Jag började grotta ner mig i frågan om jämlikhetsstatistik när jag skulle skriva en magisteruppsats i vetenskapsteori: Statistikens dubbla potential; frigörelse eller förtryck? Vetenskapsteori är en gren av filosofin som studerar vetenskap. Inte minst har statistiken som vetenskap och metod granskats för dess inflytande på samhällets utformning. Ämnet statistik gav mig minnen av tragglande matematiska uträkningar i skolan och jag hade vaga begrepp om varför det ansågs viktigt. I vuxen ålder fattade jag så småningom hur bland annat journalister bedömer statistik som användbar och trovärdig.

Även i mindre sammanhang anses statistik vara hårda fakta. Som en av initiativtagarna till det feministiska mediekritiska nätverket Allt är Möjligt var frågan om kvinnors underrepresentation i nyhetsmedierna viktig. För att visa att det inte bara var något ”vi kände på oss” började vi räkna kvinnor och män. Våra påståenden fick tyngd när vi kunde styrka den ojämna könsbalansen med siffror. För feminister är det viktigt att visa belägg för att kvinnor diskrimineras. Statistik är ett sätt att göra orättvisor mellan kvinnor och män synliga. Den förment könsneutrala statistik som tidigare fanns dolde orättvisor baserade på kön. Konsekvensen var att politiska åtgärder utgick från en manlig norm och därmed gynnade män. Så är det i hög grad fortfarande.

Könsuppdelad statistik tjänar som underlag för jämställdhetspolitiken. När den infördes i lag 1994 var den okontroversiell. Den framhålls ofta som ett gott exempel när frågan om jämlikhetsstatistik diskuteras. Vetenskapsteoretikern Christopher Kullenberg pekar på en slags erkännandepolitisk aspekt av statistik i The quantification of society: A study of a swedish research institute and survey-based social science. När kvinnor synliggjordes i bland annat statistik fick de också ett erkännande som människor och medborgare. Den som inte räknas finns inte, kort sagt. Statistik i sig förändrar inget – men den påvisar ojämlikheter. Visserligen går arbetet för jämställdhet deprimerande långsamt – men även långsamheten syns med statistikens hjälp.

När strukturella orättvisor är inbyggda i välfärdsstaten prövas statens förmåga att korrigera dem, skriver sociologen och filosofen Jürgen Habermas i Den rationella övertygelsen: En antologi om legitimitet, kris och politik. Om bristerna rättas till kan medborgarnas tilltro till staten stärkas. Jämställdhetspolitiken kan ses som ett försök från staten att rätta till den ojämna maktfördelningen mellan kvinnor och män.

Illustration: Agneta Haugaard Farkhak

Förespråkare för jämlikhetsstatistik – däribland FN och EU – hävdar att den är ett sätt att synliggöra och bekämpa både individuell och strukturell diskriminering på fler grunder än kön och ålder. Diskrimineringslagen skyddar enskilda personer som utsatts för diskriminering. Även lagar för skydd av de nationella minoriteterna finns. Samtliga syftar också till att motverka fördomar och diskriminering på grupp- och samhällsnivå. Därför vore det logiskt att med statistik och annan data kartlägga diskriminering utifrån samtliga diskrimineringsgrunder och nationella minoriteter.

Exempelvis saknas det uppgifter om hur många personer som anser sig tillhöra de nationella minoriteterna. Bland annat visade det sig i samband med val till sametinget, då det varit svårt att fastställa en röstlängd. I den officiella statistiken saknas data om hur levnadsförhållanden skiljer sig mellan olika befolkningsgrupper. Till levnadsförhållanden räknas: utbildning, anställning, arbetsmiljö, arbetstider, ekonomi, materiella tillgångar, boende, hälsa, fritid, trygghet, säkerhet, medborgerliga aktiviteter och sociala relationer. Bristen på statistik gör det svårt att studera hur exempelvis strukturell rasism ser ut.

Systematisk registrering

EU-kommissionen har låtit utreda hur jämlikhetsdata, bland annat statistik, kan tas fram utifrån ett flertal diskrimineringsgrunder. En handbok för hur den kan insamlas finns också; European handbook on equality data. EU-kommissionen menar att det är meningslöst att ha en socialpolitik eller jämlikhetspolitik om det saknas relevanta fakta om det politiken ska åtgärda. Insamlingen av befolkningsstatistik måste dock ta hänsyn till skyddet av den personliga integriteten, vilket är inskrivet i EU:s stadga om de grundläggande fri- och rättigheterna.

Flera EU-länder utvecklar jämlikhetsstatistik, exempelvis Storbritannien. År 2006 började exempelvis kategorin ”sexual identity” testas i befolkningsstatistiken och är standardiserad i befolknings- och hushållsstatistiken sedan 2009. I Sverige finns några kommuner som utreder eller diskuterar jämlikhetsstatistik, bland annat Botkyrka och Göteborg. Även FN:s kommittéer som övervakar hur medlemsstaterna efterlever de mänskliga rättigheterna kritiserar regelbundet Sverige för att det saknas statistik och annan data som redovisar hur Sverige säkrar eller kränker mänskliga rättigheter och som visar omfattningen av strukturell rasism.

Illustration: Agneta Haugaard Farkhak

Det finns alltså tunga skäl för att införa fler variabler – kategorier – i befolkningsstatistiken. Men det finns också kritik mot att införa jämlikhetsstatistik. Vad händer om den missbrukas? Flera befolkningsgrupper i Sverige är starkt emot varje form av folkräkningar som kan påminna om register. Ett aktuellt exempel är Skånepolisens register över 4 700 romer som uppdagades 2013. Tingsrätten och hovrätten fann att staten gjort sig skyldig till etnisk diskriminering och kränkning av romers mänskliga rättigheter. Tre barn och åtta vuxna elva skulle kompenseras med 35 000 kronor vardera. Staten överklagade summorna. Men nyligen gjorde Justitiekanslern, som företräder staten, dock en annan bedömning. Alla 4 700 romer ska få ersättning. Totalt blir staten skyldig att betala över 100 miljoner kronor. Det bör svida när staten kränker mänskliga rättigheter, om de verkligen tas på allvar.

Även farhågor att jämlikhetsstatistik kan hållas emot befolkningsgrupper av ekonomiska skäl förekommer. För att åtgärda diskriminering krävs omfördelning av resurser – och det kan anses kostsamt. En jämförelse är att det allt oftare talas om hur kostsamt det är att ta emot flyktingar. Det humanitära skälet kommer i skymundan. Olustigt nog fanns argument om hur kostsamt det var att hantera alla ”asociala” och ”defekta” människor i regeringspropositionen inför beslutet att upprätta Staten institut för rasbiologi 1921.

Mitt uppsatsarbete startade 2013. Ett par år tidigare, 2011, hade jag snappat upp att alliansregeringen, med integrationsminister Erik Ullenhag (L) i spetsen, beslutat om ett uppdrag att genomföra en förstudie om metoder för undersökningar om befolkningens sammansättning och levnadsförhållanden. Beslutet var så luddigt formulerat att det inte omedelbart syntes vad det handlade om. Men efter att ha läst bilagan förstod jag att det handlade om jämlikhetsstatistik. Diskrimineringsombudsmannen (DO) skulle undersöka om befolkningsstatistiken kan utökas till att omfatta samtliga sju diskrimineringsgrunder samt de fem nationella minoriteterna. Jag förstod att det skulle kunna bli en het fråga. Särskilt som regeringen samma år beslutat att ta fram en vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet, bland annat den systematiska registreringen.

Illustration: Agneta Haugaard Farkhak

Ingen i min omgivning – folk som jobbar med mänskliga rättigheter och antidiskriminering – blev särskilt upphetsad över ämnet så jag droppade det. Tillfälligt.
Dock hade det stannat kvar i bakhuvudet. När det var dags att skriva uppsats poppade det upp igen. Vid en googling på jämlikhetsstatistik då fanns ordet knappt på svenska. Nu finns betydligt fler träffar. Men precis som då handlar många av träffarna egentligen om jämställdhet.

Det visade sig att DO redan genomfört uppdraget och lämnat rapporten Statistikens roll i arbetet mot diskriminering – en fråga om strategi och trovärdighet till regeringen i oktober 2012. Uppdraget utfördes i samråd med Statistiska centralbyrån (SCB) och Datainspektionen. Dessutom skulle samråd ske med organisationer som representerade berörda delar av befolkningen som kan vara särskilt utsatta för diskriminering. Jag begärde ut alla drygt 50 handlingar från utredningsprocessen. Mötesanteckningar, mejlkonversationer, yttranden från organisationer, utlåtande från en internationell expert och en försäkran från Viviane Reding, dåvarande EU-kommissionär för rättvisa, grundläggande rättigheter och medborgarskap, om att högsta möjliga sekretess skulle tillämpas om jämlikhetsstatistik skulle införas i Sverige.

I medierna var det märkligt tyst om DO:s rapport. Alliansregeringens stående svar vid förfrågan var att ärendet bereds inom regeringskansliet. Den nuvarande regeringen meddelade samma sak 5 april i år. Ärendet har beretts sedan 2012. I korthet visade rapporten att det tekniskt är genomförbart att införa fler variabler än kön och ålder i SCB:s Undersökningar om levnadsförhållanden (ULF) även om en del regler och lagändringar behöver göras. För vissa diskrimineringsgrunder behövs skräddarsydda lösningar.

Ett hinder är dock personuppgiftslagen, Pul. Den förbjuder insamling av känsliga uppgifter som kan vara kränkande för den personliga integriteten. Sådana personuppgifter är ras eller etniskt ursprung, religiös eller filosofisk övertygelse, hälsa och sexualliv. Men redan i dag finns det studier som visar att flera befolkningsgrupper till exempel har sämre hälsa, lägre inkomster och högre arbetslöshet än befolkningen i övrigt. Undersökningarna är enstaka mindre statistiska studier som inte är regelbundet upprepas såsom officiell befolkningsstatistik. Dock finns kategorierna utländsk/svensk bakgrund i Registret över totalbefolkningen.

Illustration: Agneta Haugaard Farkhak

Så vi vet redan mycket om hur strukturell diskriminering tar sig uttryck. Däremot är den svår att mäta över långa tidsperioder. Här kan jämlikhetsstatistiken ha en funktion – att över tid se mönster av strukturella ojämnlikheter, exempelvis rasism, islamofobi och funkofobi. Genom att göra korstabeller av olika statistiska kategorier – exempelvis sexualitet, kön och etnicitet – skulle skärningspunkter då diskriminering uppstår kunna observeras. Kanske kunde det kallas en form av intersektionell statistik. Framförallt kan det bli möjligt att studera hur jämlikhetspolitiska åtgärder fungerar. Som det nu är saknas mekanismer i Sverige för att följa upp och utvärdera olika insatser mot till exempel segregation.

Ett antal samrådsgrupper i DO:s utredning ansåg att det kan vara positivt att synliggöra dem och deras legitima krav på rättvisa och delaktighet i samhället. Andra hoppade av utredningen på grund av misstroende mot staten. De ville överhuvudtaget inte medverka till ens en tanke på statistik som på något sätt kan föra tankarna till register. Jag talade med utredaren om detta. Hen menade att om fler variabler förs in i befolkningsstatistiken innebär det ett helt nytt synsätt på vad staten ska få veta om den enskilda individen. Sådant som i dag är oacceptabelt att fråga befolkningen om måste sanktioneras för att betraktas som rimligt.

En åsikt bland de avhoppade grupperna var att själva statistikverktyget är en del av förtrycket. Genom en tillbakablick i statistikhistorien är det argumentet begripligt.
Sverige har en lång tradition av folkräkningar. 1686 års kyrkolag lade en grund och 1749 började denna statistik presenteras i något som kallades tabellverket, en samling statistiska tabeller. Undan för undan har den statistiska verksamheten utvecklats och så småningom resulterat i dagens statistiska centralbyrå.

Historikern Henrik Höjer har kartlagt framväxten av befolkningsstatistiken och hur den användes för att forma en nationell identitet. Statistiken fick ett genombrott i början av 1800-talet och blev mer känd för allmänheten genom publikationer som var populär läsning. Ett samspel mellan staten och befolkningen fanns i formandet av den nationella identiteten och nationsbygget. Det bidrog till att skapa en bild av enhetlighet, trots att Sverige hade en pluralistisk befolkning.

Konstruerad idealidentitet

Ett viktigt inslag i föreställningen om ett homogent folk och den nationella identiteten var moralstatistiken som etablerades runt 1830. Den räknade sådant som ansågs störa den moraliska ordningen i samhället. Tidigt kategoriserades samer och 1840 blev ”utlänningar” och mosaiska trosbekännare (judar) kategorier som skiljdes ut från ”den svenska folkstammen”.
En rad personuppgifter som i dag klassificeras som känsliga samlades in. Förutom kön och ålder statistikfördes uppgifter om exempelvis ”sinnessvaga, blinda, döfstumma och bräckliga personer”, ”ståndsklasser”, ”stamförhållanden”, ”judarne” och ”främmande icke-mosiska religionsförvandter”. Kategorierna finns bland annat i verket Försök till en statsekonomisk statistik öfver Sverige, 1863, av Carl Adolph Agardh, professor i botanik och ekonomi, och Carl Edward Ljungberg, statistiker och politiker.

Vid 1830 myntades också begreppet genomsnittsmänniskan av en belgisk befolkningsstatistiker, Adolphe Quetelet. Statistiken påverkades av andra vetenskaper, exempelvis medicinen, som på olika sätt mätte fram ett genomsnitt som kom att påverka vad som ansågs som normalt. Även statistiken kunde konstruera en idealmedborgare, genomsnittsmänniskan. Quetelet hade kopplingar till Sverige och valdes bland annat in som utländsk ledamot i Kungliga vetenskapsakademin år 1850.

I Sverige blev medelsvensson en statistisk konstruktion, lanserad 1930. Den blev riktmärke för den ideala ”normalsvensken” och ett önskvärt levnadssätt. Medelsvensson utgörs än i dag av en vit kvinna och man i 40-årsåldern med två barn som lever i en traditionell kärnfamilj. Ett starkt normativt ideal. På SCB:s hemsida finns en lunta med uppgifter om denna statistiska skapelse. Moralstatistik fanns i många stater men användes för att definiera nationella identiteter. Den skapade en föreställning om det svenska folket. Med hjälp av den kunde vissa grupper skiljas ut som avvikande. Dock ska skapandet av nationalidentitet inte förväxlas med nationalism som politisk doktrin, skriver Henrik Höjer i Svenska siffror: Nationell integration och identifikation genom statistik 1800-1870.
Men den en kan inte heller ses som ideologiskt neutral, menar Christopher Kullenberg. Statistiken har bidragit till att definiera, skapa och återskapa föreställningar om samhället och befolkningen.

Illustration: Agneta Haugaard Farkhak

Med tiden gjordes andra register, utredningar och kartläggningar av olika grupper, till exempel romer, samer, ”sinnesslöa” och homosexuella. Dessa grupper utsattes inte bara för fördomar utan förtrycktes också av staten. I dag talar exempelvis samer om kolonialisering av sin kultur och sitt territorium. Flera befolkningsgrupper utsattes för rasbiologiska undersökningar, förvägrades bofasthet, det egna språket och skolgång.
Tvångssteriliseringar tillämpades från 1934 till 2013 då kravet på tvångssterilisering i könstillhörighetslagen togs bort.

När läran om eugenik – rashygien – fick fäste i Sverige i början av 1900-talet fanns en robust och detaljerad befolkningsstatistik. Föreställningen om det normala och det avvikande var etablerad. I England anses begreppet eugenik ha myntats av Frances Galton, kusin till Charles Darwin, evolutionslärans fader kallad. Nära eugeniken ligger socialdarwinismen som utgick från att mindre livskraftiga individer skulle rensas ut. I början av 1900-talet betraktades detta tankegods som vetenskap.

Begreppet folkmord ska inte överutnyttjas. Men det fanns en systematik i dessa utrensningsläror som leder tankarna dit, långt innan Nazitysklands folkmord. En av Galtons lärljungar var matematikern och statistikern Karl Pearson. Hans matematisk-statistiska metoder anses vara grunden för många av de modeller som används i dag. Pearson var också varm anhängare av eugenik. Han menade att statistisk vetenskap var en förutsättning för en nations rasförädlingsprogram. Kopplingen mellan statistik och eugenik var gjord. 1909 bildades Svenska sällskapet för rashygien men det dröjde drygt tio år innan beslutet om Statens institut för rasbiologi togs 1921, efter en motion av bland andra socialdemokraterna Alfred Petrén och Wilhelm Björck. Samtliga riksdagspartier stödde förslaget. 1921 är historiskt även på ett annat sätt; det var första valet till riksdagens andra kammare då allmän och lika rösträtt för kvinnor och män sattes i kraft. Fem kvinnor valdes in.

Jag rotade i i källararkivet på Göteborgs universitetsbibliotek efter regeringens proposition om det rasbiologiska institutet. Sverige leddes då av en expeditionsministär, mellan två regeringar ledda av socialdemokraten Hjalmar Branting. Framförallt ville jag undersöka kopplingen mellan rasbiologi och statistik. I propositionen framhölls att det fanns ”knappt något annat land, vilket så väl lämpar sig för rasbiologiska studier som Sverige…” ” …med dess långt tillbaka gående väl förda kyrkoböcker och dess högt stående folkbildning.” Det påpekades att fanns uppgifter i flera släktled om sjukdomar och ”egendomliga karaktärsdrag hos vissa personer.”

Illustration: Agneta Haugaard Farkhak

De upplysningar som skulle inhämtas om befolkningen behövde också bearbetas och av det skälet ansågs det nödvändigt att anställa en statistiker på institutet.
Jag återkommer till det tidigare nämnda skälet till att inrätta institutet: ”…de enormt stegrade och oavlåtligen stigande utgifterna för defekta, abnorma, brottsliga och asociala människor av olika slag…”. Utan att dra för stora växlar finns här en parallell till den farhåga som uttrycktes i DO:s utredning om att ekonomiska skäl kan hållas emot befolkningsgrupper.

Både förtryck och motstånd

Men då är då och nu är nu. En modern jämlikhetsstatistik för att bekämpa diskriminering kan inte jämföras med dåtidens rasförädlade människoideal. En rad mekanismer och lagar har införts som ska förhindra förtryck. Trots det bör den rädsla som finns tas på allvar.

Ytterligare en invändning mot jämlikhetsstatistik handlar om normkritik och intersektionalitet. Båda ifrågasätter fixerade kategorier. I stället ska inte olika faktorer, exempelvis kön, funktionsförmåga och etnicitet, ses som isolerade från varandra. De bildar skärningspunkter där diskriminering uppstår. Olika maktordningar samverkar till förtryck.
En intersektionell kritik mot idén om jämställdhet är att kön betraktas som två absoluta och enhetliga kategorier – kvinnor och män – som inte alltid sammanfaller med hur människor definierar sig själva. Socialt kön är beroende av vilka livsvillkor människor har och är rörligt över tid. I sin nuvarande form tenderar jämställdhetspolitiken att gynna visa mer än andra. När jämställdhet är normen ställs ett antal människor utanför. Utifrån det resonemanget skulle jämlikhetsstatistiken ha svårt att definiera enhetliga kategorier eller fånga den mångfacetterade befolkningen i siffror.

Vår värld är organiserad utifrån kategorier. Gigantiska statistiksystem håller koll på det mesta. Vi bör vara medvetna om att den samlade statistiken är en maktfaktor i formandet av världen.

Illustration: Agneta Haugaard Farkhak