”Det vi behöver bygga är jämlikare samhällen som håller ihop och där vi på allvar ser oss själva i andra. Det kan inga gevär eller övervakningskameror i världen åstadkomma. Inga databaser, inga murar, inga drönare eller militära medel i världen kan skapa det”, skriver Malin Björk (V), ett år efter terrorattackerna i Bryssel.
På onsdag är det ett år sedan bomberna exploderade på Bryssels flygplats och i tunnelbanan. Explosionerna var en fortsättning på de attacker som skedde i Paris i november några månader tidigare. Jag var i flygplatsens ankomsthall på undervåningen när bomberna sprängdes i avgångshallen precis ovanför oss. Jag kände explosionerna i kroppen och trodde att taket skulle rasa ner på oss.
Ett år senare kan jag fortfarande känna rädslan i kroppen när jag tänker på det ögonblicket. Men det finns inget att hämta där, i rädslan. Förutom möjligtvis att det är rent åt helvete, och en blandning av ilska och beslutsamhet. Jag känner beslutsamhet över att vi kan och måste organisera motkrafter till alla de som driver på hat och hot och till slut sätter planerna i verket.
Högern och extremhögern försöker instrumentalisera vår rädsla och avsky inför dödandet i Paris och Bryssel. Men i samma ögonblick som de målar upp sina rasistiska fiendebilder och polariserar samhället så förstör och omöjliggör de skapandet av trygga samhällen. Vi ser ett EU som alltmer xenofobt och militariserat sluter sig kring sig självt.
Efter att ha lyssnat på vad som sades i plenum i Europaparlamentet i förra veckan när Brysselattackerna diskuterades, så kan jag bara konstatera att regeringarna runtom i EU gör precis tvärtom mot vad vi borde. Och någonstans där väcks en politisk ilska i mig. Attackerna i Paris och Bryssel har blivit startskottet för ett enögt fokus på att skapa ”säkerhet” genom övervakningsteknologi, databaser och murar kring Europa. Vi ser ett evinnerligt undantagstillstånd i Frankrike som i sig hotar rättsstaten och inskränker medborgerliga fri- och rättigheter. Rättigheter som var tänkta att försvaras, det öppna samhället. Eller hur var det?
Islamofobi i kubik och en blå höger som traskar i extremhögerns fotspår. Riktiga losers. Kallar Geert Wilders och kompani för ”populister” istället för de rasister och extremhögerpolitiker de är. Danska liberala (!) migrationsministern firar med tårta för att hon fått igenom femtio förslag som stoppar flyktingar. Senast i raden var EU-domstolen som legaliserar arbetsgivare att påbjuda slöjförbud, en lagtolkning som direkt riktar sig mot muslimska kvinnor. Polarisering och vi-mot-dom bilder sprids som löpeldar.
Små och stora droppar som blir till en ström av omöjligheter. Det är inget hållbart, tryggt samhälle de skapar.
Det vi behöver bygga är jämlikare samhällen som håller ihop och där vi på allvar ser oss själva i andra. Det kan inga gevär eller övervakningskameror i världen åstadkomma. Inga databaser, inga murar, inga drönare eller militära medel i världen kan skapa det.
Gubbsen här i EU-korridorerna (och säkert även Björklund och Hultqvist med flera hemma) tycker det är ”vänsterflum” att gå på som jag gör. Det må kalla det vad de vill. Men det är det enda som kan skapa medmänskliga samhällen där vi alla vill leva. Tillsammans. Om detta är jag mer övertygad än någonsin.
Istället för att bara inrikesministrar, med mycket begränsade instrument och perspektiv på vad säkerhet är, sitter och skissar fram Europas svar på terrorattackerna, bör vi sammankalla bredare möten. Välkomna också socialministrar, finansministrar, utbildningsministrar, jämställdhetsministrar och utrikesministrar. Ett möte där även barns levnadsvillkor, arbetslösheten, bostadsbristen, segregationen, klassklyftorna, sexismen och diskrimineringen på arbetsmarknaden runtom i Europa diskuteras. Och så måste vi prata om extremhögerns terror, om de brinnande asylförläggningarna i Europa och den otrygghet icke-vita upplever i allt större utsträckning i våra samhällen.
Ett år efter attackerna i Bryssel är det hög tid att styra om insatserna. Låt inte EU:s ledare fortsätta sitt egna machodogmatiska ”krig mot terrorn” i Bushs fotspår. Det krävs helt andra saker – feminism, fördelningspolitik, och antirasism – för att skapa trygga, sammanhållande samhällen.
