Efter mer än tio år i landslaget har Maria Rydqvist uppmärksammats för mer än sina skidprestationer. Dels för att hon i sin blogg och i medierna lyft jämställdhetsfrågor inom idrottsvärlden och dels för att under sin skidkarriär ha fött två barn och lyckats komma tillbaka till yppersta världsnivå. Julia Eriksson från Feministiskt perspektiv åkte till Söderhamn under SM-veckan och fick en intervju med skidstjärnan.
I höstas kom Maria Rydqvists bok Kvinnor, idrott och manliga ledare (Sportförlaget). Boken tar avstamp i kvinnors och mäns olika villkor inom idrotten. 360 sidor fyllda med intervjuer, fakta, åsikter, iakttagelser och egna upplevelser.
I din bok tar du upp några dimensioner av hur det står till med jämställdheten inom längdskidåkningen. Berätta?
– Det grundar sig i att den manliga normen styr inom idrotten, vilket delvis kan bero på att idrotten inte heller är lika granskad som övriga samhället. Det blir skyddad verkstad och det blir väldigt uppenbart att skillnaderna mellan män och kvinnor blir stora.
På vilket sätt märks det?
– På flera sätt. Idrotten har inga strategier för att ta i frågor som till exempel föräldraskap. Idrotten domineras av manliga ledare vilket skapar en trångsynthet, och generellt bär idrotten på en attityd om att kvinnor får välja mellan att sluta ifall de väljer att skaffa barn, eller vänta med att bilda familj till senare i livet. Det som är viktigt att lyfta fram här är att det absolut är fysiskt möjligt att komma tillbaka efter en graviditet, men kvinnor stöttas inte, varken ekonomiskt eller socialt. Jag valde att gå emot normen och satsa på både barn och skidkarriär, och jag har haft tur som har haft en stöttande partner.
Kan du berätta om ledarskapet inom längdskidåkningen?
– Ojämställdheten syns särskilt tydligt i ledarskapet. Ledarskapet utgörs totalt av män. Det är män som tränar män och män som tränar kvinnor. Det är viktigt att fler kvinnor blir tränare för att visa på en mångfald och visa på exempel att en kvinna kan bli landslagstränare precis som en man alltid kunnat det. Det är viktigt likaväl för att idrotten annars blir en manlig domän om det bara är gubbar och män som bestämmer.
Mångfald är ju annars något som diskuteras i övriga samhället, varför glöms det bort inom idrotten?
– Det handlar nog till stor det om att idrotten enbart är resultatfokuserad. Den manliga normen har satt sig så otroligt hårt i vårt omedvetna. Jag vet att många kvinnor på elitnivå uppfattar en manlig tränare som bättre lämpad jämfört med en kvinnlig, bara för att det alltid har varit så.
Syns de olika villkoren på fler ställen?
– Ja, vi kan titta på de distanser som damerna och herrarna tävlar i. Det är en tradition att damer ska åka kortare distanser än män och det kan självklart ifrågasättas. Ett tydligt exempel var tidigare i vintras när damernas lopp kortades ner på en tävling enbart för att herrarnas lopp inte kunde genomföras som planerat. Herrarna skulle köra i 30 kilometer och damerna i 15 kilometer. Det var snöbrist och de var tvungna att korta ner banan. Då beslutades att herrarna skulle köra 15 km och damerna 10. Vi kunde ju fortfarande tävla på vår ursprungliga distans som var 15 kilometer, men eftersom de kortade herrarnas distans så beslutade de att korta damernas sträcka också. Sådant är ju rätt märkligt. Här ser vi än en gång att herrarna blir norm och damerna får hela tiden anpassa sig.
Många kvinnor som sticker ut hakan och säger ifrån blir betraktade som besvärliga. Har du känt av det?
– Ja, självklart. Skidkulturen är inte en ifrågasättande kultur. Särskilt inte i landslaget där jag befunnit mig de senaste tio åren. Det handlar om att fokusera på sin egen prestation och inget annat. Som tjej upplever jag det som extra svårt att höja rösten, det finns en känsla av att man ska vara glad och tacksam.
Det låter inte så upplyftande, hur ser framtiden ut?
– Jag ser små förändringar hela tiden. Vi kan titta på prispengarna till exempel. För bara några år sedan var det väldigt vanligt med olika prispengar för män och kvinnor men det har ändrats nu. Idrotten kommer att förändras i takt med samhället, men det går långsamt. Det rör ändå på sig och något håller på att hända, och det till det bättre.
Vem eller vilka är det som driver på utvecklingen?
– Det är kvinnorna inom idrotten. Men de ansvariga bör ju vara förbunden eller sponsorerna, det vill jag verkligen lyfta fram. Det är viktigt att komma ihåg att när det kommer till att skaffa familj och barn är traditionen att manliga utövare har haft naturlig uppbackning. Kvinnor har generellt varit beredda att ge upp sin karriär, och det har inte ifrågasatts, idrotten har snarare varit relativt normstyrd. Visst ser jag en utveckling i takt med att samhället förändras, samtidigt som det råder brist på idrottskvinnor som jobbar för frågorna just inom skidåkning.
Vad måste till för att skapa lika villkor för män och kvinnor inom sporten, vilka förändringar är viktiga?
– För att uppnå jämställdhet inom längdskidåkning behöver vi förstå vikten av att kvinnor finns på alla nivåer och på alla områden. Det räcker inte med att vi börjar få fler kvinnliga ledare upp till junioråldern. Kvinnor behöver utforma verksamheten även på toppen med arbetsvillkor som lockar kvinnor i samma utsträckning som män.
