I helgen var det Assata Shakurs födelsedag, poeten och aktivisten som i över trettio år varit eftersökt av den amerikanska staten. Edda Manga läser hennes självbiografi och förklarar varför hennes namn fortfarande kan skapa politisk panik.
Trots att Assata Shakur befinner sig i exil på Kuba sedan mer än trettio år är hon fortfarande ett hett diskussionsämne i amerikansk press. I söndags twittrade organisationen Women’s march en födelsedagshälsning till Shakur:
”Happy birthday to the revolutionary #AssataShakur! Today’s #SignOfResistance, in Assata’s honor, is by @Meloniousfunk,”.
Det skapade en mindre storm i amerikanska sociala medier där Shakur kallas för ”polismördare”. Bara för fem år sedan lades hon till på tio-i-topp-listan över USA:s mest eftersökta terrorister med en belöning på en miljon dollar för information som leder fram till hennes gripande. Både Barack Obama (i samband med sitt officiella besök på Kuba) och Donald Trump (när han annonserat en annan riktning i USA:s Kubapolitik under sin ledning) har ställt krav på att få henne utlämnad. Myndigheter och etablerade mediekanaler i USA envisas med att kalla Shakur för JoAnne Chesimard – ett namn som för henne betecknar någon hon inte längre är: en slav, en som varit underordnad en rasistisk regim.
För den som vill höra den sida av berättelsen som föranleder en erkänd feministisk organisation att riskera sitt rykte för att hylla Shakur rekommenderas Assata Shakurs Min historia – utgiven 2015 av Verbal förlag i Per Björklunds översättning. Den är mer än en apologi en stridsskrift och en upprorsmanual som dissekerar makten och dess mekanismer med klarsynt och kompromisslös precision. En nyckelpassage är en dialog med mormodern som Shakur redogör för i början av boken:
»Vem är bättre än du?«
»Ingen.«
»Vem?«
»Ingen.«
»Upp med huvudet!«
»Ja.«
»Ja, vem?«
»Ja, mormor.«
»Jag vill se det där huvudet högt och jag vill inte att du tar nån skit från någon, förstått?«
»Ja, mormor.«
»Låt mig inte höra om någon som trampar på mitt barnbarn.«
»Nej, mormor.«
»Jag vill inte att någon ska utnyttja dig, hör du det?«
»Ja, jag hör dig.«
»Ja, vem?«
»Ja, mormor.«
Det måste vara ett av de mest tydliga vittnesmålen av motståndets modernät, mitt i en mycket mansdominerad historieskrivning. Nathan Hamelberg är säkerligen inte ensam om att ha blivit varse detta i samband med Shakurs självbiografi. Han skriver i sitt förord:
”Berättelserna och de ikoniska porträtten av till exempel Angela Davis och Elaine Brown åsido var den bild av black power-rörelsen jag fick – och tilltalades av – som ung väldigt macho. De posterbilder som fick representera kampen i Sverige var garanterat inte sanningsenliga, och i USA fyllde bilden av pantrar som ’the boogey man’ en funktion i mobiliseringen mot dem i det vita USA. Att det fanns ett reellt problem med machismo och sexism i rörelsen är väldokumenterat. Men med Assatas självbiografi blev jag också medveten om hur mycket välorganiserat socialt arbete som byggde upp pantrarna och i hur stor utsträckning det var kvinnor som var ryggraden i detta – än mer när repressionen från staten började slå sönder mycket av rörelsens strukturer”.
Angela Davis citerar i det engelska förordet till Min historia ett brev från Shakur till påven där hon ställer en fråga som Davis menar borde vara en angelägenhet för oss alla: ”Varför, undrar jag, förtjänar jag sådan uppmärksamhet? Vad representerar jag som utgör ett sådant hot?”
Davis menar att frågan måste tas på allvar. Vad förenar situation på 1970-talet med i dag? Vilken ideologisk funktion spelar framställningen av henne? På 1970-talet användes hennes bild som bevis för att den svarta befrielserörelsen var terroristisk, påpekar Davis. Svarta aktivister förknippades med kommunister och ansågs systemfientliga. Jakten på Assata Shakur legitimerade fängslandet av andra aktivister som fortfarande är inlåsta.
När den politiska kontexten suddats ut blir Shakurs politiska motiv sekundära, hon framställs inte längre som en politisk motståndare utan som en farlig brottsling. Jakten på henne tjänar till att legitimera vad Davis kallar för det fängelseindustriella komplexet – vilket dels omvandlar skattepengar till vinster för privata företag och dels utgör ”ett grundläggande element i den moderna nyliberala kapitalismen”. Det fängelseindustriella komplexet neutraliserar och låser in potentiellt upproriska segment av befolkningen och upprätthåller ett system av rasifierad superexploatering som drivs av vita förmyndarsamhällen.
Kanske är situationen i dag inte mycket annorlunda än det var på den tid det ansågs nödvändigt att till varje pris återföra en förrymd slav till ”rättvisan”, det vill säga till sin ägare, för att få ett exemplariskt straff, föreslår Davis. Den bakomliggande logiken är att varje lyckad rymning utgjorde ett hot mot hela systemet, ty det gav andra slavar ett exempel att följa och vad farligare är: det gav dem hopp och mod.
Shakurs berättelse bär sig själv och bör läsas snarare än sammanfattas men låt mig illustrera sprängkraften i den motståndsvilja som kommer fram i den med en passage om hennes tankar kring sitt förhållande till en av sina kamrater under rättegången mot dem båda och den möjliga konsekvensen att det skulle leda till att hon blev gravid i fängelset:
”Jag är här för att leva, sa jag till mig själv. Jag tänker leva livet fullt ut tills jag dör. Och jag tänker inte låta de där parasiterna, förtryckarna och giriga rasistsvinen få mig att döda mina barn i sinnet innan de ens blivit födda. Jag tänker leva och jag tänker älska Kamau, och om ett barn uppstår ur den föreningen, så tänker jag glädjas. För våra barn är framtiden och jag tror på framtiden och på styrkan och rättfärdigheten i vår kamp…”
”Jag var redo, vad som än skulle hända. Jag slappnade av och lät naturen ha sin gång. När något viktigt hände i rättssalen, så lyssnade vi. Men oftast var det bara tråkigt svammel som inte betydde något”.
När det visade sig att Shakur blivit gravid under fångenskapen uppfattades det av både domare och FBI som ytterligare ett attentat. Angående FBI:s utredning om hur detta kunde hända kommenterar Shakur med glimten i ögat:
”Bäst för dem att de inte kommer hit och ställer några frågor, sa jag. Jag tänker säga att det här barnet skickades av den Svarta skaparen för att befria de Svarta. Jag tänker säga att den här bebisen är den nya Svarta Messias, avlad på obefläckat sätt, som kommer för att leda vårt folk till frihet och rättvisa och skapa en ny Svart nation.”
