Under förra veckan pågick Stockholms filmfestival. Feministisk perspektiv träffade den grekiska filmregissören Elina Psykou för ett samtal och filmskapandets villkor under ekonomisk kris och patriarkala strukturer.
Jag träffar den grekiska filmregissören Elina Psykou inne i lobbyn på Hobo hotell mitt i Stockholm. Hon är i stan för att visa sin film Son of Sofia på Stockholms filmfestival. Hon berättar om filmälskandet, om den ekonomiska krisen och om hur Me Too tagits emot i Grekland. Psykou har älskat film så länge hon kan minnas. Hon började med att studera sociologi men när hon slutade plugga kände hon sig trött på det teoretiska.
– Efter min examen så började jag tänka mer på film igen, det är ändå min första kärlek. Så jag beslöt mig för att börja på filmskola i Aten. Jag började med att jobba med tv-serier och som regiassistent i några år, men jag visste hela tiden att det var långfilm jag ville göra. Det blev kortfilm fört och till slut gick jag äntligen över till långfilm, berättar Elina Psykou.
Den ekonomiska krisen som inspirationskälla
Den ekonomiska krisen i Grekland blev en vändpunkt för Psykou och den inspirerade henne att göra sin första långfilm The eternal return of Antonis Paraskevas, en independentfilm som blev klar 2013.
– Jag gjorde min debutfilm när Grekland mådde som sämst, vi hade inget ekonomiskt stöd och jobbade utan betalning. Men filmen blev uppmärksammad och det gick bra. Med min första långfilm var allt nytt och oskyldigt, och jag hade ingen press på mig utifrån att leverera. Det har jag däremot nu. Efter första filmen fick jag råd att göra nästa film och det har varit enklare på alla sätt, men den första filmen är nog alltid speciell.
– Mitt enda vapen är mina filmer. Det är i samhället jag hittar inspiration och de filmer jag gör är mitt sätt att kommunicera.
Även Son of Sofia har hittat sin inspiration i den pågående ekonomiska krisen i Grekland. Berättelsen utspelar sig under sommaren 2004 när Aten anordnade OS.
– Den sommaren var början på slutet för Grekland, sedan kollapsade allt. Jag använder det året som en metafor. Pojken i filmen är i slutet på en oskuldsfull tid, detsamma gäller landet Grekland. Alla mina filmer har en del av den grekiska historien och det grekiska samhället i sig.
Krisen, som fortfarande pågår har tröttat ut medborgarna i Grekland, menar Psykou. Hon berättar att media tidigare talade mycket om krisen i Grekland och om människors knappa situation, om arbetslöshet och missnöje. Det görs inte i samma utsträckning i landet längre. Psykou förklarar att sedan Grekland fick en socialdemokratisk regering för två år sedan har folk blivit utmattade och det är inte många som visar sitt missnöje öppet.
– Många tror på regeringen, och många gladdes över förändringen. Men ingenting har egentligen hänt sedan de tillträdde, det är ungefär samma situation nu som då för medborgarna i landet. Arbetslösheten är hög. Skillnaden är att tidigare så gick många ut på gatorna och demonstrerade, men det orkar folk inte hålla på med hur länge som helst.
#metoo i Grekland
Vi kommer ofrånkomligt in på diskussionen om #metoo och Psykou berättar att lanseringen inte har haft en lika stor genomslagskraft som i Sverige.
– Det är inte lätt att prata om dessa saker i Grekland, det är ett land med starka patriarkala strukturer, och jag upplever det ofta som att sexuella trakasserier och våld i nära relationer inte upplevs som en politisk fråga. Det finns fortfarande en stor skam kring dessa frågor och mycket hålls i det dolda.
– I min news feed och i sociala medier har jag sett totalt två eller tre statusuppdateringar om #metoo, det har verkligen inte haft något vidare genomslag.
Däremot har mycket förändrats för kvinnor inom film i Grekland de senaste årtionden. I dag finns det lika många kvinnor som regisserar film som män, säger Psykou. Hon tror att det handlar om en samhällelig förändring snarare än en förändring enbart i filmbranschen, för det har inte gjorts några konkreta satsningar för att lyfta fram kvinnor inom filmen.
– Något positivt har hänt i samhället och inom filmindustrin. Det finns många talangfulla kvinnor, och jag jobbar både med kvinnor och män. Fler kvinnor gör film i Grekland och så har det sett ut de senaste tio åren. Förändringen har att göra med samhället i stort. Jag kan inte riktigt se vad det beror på egentligen, för det har inte funnits en tydlig feministisk rörelse. Filmindustrin är en spegel av det övriga samhället och något har förändrats.
