”Möjligheterna att verka för samernas bästa påverkas inte bara av en svag position i förhållande till alla de departement som beslutar i frågor som rör samerna, utan även av de bristfälliga resurser som sametinget tilldelas från statsbudgeten”, skriver Carmen Blanco Valer (Fi), som stöder kravet på en sanningskommission om historiska och aktuella övergrepp och hoppas kunna arbeta tillsammans med det nyvalda sametinget.
Förra helgen var det val till sametinget i Sverige och minst 4 200 av de 9 000 röstberättigade samerna tog sig till valurnorna. Bland de nio samiska partier som ställde upp kunde väljarna rösta på de 31 ledamöter som skall företräda samerna de närmaste fyra åren. Att en av de demokratiska instanserna för det enda urfolket i Europa hade val tycks inte ha tillräckligt för de stora medierna att rapportera om för allmänheten, vare sig inför eller efter valet. Undantaget är sameredaktionerna inom public service som gjorde en utmärkt folkbildningsinsats.
Sametinget har som både folkvalt parlament och statlig myndighet en komplicerad dubbelkaraktär. Samtidigt som det å ena sidan måste företräda de samiska intressena, ska det verkställa besluten den svenska staten tar som påverkar de samiska intressena. Denna delvis motsägelsefulla karaktär har lett till att många samer tvivlar på parlamentets möjlighet att påverka, vilket i sin tur försvårar politiskt engagemang och påverkar valdeltagandet.
Men möjligheterna att verka för samernas bästa påverkas inte bara av en svag position i förhållande till alla de departement som beslutar i frågor som rör samerna, utan även av de bristfälliga resurser som sametinget tilldelas från statsbudgeten. 2016 tilldelades sametinget 39,4 miljoner kronor. Samma år fick Kungliga operan i Stockholm 21 miljoner extra utöver sin budget endast för renovering.
Enligt sametingslagen är mandatet för sametinget ”att bevaka frågor som rör samisk kultur i Sverige”. Men samepolitiska frågor handlar inte om kultur i en snäv kulturdefinition, utan framförallt om rätt till ett samisk territorium och självstyre som folk. Det vill säga rätt till landområden där de traditionella näringarna skall kunna utövas: rennäring, jakt, fiske, skogsbruk samt, för att försörja människorna som utövar detta, nya näringar såsom turismnäring. Men territoriet behövs även för att det egna språket, slöjden, musiken, matkonsten och andligheten skall kunna frodas på den specifika fysiska plats och naturkontext där den uppkom. Det tjänar även som referensplats för de samer som utövar andra yrken och lever i storstäderna.
Verkligheten i dag är dock att dessa redan begränsade territorier hotas alltmer av diverse privata och statliga storbolag som med statens stöd är ute efter att exploatera mineraler, vatten- och vindkraft samt plantera skogsmonokulturer. Dessa konkreta hot tillsammans med vardagsrasism och strukturell rasism leder till frustration, maktlöshet och internaliserat självförakt hos många samer och konsekvensen av detta är en kollektiv stress som kan ta sig uttryck i psykisk ohälsa.
Samefolkets upplevelser av historisk och nutida rättslöshet blir knappast mindre av att den svenska staten vägrar skriva under FN-konventionen ILO:169. Denna fastställer urfolkens specifika rättigheter inom ramen för de existerande nationalstaterna. Konkret kan den till exempel innebära att urfolken har rätt att bli konsulterade kring planer som transnationella bolag eller staten kan tänkas ha som skulle påverka urbefolkningen. Därför var en av de mest förekommande valfrågorna i de samiska partiernas valplattformar frågan om samisk självstyre, även om tolkningar av vad detta självstyre skulle ha för konkreta uttryck varierar.
Flera partier uttryckte en vilja att de samiska rättigheterna skall inkludera alla samer, vilket syftar på särställningen som aktuell lagstiftning ger samebyarna och därmed de renskötande samerna på bekostnad av samer utanför samebyarna. En annan hjärtefråga hos flera var krav på en stärkt mandat för sametinget och vidgade befogenheter för tinget beträffande markfrågor, utbildning och språk, repatriering av samiska kvarlevor och rätt att säga sitt rörande jakt och fiske i de samiska områden. I dessa frågor har sametinget i dagsläget enbart en rådgivande roll. Även frågor som handlar om klimatpåverkan och konsekvenserna för bland annat renskötseln togs upp.
Flera partier vill inleda en sanningskommission kring de historiska och aktuella övergrepp som samefolket utsatts och utsätts för. En fråga som antagits i sametingets plenum som en behövlig upprättelse och rannsakningsprocess för att göra upp med det koloniala arvet som tynger Sveriges relation med samefolket. Mot bakgrund av de övergrepp som rasbiologer, kyrkan och staten som helhet begått och som lämnat djupa spår i det kollektiva medvetandet är kommissionen en nödvändighet för att kunna gå vidare, inte bara för samerna utan även för oss alla i Sverige, för att tillsammans skapa ett inkluderande rättssamhälle för alla.
Feministiskt initiativ antog vid sin kongress 2015 flera beslut som förpliktar oss att verka för samefolkets rättigheter. Bland annat ska vi verka för att Sverige ska ratificera ILO:s konvention 169 om urfolks rättigheter och för att samernas rättigheter, som har stöd i internationella konventioner och deklarationer, respekteras. Dessutom ska vi verka för att öka samernas rätt till självbestämmande samt för att FN:s urfolksdeklaration och samernas rätt till land och vatten ska implementeras som svensk lag. På vår senaste kongress i april i år uttryckte vi även vårt stöd för sametingets initiativ till en sanningskommission.
Därför hoppas vi att det ska finnas aktörer med vilka vi kan samarbeta kring gemensamma beröringspunkter i det nyvalda sameting som inleder sitt arbete i augusti, med målet att arbeta för en gemensam avkoloniseringsprocess.