I en replik på debattartikeln om statistik om sexualförbrytare av forskarna Linnéa Bruno och Tobias Hübinette, skriver Anna-Karin Ivert och Caroline Mellgren att de lämnas med fler frågor än svar:
– Om de redan i förväg misstänker att de mest utsatta kvinnorna kommer att vara svåra att nå med en enkätstudie, hur ska då en sådan kunna bidra med önskad kunskap om deras erfarenheter?
Linnea Bruno och Tobias Hubinette skriver om att statistik om sexualförbrytares bakgrund inte behöver vara problematisk, detta skulle snarare kunna bidra till ökad likhet inför lagen. De inleder med att diskutera registerdata och hur denna inte speglar verkligheten eftersom anmälningsbenägenheten och uppklarningsprocenten är låg, särskilt inom gruppen kvinnor med utländsk bakgrund samtidigt som dessa är överrepresenterade som brottsoffer. De menar därför att ett omfångsstudie i form av en enkät borde genomföras eftersom en ”… sådan studie skulle kunna sätta siffror på hur mycket lättare det kan tänkas vara för inrikes födda förövare att undgå anmälan, åtal och fällande dom. Likaså kan en sådan studie sätta siffror på det förmodade faktumet att kvinnor med utländsk bakgrund har mycket svårare att få upprättelse trots att de utsätts för sexualbrott i högre grad än kvinnor med svensk bakgrund. Den kan även bidra till att svara på om det är förövarens sociala position eller etniska bakgrund som är avgörande i en rättsprocess.”
Det som framförallt saknas i Brunos och Hubinettes text är svar på hur det här ska gå till rent praktiskt. Vilka frågor ska de ställa, och till vem, om gärningspersonens bakgrund? Ska den endast vända sig till brottsoffer eller även fråga om personerna som besvarar enkäten själva begått något sexualbrott? Om undersökningen ska fånga in även brott där gärningsperson och brottsoffer inte har en nära relation blir detta genast problematiskt. Brottsoffret kan inte besvara frågan om gärningspersonens bakgrund, än mindre etnicitet. Ska detta baseras på hudfärg? Hur mörkt hår eller ögon någon har? Och hur särskiljs exempelvis adopterade från immigrerade och personer med utländsk bakgrund vars familj sedan generationer bott i Sverige? Var går gränsen för vem som är svensk? Förväntas brottsoffret kunna ta ställning till gärningspersonens sociala position?
En fråga som Bruno och Hubinette själva lyfter är att ”[d]et är rimligt att anta att kvinnor med utländsk bakgrund generellt och kvinnor som invandrar till Sverige för äktenskap, liksom kvinnor som är papperslösa och kanske också prostituerade, svarar på enkätundersökningar i mycket liten utsträckning.” Om de redan i förväg misstänker att de mest utsatta kvinnorna kommer att vara svåra att nå med en enkätstudie, hur ska då en sådan kunna bidra med önskad kunskap om deras erfarenheter?
Vi instämmer i att Sverige bör se över sin statistikföring, ju mer vi vet desto bättre kan vi bli på att utforma förebyggande åtgärder som är anpassade efter individ, grupp och plats. Men det går inte att föreslå en metod för datainsamling som förmodligen skulle bli oanvändbar eftersom det skulle vara omöjligt att veta vad som egentligen mätts – bakgrund, utseende, eller etnicitet? Tyvärr lämnar Bruno och Hubinette oss med fler frågor än svar.
