Jag har avgått som styrelseledamot i Stockholm Prides styrelse eftersom jag inte längre vet hur jag kan bidra med min erfarenhet och kunskap i organisationen. Jag har ingen ork att ständigt arbeta i motvind med mina hjärtefrågor, att engagera flera målgrupper i hbtq-communityt. Jag har upplevt stort motstånd från både styrelsen och festivalledningen mot att genomföra större förändringar. Eftersom mina förslag, idéer och förändringar kommer från ett annorlunda perspektiv har de upplevts som ett ifrågasättande från övriga styrelsen.

När jag diskuterar frågeställningarna med festivalledningen har jag ständigt fått till svar att ”vi är jämställda och har mångfald”. De tänker då på volontärer i festivalen som har annan etnisk bakgrund eller talar andra språk. Här är lite siffror från volontärsbasen (från 2016): 475 personer talar engelska, 22 personer tala finska, 19 personer talar franska, 8 personer talar ryska, 36 talar spanska och 38 personer tyska av totalt cirka 600 volontärer. Var är alla andra språk och etniciteter?

Stockholm Prides styrelse har de senaste åren varit väldigt homogen, främst bestående av vita personer ur politiska organisationer. Vad gäller ålder är ingen över 40 år, förutom jag. Tyvärr är Stockholm Prides styrelse inte representativ för storstockholmsområdets demografi eller för hur hbtq-communityt ser ut i dag, varken vad gäller aktivism, politiken, eller socioekonomisk bakgrund.

Propositionen som beslutades av årsmötet 2015 konstaterar att det finns tydliga strukturer och normer kring vilka som är såväl festivalbesökare som volontärer eller förtroendevalda inom Stockholm Pride. Bristande representation går ut över föreningens kompetens, då en bredd av perspektiv behövs för att fatta bra beslut och erbjuda en verksamhet som attraherar hela hbtq-communityt.

Mitt engagemang för Stockholm Prides styrelse började med att jag fick ett uppdrag i en antirasistisk arbetsgrupp hösten 2015. Vi genomförde en enkätundersökning som avrapporterades till årsmötet i april året därpå, och därmed blev jag också invald i Stockholm Prides styrelse. Rapporten listade flera hinder för deltagande i Stockholm Pride. En fråga som jag drivit är att sänka priset, eller hitta andra modeller för att göra deltagande billigare, som att ge rabatter till personer som tillhör hbtq-organisationer som är medlemmar i Stockholm Pride.

I enkäten 2015 angavs diskriminering under festivalen som ett stort problem. Cirka 22 procent angav att de upplevt någon form av diskriminering: könstillhörighet (8 procent), ålder (6 procent), etnicitet (1,5 procent), religion (2,5 procent), funktionsnedsättning (2,5 procent) samt sexuell läggning (5,5 procent). Cirka 12 procent anser sig ha blivit diskriminerade av människor utanför festivalområdet. Rapporten föreslog långsiktiga åtgärder såsom att ta fram riktlinjer för Pride House och att bredda representationen i programgruppen för att inkludera aktivister ur politiken, civilsamhället och olika föreningar.

I augusti 2016 utförde vi en ny enkätundersökning, där vi frågade om folk upplevt diskriminering under Stockholm Pride samma år. Ett flertal besökare och deltagare svarade att de har upplevt diskriminering på festivalen. Vi frågade även hur representerade de svarande kände sig genom Stockholm Prides olika evenemang och programpunkter. Antalet som svarat ”inte representerad och representation saknas helt” är: Pride Park 15,49 procent, Pride House 9,18 procent, Pride Parade 5,7 procent, Price City 5,75 procent.

50,12 procent svarade även att priset är för högt på veckopass och dagpass till Stockholm Pride.

”Net Promoter Score” är ett välkänt verktyg för människor som arbetar inom marknadsföring. Frågan som ställs är, ”hur sannolikt är det att du skulle rekommendera Stockholm Pride till en vän eller kollega?”. Pridefestivalen fick 13 på en skala från -100 till 100. Det ger en indikation på inställningen till festivalen bland besökarna, varav 30 procent är kritiker, 26 procent passiva och 43 procent ambassadörer.

Jag har försökt att skapa förändringar i Stockholm Pride i frågeställningar om representation, diskriminering och att öka förtroendet för Stockholm Pride inom hela hbtq-communityt. Jag känner att jag har misslyckats med att engagera olika målgrupper, samt att föra diskussioner kring hur Stockholm Pride kan erbjuda och attrahera dem att deltaga och skapa sina egna events. Ett moment 22 infinner sig. Folk känner sig inte inkluderade, och arrangerar därför inga events, med resultatet att än färre personer ur dessa målgrupper deltar i festivalen och känner sig inkluderade.

Stockholm Pride är en ideell och medlemsstyrd organisation. Vem som helst kan engagera sig i föreningen, lägga motioner och göra sin röst hörd på årsmötet.

Till nästa årsmöte vill jag lägga motionen att varje hbtq-förening får utse företrädare som sitter i styrelsen och bevakar sina intressen samt gemensamt utvecklar festivalen för att verkligen beröra alla i hbtq-communityt. Dessa personer kan agera operativt eller rådgivande, det avgörande är att de har insyn i hela verksamheten. Ett alternativ vore att rådet arbetar direkt med festivalledningen och stöttar styrelsen i att utveckla Stockholm Pride som förening och plattform.

Om inget görs måste frågan ställas: Har vi nu kommit så långt att det enda vi kräver är acceptans i samhället, att ingen kränker oss, begår våldshandlingar och allra helst bara låter oss vara i fred? Att det enda vi vill är festa och ha sex med vem vi vill. Jo, några kanske vill gifta sig, skaffa sig barn på olika sätt och i olika konstellationer. Några kanske vill något mer. De kanske vill kämpa för hbtq-rättigheter inte enbart i Sverige utan även i andra länder.

Varje år när jag ser Prideparaden glida förbi med sina protester och dansanta firande människor, våndas jag och tänker, är detta slutet på hbtq-communityt? Eller ser jag något som förenar mer än skiljer oss åt? Än så länge har jag inte blivit övertygad och vet inte om jag någonsin kommer att bli det.