”Angela Åquist har skapat boken på egen hand. Skrivit, fotograferat, typsatt, designat, förlagt. Bara tryckningen har hon överlåtit till andra. Det är imponerande. Är denna process då gjord av ett kontrollfreak? Tror inte det. Snarare är den är en anarkistisk handling, ett finger åt den snobbiga och snåla förlagsvärlden vars nålsöga inte många kommer igenom.” Maria Jacobson har läst diktsamlingen Ärligt talat.
Boken Ärligt talat, uppriktiga dikter av Angela Åquist, är originell. Och allmängiltig. Här finns alla känslor en människa kan känna. Bara tillägnan säger en del: ”Till alla men särskilt till en, min framtida pojkvän”. Den enkla frasen berättar om ensamhet, längtan, hopp. Å ena sidan är den lite utlämnande och sorgsen, å andra sidan är den okonstlad och humoristisk. Svärta och humor kan sägas vara ett par av temana i samlingen. Inte i varje dikt men ofta kombineras de i samma text. Dock ger den inte intryck av att vara en bekännelsebok eller självterapeutisk bok utan speglar ett förhållningssätt till livet; visst är det jävligt ibland men en måste också skratta åt skiten.
Varje dikt är en berättelse. Boken är fri från svårbegripliga metaforer, det mesta sägs rakt på sak. Den berättar bland annat oblygt om kropp, personer författaren mött, frihet, Dawit Isaak och om att leva med en permanent ryggskada och krångla sig fram genom funktionhinderbyråkratin med allt vad det innebär. Boken berättar ett liv.
Och det är så att Angela Åquist har skrivit under stora delar av sitt liv.
Innehåll framför allt
Jag känner henne inte men vi har setts, kanske i något aktivistsammanhang, vi kunde bara inte komma på när, var eller hur under den dryga timme vi pratade när vi häromsistens stötte ihop på Avenyn i Göteborg. Samtalet kom till stor del att handla om funktionsmaktordningen – den samhällsstruktur som kan försätta personer med funktionsvariationer i maktlöshet och längst ner i samhällets rangordning. Personer som inte alltid räknas – eller tas på allvar. Om detta handlar boken delvis och det är angeläget av det skälet att det råder brist på skildringar av det slaget. Därutöver skriver Angela Åquist ledigt med ett intersektionellt perspektiv. Boken ger också mer än dikter – den innehåller fräcka fotografier. Underfundiga, överraskande, smarta, talande.
Jag associerar till Tomas ”Genusfotografen” Gunnarsson som med sin fotokonst kritiserar maktstrukturer och samtidigt vänder upp och ner på världen. Bilderna i Ärligt talat utgör i sig en fotoutställning och tillhör bokens styrka. De ger en eftertänksam och nödvändig andningspaus i den närmare 196-sidiga samlingen. Angela Åquist har skapat boken på egen hand. Skrivit, fotograferat, typsatt, designat, förlagt. Bara tryckningen har hon överlåtit till andra. Det är imponerande. Är denna process då gjord av ett kontrollfreak? Tror inte det. Snarare är den är en anarkistisk handling, ett finger åt den snobbiga och snåla förlagsvärlden vars nålsöga inte många kommer igenom.
Innehåll framför allt
Dessa positiva omdömen till trots har jag invändningar. 196 sidor är i svulstigaste laget. Det vittnar om en typ av författare/skribent som vill få med precis allt och har svårt att gallra. ”Kill your darlings”, brukar det heta i journalistikbranschen, vilket betyder att också det som skribenten tycker är textens stilistiska höjdpunkter ibland måste strykas. Inte för att de är dåliga men för att ge läsaren en chans. Jag är själv en sådan typ och Feministiskt perspektivs läsare har möjligen märkt att jag ofta skriver långa drapor. Blotta åsynen av mängden bokstäver, sidor eller webbutrymme kan kännas utmattande. Skribenten får ta risken att ingen läser, hur intressant innehållet än må vara.
Angela Åquist hade behövt hjälp av en redaktör med att gallra och stryka utan att det hade gjort avkall på bokens kvalitet. Snarare hade måttfullhet varit av godo. Bokens utseende har en elegans som delvis bryts genom mängden dikter. Särskilt som i stort sett alla är på rim. Det är en balansakt att dikta – och läsa – på rim och för det mesta lyckas Angela Åquist få ihop det på ett snyggt sätt, det märks att hon jobbat för att undvika krystade rim.
Men det tenderar att bli för mycket och på gränsen till tröttsamt. Boken hade mått gott av variation i själva diktformen. En del dikter är också långa och faran finns att rimmet hamnar i vägen för innebörden i texterna.
Sammantaget är boken, trots invändningarna, en samling både personliga och politiska dikter som känns relevanta och aktuella. En får sätta sig över mängden till förmån för innehållet. Och som sagt, bilderna är enligt min mening ena riktiga höjdare.
