Det är inte de som har förlorat mest på de senaste årtiondenas anpassning till marknadsekonomin som nu går ut på gatorna. Landsbygdens fattiga, romer och breda skikt av arbetarklassen är passiv eller stöder till och med den regering som demonstranterna på Segertorget i Bukarest vill avsätta.

Protesterna i Rumänien går nu in på sin åttonde vecka. En minister har avgått, och den mest omfattande protestdagen, den 5 februari, var sannolikt den största demonstrationsdagen i Rumäniens historia, där – i vissa städer – så mycket som var femte medborgare var ute på gatorna.

Regeringen har dragit tillbaka det kritiserade förslaget om att legalisera korruption om skadan på samhället understiger motsvarande drygt 400 000 svenska kronor. Syftet med detta förslag var, enligt proteströrelsen, att rädda en rad socialdemokratiska partiföreträdare undan fängelsestraff. Men regeringsmotståndarna räknar med att Socialdemokraterna kommer att hitta på nya sätt att rädda sig undan straff.

Därför fortsätter protesterna, om än på en lägre nivå än för en månad sedan. Så när Feministiskt perspektiv träffar personalrekryteraren Silvia Stan och radiojournalisten Talia Delgado på Segertorget i Bukarest är det väldiga torget fullt med människor. I folkhavet vajar åtskilliga rumänska flaggor, men också ett stort antal stjärnbanér och EU-fanor. Till och med en ukrainsk flagga fladdrar i vinden, som en påminnelse om Majdanrörelsen.

Silvia Stan och Talia Delgado.

Och likheter finns. Framför allt omfamnandet av EU. Upproret i Ukraina började som en protest mot att president Janukovytj försökte fjärma landet från EU och istället närma det till Ryssland. Rumänien är ju sedan 2008 med i EU, men demonstranterna på Segertorget tycker inte att medlemskapet har fått tillräcklig effekt på den förlamande korruption som finns på alla samhällsnivåer. Just motståndet mot korruptionen förde fram den otippade presidentkandidaten Klaus Johannis, tidigare borgmästare i en mindre stad i Transylvanien, till presidentposten. Han sågs som ren och pålitlig, och har tackat för förtroendet genom att försöka hålla trycket uppe i den pågående uppstädning som antikorruptionsbyrån DNA har företagit sig under Laura Codruta Kövesis ledarskap.

President Klaus Johannis var tidigt ute och demonstrerade tillsammans med proteströrelsen, och Laura Codruta Kövesi har fått ett slags hjältestatus bland demonstranterna. Texter på plakaten på Segertorget hotar Socialdemokraterna med att DNA ska komma och ta dem, att de snart sitter i fängelse allihop.

Köpta röster

Och den proteströrelse som nu fortsätter att färga Bukarest kan ses som en direkt fortsättning på upproret mot det påstådda valfusk som regeringspartiet Socialdemokraterna anställde för att hindra Johannis från att ta hem segern i presidentvalet. Även då var det de välutbildade i storstäderna, och den rumänska diasporan världen över, som mobiliserade mot partiet som anses stå för bruksortens, fattigdomens, arbetslöshetens och den svaga utbildningsbakgrundens Rumänien.

– Den generella profilen här i protesterna är mellanskikt, välutbildade, urbana, anställda. Men det har funnits andra också. De som har deltagit i manifestationerna till stöd för regeringen har en annan profil: lantliga, lågutbildade, arbetslösa och pensionärer, säger Talia Delgado, radiojournalist. De manifestationer som har kallats ut till stöd för regeringen har varit mycket mindre – några tusental demonstranter. Och bilden av vilka som deltar i dessa är tydlig.

Tv-sändningarna lyfter gärna fram romer, pensionärer och arbetare, som framstår som mindre artikulerade, fattigare och mindre välklädda än regeringskritikerna. En föreställning som dyker upp i sociala medier då regeringskritiker kommenterar de regeringsvänliga demonstranterna är att det är just romer som utgör regeringens främsta stödgrupp, med den underliggande implikationen att det skulle bevisa att regeringen är värdelös.

Åsikten att Socialdemokraterna helt enkelt betalar romerna för att gå ut och demonstrera förs ofta fram.

– Det är vanligt att det publiceras avslöjanden om hur politiker köper röster från romerna i valsammanhang, och betalar dem med mat eller pengar, säger Talia Delgado.

– Demonstrationerna till stöd för regeringen var definitivt betalade och organiserade, och de lättaste offren är pensionärer och fattiga. Romerna passar in som en kategori som är mycket utsatt, säger Silvia Stan.

Romerna är annars den grupp som har förlorat tydligast på återinförandet av kapitalismen, och romerna i Rumänien har inte haft en sämre situation sedan Förintelsen, säger såväl forskare som romska aktivistnätverket Romani Criss.

Men denna negativa utveckling har alltså inte gjort romerna mer benägna att delta i protesterna. Och proteströrelsen i Rumänien har inte heller något mål som handlar om att begränsa eller avskaffa kapitalismen. Snarare handlar protesterna om att få den att fungera mer som i väst.

Protesternas ledare

Om bara korruptionen försvinner, säger demonstranterna, så kommer andra problem att gå att lösa. Att möbelföretag från väst just håller på att ödelägga de karptatiska urskogarna i jakt på billigt trä går att hindra – men det ska ske genom att korruptionen försvinner:


– Jag hoppas den här rörelsen också skapar opinion kring den olagliga avverkningen eller andra olagliga sätt att utnyttja naturresurser. Men korruptionen är nyckeln i detta: Om du bara mutar rätt personer, kan du fälla hur många träd du vill, säger Silvia Stan.

Att presidenten redan tidigt gick ut och demonstrerade tillsammans med regeringskritikerna visar att det finns en slags ledargestalt i protesterna, men Silvia Stan vill istället peka på en poet, Otilia Coman, mer känd under pseudonymen Ana Blandiana, som är en inflytelserik inspiratör för protesterna.

Otilia Coman var en frispråkig regimkritiker under Ceausescu-eran, och har fortsatt engagera sig i politiken. I den här aspekten är proteströrelsens och regeringens inbördes kamp att betrakta som en ny upplaga av ett gammalt krig: På 80-talet kritiserades Ceausescu av enstaka intellektuella, som Hertha Müller och Otilia Coman, och när Ceuasescu avsattes och sköts av sin gamla partikamrat Ion Iliescu, sedermera socialdemokrat, hamnade studenter och intellektuella i storstäderna i direkt motsättning mot den nya regeringen. Motsättningarna kulminerade då Iliescu skickade gruvarbetare från västra Rumänien in till Bukarest för att krossa studentrevolten. Åtskilliga (sex, enligt regimen – 100, enligt oppositionen) ungdomar mördades i det som kom att kallas ”mineriaden”, efter ”miner” – rumänskans ord för gruvarbetare.

Mobilisering utan arbetare

Hänvisningarna tillbaka till dessa händelser är överallt närvarande i 2017 års proteströrelse. Det finns alltså en tydlig tradition av att urbana mellanskikt kämpar mot en statsmakt som i stor utsträckning baserar sig på arbetarklassen, vilket skiljer ett land som Rumänien från länder i västra Europa. I en västeuropeisk kontext kan unga storstadsbor som kämpar mot korruption, miljöförstöring eller auktoritära tendenser hos regeringen förväntas luta åt vänster – här i Rumänien är de antikommunistiska slagorden lika många som USA- och EU-flaggorna.

I en rumänsk variant 2016 av SOM-undersökningen (som årligen undersöker svenskars vanor och attityder) fick 1 200 respondenter i djupintervjuer ta ställning till vilket parti, inklusive det förbjudna kommunistpartiet, som var att föredra. Kommunistpartiet, PCR, var förkrossande överlägset, med mer än tre gånger så starkt stöd som det största av de nu tillåtna partierna, och föredrogs av nästan varannan svarande. Men när en oerhört massiv proteströrelse nu mobiliseras mot korruptionen är det istället de antikommunistiska skikten som står i förgrunden – även om det såklart finns rumäner som både föredrar kommunistpartiet och är kritiskt mot ”Socialdemokraternas korruption”.

De tre begrepp som respondenterna i samma undersökning främst förknippade med ord som ”folkvald” eller ”politiker” var ”tjuv, maffiot och bandit”. Så när arbetarklassen i stort sett är frånvarande i en, låt vara omfattande, protestvåg blir det ett annat utfall än vad den som utgår från en västeuropeisk kontext, där strejker fällt regeringar, kanske föreställer sig. När den rumänska proteströrelsen trots den svaga förankringen i arbetarklassen började försöka få till stånd en strejk visade det sig vara svårt att mobilisera.

– Jag tror detta har att göra med svagheten hos fackföreningarna. Det finns några få som är starka, men inte heller de använder strejk som metod för att få till stånd förbättringar, säger Talia Delgado.

Och varken Silvia Stan eller Talia Delgado har några politiska visioner om något annat samhälle än ett ”normalt fungerande” kapitalistiskt – i betydelsen kapitalism befriad från korruption.

– Korruptionen finns på alla nivåer. Så fort du har fått bort den, kan saker och ting börja fungera normalt. De rumäner som flyr landet flyr från korruptionen. Här i Rumänien kan de inte utvecklas intellektuellt, professionellt eller personligt, på grund av korruption. När den väl är borta kan de som har flyttat komma tillbaka och bidra till återuppbyggnaden av landet, säger Telia Delgado.