För tre år sedan dödades Suha Abu Khadiers 17-åriga son Mohamad av israeliska bosättare. Tre män kom till familjens hem i Jerusalem och kidnappade honom. Han fördes till utkanten av staden och tvingades dricka bensin innan de brände honom levande, något Feministiskt perspektiv skrivit om tidigare.

38 gånger har Suha Abu Khadier träffat gärningsmännen i domstolen, utan att fälla en tår. Varje gång har hon bitit ihop och visat sig stark, det är vad som förväntas av en palestinsk kvinna som förlorat sitt barn i kriget.

Men nu rinner tårarna. Nu gråter hon varje gång som hon talar om sin son.

Suha Abu Khadier besökte nyligen Malmö för att berätta om Bereaved to bereaved, ett projekt som hjälpt henne och flera andra palestinska kvinnor att sörja sina förlorade familjemedlemmar.

Suha Abu Khadier kom i kontakt med projektet efter att hennes son mördats av israeliska bosättare. Nu är hon en av dem som letar upp andra kvinnor och stöttar dem i deras sorgearbete.

Bereaved to bereaved, som finansieras med hjälp av Kvinna till kvinna, startade efter en militär konfrontation i ett flyktingläger i Jenin 2002 då 52 palestinier och 23 israeler dog. Genom att erbjuda en säker plats får kvinnor möjlighet att tala ostört.

Till en början var Suha Abu Khadier skeptisk till hur projektet kunde hjälpa henne.

– Vad kan de göra? De kan inte ge mig min son tillbaka, säger hon.

Men en dag bestämde hon sig för att gå på ett möte. Hon satte sig ner och lyssnade till de andra kvinnornas berättelser. Då förstod hon att de delade hennes erfarenheter.

Efter två möten började Suha Abu Khadier berätta sin egen historia.

– Det blev en plats där jag kunde tala och där är kände jag mig trygg. Vi träffades varannan vecka och jag längtade efter våra möten.

Projektet består av olika stadier som deltagaren går igenom. Nu är Suha Abu Khadier en stödjare i det tredje och sista stadiet, vilket betyder att hon försöker fånga upp kvinnor som kan tänkas behöva stöd i sitt sorgearbete.

Det betyder också att hon försöker lyfta frågan om de palestinska kvinnornas situation även utanför landets gränser.

Nu har hon rest till Sverige tillsammans med projektledarna och ännu en deltagare för att hålla föreläsningar om konflikten mellan Israel och Palestina från ett feministiskt perspektiv.

Sahar Omar är feministisk aktivist och har arbetat för organisationen Women’s Studies Center på Västbanken i tio år.

Sahar Omar arbetar för organisationen Women’s Studies Center och leder projektet Bereaved to bereaved på Västbanken.

– Vi lyckades ta oss in i flyktinglägret i Jenin och såg hur kvinnorna levde. De var traumatiserade. Några skrek medan andra satt apatiska. När vi gick till de helt förstörda husen såg vi kvinnor som satt vid ruinerna, alldeles stilla som om de försökte skydda sina minnen, säger hon.

Sahar Omar såg att lägret fick hjälp med mediciner, mat och kläder, men att kvinnornas psykiska hälsa glömdes bort.

– I Palestina är kvinnor husets pelare, om pelaren går sönder förstörs också hela familjen, säger Sahar Omar.

Projektet tar kontakt med kvinnor och uppmuntrar dem att tala om vad de varit med om.

– Vi vill hjälpa kvinnorna att stå upp igen. Kvinnor får inte sörja, framför allt inte offentligt. De måste vara starka och behålla bilden av att de är mödrar till hjältar. Det gör dem helt utmattade. Framför allt är det martyrernas mammor som måste vara starka, de ska vara glada över att deras barn ska till himlen, säger Sahar Omar och berättar att det finns ett ordspråk som lyder: Dina tårar kommer bränna din son i helvetet.

Intill Sahar Omar sitter Mona Al Namoura. Hon är en deltagare i projektet. Hennes blick är matt. Kanske beror det på att hon knappt äter. För henne är mat förenat med skuld.

Hon visar en bild på sin son på telefonen. Han är en av de palestinska fångar som hungerstrejkar mot förhållandena i de israeliska fängelserna. Sonen är journalist och står anklagad för uppvigling.

Mona Al Namoura har inte sett sin son sedan den 1 april. Så länge fångarna hungerstrejkar är all kontakt med familjen förbjuden.

– Jag bönade och bad om att han inte skulle strejka, men han svarade att han inte hade något val, säger hon.

Mona Al Namoura är en av deltagarna i projektet Bereaved to bereaved. Hennes son är journalist och sitter fängslad anklagad för uppvigling.

I dag finns Bereaved to bereaved i Nablus, Jenin, Betlehem och sedan 2015 även i Gaza.

– I Gaza finns det sörjande kvinnor i varje hus. Det här projektet gör verkligen en skillnad i kvinnornas liv. Men vi har mycket arbete kvar. Vi behöver ett större stöd för att nå så många som möjligt, säger Heday Shamon.

Hon arbetar för organisationen Women’s Affairs Center i Gaza och driver projektet där.

– En av kvinnorna berättade att hennes son satt i husarrest. Han tjatade om att han ville gå ut och spela fotboll. I ren förtvivlan tog mamman honom till badrummet och slog honom tills han svimmade, bara för att hindra honom från att lämna huset. Mamman själv svimmade av det hon tvingades göra. Det är bara ett exempel på trauman som kvinnor tvingas bära på grund av könsroller. Oavsett vad förväntas kvinnorna vara starka och stötta sina familjer, säger Heday Shamon och fortsätter:

– Ingen kan förstå hur svårt det är att göra så mot sina barn och vad det gör med ens psyke. Ingen kan förstå hur det känns när ditt hem, symbolen för trygghet, blir ditt fängelse.

Målet med projektet är att bryta de roller som kvinnor tvingas spela och som hindrar dem från att sörja. Nu, 16 år efter att projektet startade och 50 år efter ockupationen, är det flera män som hör av sig.

– Det är klart jag blev förvånad över deras stöd. I början fick vi fråga männen om lov för att deras fruar och döttrar skulle få vara med i projektet. Nu ser de hur kvinnorna förändras och frågar om de också får vara med.

”Det var svårt att välja ut vem som ska vara med i projektet för att det fanns sorg i alla hem”, säger Heday Shamon som arbetar för Women’s Affairs Center i Gaza. Hon menar att våldet i Gaza är mer komplext och att många har förlorat allt: sin familj, sitt hem och alla sina ägodelar.