”Att minnas är viktigt för att kunna mota rasism, förtryck, förödelse och fasa i grind. I en tid där antidemokrater vädrar morgonluft och intoleransen mot olika minoriteter normaliseras är det dags att vakna. Ingen ska kunna säga att vi inte visste vad det kan leda till”, skriver Agneta Haugaard Farkhak på minnesdagen av novemberpogromen 1938.
Året var 1938 och Nazityskland hade precis annekterat Österrike. I Wien mottogs nazisterna av jublande folkmassor och Hitler hyllades som en hjälte när landet införlivades med det tyska riket, i princip utan att möta särskilt mycket motstånd.
Samma kväll som invasionen var i full gång hade Gitta Sereny bestämt möte på stan med sin skolkamrat Elfie. På långt håll hörde de båda flickorna antisemitiska slagord: ”Deutschland Erwache! Juden Verrecke!”. (”Vakna Tyskland! Judar gå under!”).
Ett par dagar senare, den 14 mars, såg Gitta Sereny Adolf Hitler hålla tal i centrala Wien. Följande dag promenerade hon återigen genom gatorna i Wien tillsammans med Elfie. Gitta Sereny berättar i sin bok Tyskt trauma att de såg en grupp män i bruna uniformer med hakkorsarmband, som var omringade av en folkmassa, varav många skrattade. När de kom närmare såg de i klungan andra människor, män och kvinnor som låg på knäna och skurade stenläggningen med tandborstar. Gitta kände igen en av dem som Doktor Berggrün, en barnläkare som hade räddat livet på Gitta när hon var fyra år gammal och fått difteri.
Doktor Berggrün såg Gitta gå fram till en av de uniformerade männen, skakade på huvudet som om han försökte säga till henne att avstå medan han fortsatte skrubba gatan med en tandborste. Trots det gick hon modigt fram och frågade de uniformerade männen vad det höll på med och om de var tokiga.
Hon skriver i sin bok:
”Hur vågar du!” skrek en av dem.
”Hur vågar du?” skrek jag tillbaka, och sade att en av de män han höll på att förnedra var en stor läkare som räddat många liv.
Elfie ropade där hon stod, strålande vacker och med en skolad röst ren som en klockas klang: ”Är detta vad ni kallar för ’vår befrielse’?”
Det var egendomligt. Inom två minuter hade den skrattande och flinande massan upplösts, de brunklädda vakterna hade försvunnit, ”gatsoparna” själva var borta. ”Gör aldrig om det där”, sade Dr. Berggrün strängt, medan hans lilla runda hustru stod bredvid honom och nickade ivrigt, med ett ansikte hopsjunket av förtvivlan och utmattning. ”Det är livsfarligt”. De blev båda gasade till döds i Sobibor 1943.
Få av åskådarna till nazisternas trakasserier valde att ingripa så som Gitta Sereny och hennes kamrat Elfie gjorde den dagen. Många var säkert rädda för att själva drabbas medan andra inte tyckte att det var nödvändigt, eller ens önskvärt, att stoppa det som skedde.
Bara några månader efteråt inleddes novemberpogromen, det ofattbara och det som som blev början till Förintelsen.
År 1938, natten mellan 9 och 10 november förstördes och brändes 1 400 synagogor och bönehus till marken. Omkring 7 500 judiska butiker fick skyltfönstren krossade, vandaliserades och plundrades. Även judiska bostäder vandaliserades. Judar misshandlades, mördades och många begick självmord i desperation. 30 000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationslägren Dachau, Buchenwald och Sachsenhausen där de utsattes för brutal behandling av SS. Efteråt gavs judarna skulden för förödelsen och de fick betala enorma skadestånd och tvingades dessutom städa upp i kaoset.
Det är de krossade butiksfönstren som givit upphov till benämningen Kristallnatten. Men det är också ett ord som skaver. Det är oklart vem som först använde namnet, men en del menar att det kan ha varit nazisternas propagandaminister Joseph Goebbels som hittade på det för att fokusera på det krossade glaset och inte på de dödade och deporterade judarna eller de nedbrända synagogorna. Hur som helst markerade novemberpogromen att de tyska nazisterna var beredda att använda vilka medel som helst. Den tydliggjorde också att den tyska staten skyddade våldsverkarna, inte de judiska offren.
Att minnas är viktigt för att kunna mota rasism, förtryck, förödelse och fasa i grind. I en tid där antidemokrater vädrar morgonluft och intoleransen mot olika minoriteter normaliseras är det dags att vakna. Ingen ska kunna säga att vi inte visste vad det kan leda till. Våldet och det krossade glaset var naturligtvis inget som skedde i ett vakuum. Det är därför värt att påminna oss om att händelserna den natten skedde i ett samhälle där det öppna judehatet först mötte protester – men där nazisterna steg för steg metodiskt skapade en acceptans för den öppna antisemitismen.
Det får inte ske igen.
Islamofobi är inte muslimernas problem.
Homofobi är inte de homosexuellas problem.
Antiziganism är inte romernas problem.
Sexism är inte kvinnornas problem.
Och antisemitism inte är judarnas problem.
Det är vårt gemensamma ansvar.
Att värna de mänskliga rättigheterna är aldrig någon annans bord. Att bekämpa orättvisor, att motverka antisemitism och annan rasism, att stå upp mot förtryck – det har alla ett ansvar för.
Vi minns den nionde november, för alla de som misshandlades och mördades. Vi minns den nionde november, för alla de modiga judiska och romska aktivisterna som inte ens i det djupaste helvetet gav upp. Men också för de få, men modiga vittnena som Gitta Sereny, som valde att säga ifrån och göra motstånd. Solidaritet är möjligt. Solidaritet är nödvändigt. Solidaritet är ansvaret som kommer ur att vara en människa.
