Senia Bachir Abderahman är uppvuxen i västsahariska flyktingläger som ligger i sydvästra Algeriet, vid gränsen till Marocko. Hon har precis avslutat två och ett halvt år som politisk rådgivare för Afrikanska unionens kommission. När Feministiskt perspektiv träffar henne i Stockholm har hon spenderat en vecka i Sverige för att delta i ett riksdagsseminarium om vad Sverige kan göra i säkerhetsrådet gällande frågan om Västsahara. Övriga dagar har hon föreläst på skolor och bibliotek om konflikten och läget för västsaharier i dag.

Hur upplevde du riksdagsseminariet som du medverkade i?

– Det var bra, det fanns representanter med västsahariskt perspektiv, vi som har erfarenheter av att leva i flyktinglägren och i det ockuperade området fick komma till tals. Detta tillsammans med paneler som hade representanter från akademin och politiska partier blev bra.

Vad är dina förväntningar på Sverige?

– Nu när Sverige blivit inröstat i FN:s säkerhetsråd hoppas jag att Sverige vågar vara radikalt och vågar ha politiskt mod, men jag vill inte ha för höga förväntningar. I dag har Sverige ett tillfälle eftersom EU-domstolen deklarerade att Västsahara inte inkluderas i handelsavtal mellan Marocko och EU i december förra året.

– Nu blir frågan vilka mekanismerna blir för att följa upp detta och se till att det inte sker handel med produkter från Västsahara. Här måste Sverige trycka på, både inom europeiska parlamentet men även i Sverige. Svenska företag behöver få reda på att det är olaglig handel. Både danska och norska regeringen har sådana rekommendationer till företag i sina länder, det borde Sverige också ha.

– Ett exempel är svenska pensionsfonder som investerar, direkt eller indirekt, i företag som är aktiva i de ockuperade områdena. På det sättet är inte konflikten så långt bort som det kanske känns för svenskar och det måste svenskar få information om. Det är pengar som bidrar till Marockos militär, till att förlänga ockupationen och förtrycket av mitt folk.

Vilka andra organisationer tror du kan påverka situationen för västsaharier?

– Alla organisationer kan påverka på sina arenor. På många sätt tänker jag att det ligger på Afrikanska unionens (AU) bord, det är en konflikt mellan två afrikanska länder. AU växte ur Organisationen för afrikansk enhet som etablerades för att utplåna all typ av kolonialism och apartheid på kontinenten.

– När AU bildades skiftades fokus till ekonomisk och politisk integration, men fortfarande är en av grundvärderingarna att frigöra kontinenten från koloniala makter och Västsahara benämns just som den sista kolonin på den afrikanska kontinenten. På det sättet är det ju ironiskt, Marocko har sedan början på året kommit tillbaka till AU efter 33 års frånvaro och det är märkligt att de, som ockuperar och koloniserar, får komma tillbaka trots att de går emot unionens grundprinciper.

Vad tror du att det innebär för konflikten att Marocko återvänt till AU?

– En del tror ju att det är positivt att de är tillbaka, det kanske kan skapa fler tillfällen för påtryckning för en lösning till konflikten. Det är dessutom en konflikt som ofta hamnar i skymundan, kanske nu när båda parter måste sitta i samma rum kommer konflikten bli mer synlig. Men jag är inte optimistisk.

Vilken lösning ser du på konflikten?

– Jag har stor tilltro till massmobilisering och folkets makt, titta på Östitmor som fick stöd från organisering runtom i världen som skapade påtryckning som ledde till dekoloniseringen av landet. Samma med apartheid. Det är den bästa metoden. Jag kan inte sätta min tro på regeringar och politiker, deras geopolitiska och ekonomiska intressen gör att de lätt sätter sina principer och värderingar åt sidan. Därför är jag här för att prata med svenskar, informera dem om situationen och hoppas på att väcka något i dem. För få människor känner till vår situation.

Varför tror du att det inte finns en stor medvetenhet kring frågan?

– För att vi har satt upp ett fredligt motstånd, det finns inget krig. Jag tror på en fredlig lösning men tålamod kan ta slut och jag hoppas att vi hinner väcka frågan innan det blir så. Ett krig skulle vara förödande för mitt folk men också för våra grannländer, det är inget jag hoppas på.

Många västsahariska aktivister i Europa är kvinnor, varför är det så?

– Det är sant! Jag vet inte varför, men kvinnorna är limmet i vårt motstånd, både i lägret och i det ockuperade området. Om det inte vore för kvinnorna hade lägret inte fungerat såsom de gör i dag. Det var kvinnorna som drog åt sig sina melfor och började bygga skolor och sjukhus. De första skolorna där byggdes av min mormors mor, min mormor och mina mostrar. De lever fortfarande där.

– Samma i de ockuperade områdena, det är kvinnor som går ut på gatorna som blir slagna, släpade och sparkade av den marockanska militären. Detta är inte unikt för sahrawiska kvinnor, vi har sett de senaste åren hur framträdande kvinnor är i olika rörelser. Se på Black lives matter i USA, nästan alla bilder man ser är på svarta kvinnor som står starkt på gatorna. Men sen är det självklart män som får beröm för det.

Hur ser aktivismen ut för kvinnorna i lägret?

– National Union of Sahrawi women har många samarbeten med andra kvinnoorganisationer i världen och varje år har de en internationell solidaritetskonferens. Främst kommer kvinnor från andra afrikanska länder och latinamerikanska aktivister. Du vet, vi kvinnor stöttar varandra. Andra kvinnor som är aktiva i kvinnorättsfrågor i olika delar av världen förstår varandra. Under krig och ockupation är de första som drabbas kvinnor och därför finns en förståelse hos kvinnor i hela världen för vår situation.