Innan filmen börjar så tittar jag runt i biosalongen. Det sitter nästan bara övre medelålderskritiker och jag här. En bullrig mansröst pratar lite för högt. Dagens nyheter (DN) är också där, ser jag på presslistan. Vi är ett tjugotal på biografen Victoria. En iskall eftermiddag i december. Jag undrar hur deras blickar ser på den här filmen, vad har de för relation till kropp, koreografi och modern dans?

Den mensblodröda ridån öppnas sakta upp och ut kommer ljudet som går rakt in i mina celler. Skådespelarna pratar bred amerikanska och franska. Första miljön i filmen är iskall och kroppsligt jordigt arbetsam. Inga kroppar verkar frysa. De har inga vantar och kanske har de vant sig vid eländet. Fransmännen är flyktingar i Nordamerika på jakt efter guld, blodigt guld.

Älvskogs-känslig. Magisk. Gråt-i-halsen. Upplyftande och samtidigt livsödestragisk. Modemagasinflirtande. Dansaren skildrar Loïe Fuller, en av eurocentrismens erkända pionjärer inom modern dans och koreografi. En nördig koreograf som är okänd för de som inte vet så mycket om modern dans och kanske bara känner till koreografen och dansaren Isadora Duncan.

Ett dansande systerskap

Filmen fastnar till och från alldeles för mycket i de Elle-liknade vackra miljöerna och huvudrollsinnehavarna. Vår tids estetiska kroppsideal fråntar mig i den stunden rätten till min egen blick. Den visar då främst på aspekter av hur något vackert konstrueras. Men filmen för mig in i andra tankar då regin tar Loïe Fullers arbete på allvar.

Fuller är smart, disciplinerad, metodisk, organiserad, processinriktad och svettas. Med hjälp av en trogen vän bildar hon sin egen dansgrupp. Hon villkorar sina rörelser och tar fram eget kraftfullt rörelsespråk. Dansen skapas i skogen. De hoppar som grodor, ler, tränar sina muskler, leker och har kul! Systerskapet andas tillsammans och känns igen som då det är som bäst. Hennes muskler växer och hennes ”för stora” kropp som inte ser ut som en självklar dansares, kommenteras av män i höga hattar. Fuller lär sig av andra om vad som förväntas av henne. Men även om motstånd och motståndets positiva livsavgörande konsekvenser.

Känslan av duende eller när själen får dansa fritt, att befinna sig i ljuset och mörkret under hennes smärtsamma period med dansen, gör sig påmind då hennes kropp inte räcker till för att dansas med längre. I den stunden glömmer jag de kvävande politiska kategoriseringar som min kropp tvingas att ingå i, och jag känner bara smärtan.

När skådespeleriet möter koreografin

Soko eller Stéphanie Sokolinski har castats perfekt för rollen som Loïe Fuller i 2000-talsanda. I verkliga livet är Soko låtskrivare och musiker. Tidigare har hen varit med i långfilmen Bye Bye blondie, regisserad och skriven av ultimata och vassa Virgine Despentes. Soko ”koreograferad” nu av ännu en vass, cool fransk regissör, med känslighet för kroppen på ett Pink Martini-franskt sätt. Hon heter Stéphanie Di Gustio och Dansaren är långfilmsdebuten.

När jag googlar Loïe Fuller är det dock en helt annan kropp jag får fram av bilderna som finns kvar av stjärnan. Fullers magiska sidenklänningar och ljusinstallationer förändrade och inspirerade konsten. En danskonst som älskades av publiken och som blev en del av den västerländska konsthistoriens Art Nouveau, en konst och arkitekturstil som blev erkänd i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Motstånd som dans, lesbiskhet och passion

Den eterknarkande överklassbaronen och mecenaten som skådespelas av Gaspard Ulleil gestaltar manlig sexism, men också hur lust och olust för livet kan förinta en människa. Som en förälskelse lyfter regissören fram Isadora Duncan, som spelas av ingen mindre än Vanessa Paradis dotter, Lily-Rose Melody Depp. Hennes skådespel färdas liksom en mytologisk kropp i röd klänning. Den lämnar avtryck om girighetens rörelse som målmedvetet dansar sig in i danshistorien.

Sexismen får mig att tänka på kvinnokroppens ärr som plågar våra kroppar kollektivt. Ärren ligger som en obehaglig dimma över långfilmen. Trots obehaget härskar Loïe Fullers vilja och hennes dans blir en näringsrik egoistisk trip. Att vara dansare och drivas av passion med vilja att förändra utan att veta om det, förblir det revolutionerande vackra i Dansaren. Loïe Fullers fulländande serpentindans levdes ut under sin tid och hon gjorde stor konst. Den här filmen får en att vilja göra dans, bli eller förbli lesbisk och dansa livet på djupet.