du berätta lite om dina nuvarande projekt?
– Jag försöker skriva någon sorts prosa men det går hopplöst långsamt.
– Jag kommer fortsätta skriva om otryggheten som kommer ur osäkra anställningar och en bostadsmarknad där man ständigt måste flytta mellan andrahandskontrakt om man inte har några miljoner att köpa ett hem för. Jag vill undersöka vad det gör med oss att sakna den tryggheten som tidigare generationer sett som självklar.
Du har ibland kallats för arbetarpoet, vad tänker du kring den benämningen?
– Jag är stolt över den. Det finns en riktning i det ordet och en stolt tradition av poeter som velat någonting mer än bara beskriva samhället.
Jag vet att du tidigare har arbetat nära musiken, i läsningen av dina dikter. Och du är säkert en av de poeter som haft mest uppläsningar de senaste åren. Är det musikaliska och rytmiska i dina texter något som kommer av sig själv när du skriver? Hur tänker du kring ljudets roll i dina dikter?
– Jag började läsa mina dikter för publik på poetry slam-scener, så vikten av rytmens och framförandes roll lärde jag mig nog där. Och när jag började skriva så läste jag inte poesi utan inspirerades av sångtexter istället och det har förmodligen också färgat mitt skrivande.
Oftast så kommer det automatiskt i skrivandet men jag jobbar också med det i efterhand. De flesta texter har någon kort melodi i sig från början som man sen får försöka sträcka ut i hela texten.
Vilka poeter läser/lyssnar du på just nu?
– Juliana Spahr. Sören Ulrik Thomsen. Och så ser jag mycket fram emot att läsa Emil Boss nya diktsamling när den kommer.
