Alla pratar om hets mot folkgrupp. Men få vet vad som verkligen gäller. Ovissheten leder till vrede och oro över polisens agerande, som allt oftare verkar låta nazisterna gå fria. Mattias Irving reder ut hur lagstiftningen och dess praxis har förändrats de senaste 20 åren, och vad polisen kan och inte kan göra.
I april 2014 genomförde den våldsamma nazistiska gruppen Nordiska motståndsrörelsen (NMR) en oanmäld demonstration på Södermalmstorg i Stockholm. De stod på led med sina runförsedda flaggor och försökte dominera torget medan polis och motdemonstranter skyndade sig att organisera sina respektive insatser.
I ungefär samma veva hade den förre polisintendenten Eric Rönnegård skrivit en uppmärksammad text om lagstiftningen om hets mot folkgrupp och hur polisen och Säpo sedan terrordådet den 11 september slutat prioritera denna fråga. Där hölls också en dom fram från 1996, där flera symboler med nazistisk koppling bedömdes utgöra hets mot folkgrupp eftersom de hade kombinerats och satts i ett sammanhang.
När NMR började skandera ”vit revolution, utan pardon” så var det därför många i vår motdemonstration som började skrika åt polisen att arrestera dem. Något som inte skedde. Istället marscherade den lilla gruppen från NMR in i oss motdemonstranter och började slåss. Polisen skilde snabbt grupperna åt, och stod slutligen med sköldar och batonger dragna – mot motdemonstranterna. Bakom dem passade NMR på att kasta en glasflaska över polisblockaden och in bland oss. Ingen greps. NMR tågade vidare på sin lördagsturné genom stan. Själv reste jag hem och skrev en arg krönika.
De tre och ett halvt år som har förflutit sedan dess har polisen visat upp ett agerande som av många har tolkats som i det närmaste ett självskadebeteende. Högerextremisterna har gynnats av den polisiära undfallenheten. Den återkommande frågan har varit hur det kan komma sig att lagen om hets mot folkgrupp inte används mot exempelvis nazisterna i nu nedlagda Svenskarnas parti, eller mot NMR.
Lagen om hets mot folkgrupp står att finna i brottsbalken, 16 kap 8 §. Den första hetslagen kom till redan 1948, och har uppdaterats i flera omgångar genom åren. Det grundläggande brottsrekvisitet är att med ord, symboler eller gester hota eller visa missaktning mot ett antal minoriteter som omfattas av lagen. En oklarhet kring innebörden i ordet ”missaktning” har existerat i decennier, och givits extensiva kontra restriktiva tolkningar i olika omgångar. Beroende på hur tolkningen har sett ut, har lagens tillämpning kommit att skifta.
Hetslagen skulle skydda mot rasistisk organisering
Avsikten med lagstiftningen var att bli ett effektivt alternativ till ett rent förbud mot rasistiska organisationer, vilket framgår av 1971 års förarbeten. 2003 lades sexuell läggning till bland de minoriteter som skyddas av lagstiftningen. Ordet ”missaktning” diskuterades åter, men behölls eftersom regeringen menade att straffbudet ”i praxis [har] fått en vidsträckt tillämpning och kommit att omfatta i princip alla, även indirekta, uttryck för rasism och främlingsfientlighet”.
Avsikten var alltså att göra det lättare att få till stånd en skyddande praxis, genom en tämligen vid definition av vad som kunde utgöra hets. Därtill menade regeringen att ”hot” skulle tolkas inte som hot i lagens mening, alltså som olaga hot, utan utifrån ordets användning i mer vardagliga sammanhang.
Det framgår även i propositionen att regeringen inte heller ansåg att det var aktuellt att införa ett förbud mot att offentligt bruka rasistiska symboler. De litade istället på att detta förbud i praktiken redan var på plats, efter Högsta domstolens (HD) prejudicerande dom i fallet från 1996, samma fall som Eric Rönnegård hänvisade till (2001/02:59 s. 14, 17-22, 35).
I linje med detta avgörande från 1996 är det fullt möjligt att en modern organisationssymbol kan övergå från att bara representera en organisation till att också börja innebära hets mot folkgrupp. Det skulle också ligga i linje med förarbetenas avsikter om att lagstiftningen skulle motverka rasistisk organisering. Det avgörande är nämligen inte hur bäraren själv tolkar symbolerna, utan hur de uppfattas av allmänheten. Detta skulle bli domstolens uppgift att utreda ifall en händelse polisanmäldes.
Europakonventionen ändrade praxis
Men när Europakonventionen införlivades i svensk lag förändrades förutsättningarna för hur lagen om hets mot folkgrupp kunde appliceras. Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna är inskriven i regeringsformen och har därför grundlagsskydd, vilket gör att den väger tyngre än andra lagar. Ett stort problem med Europakonventionen är att den har snävare definitioner av hets än vad den svenska lagstiftningen har. I praktiken har den svenska definitionen ”missaktning” i de senaste årens fall ersatts av termen ”hate speech”, som specificerar att yttrandet måste vara hatiskt och inte bara missaktande eller kränkande för att kunna leda till fällande dom. Mycket av innehållet i de äldre förarbetena och tidigare praxis är därför inte längre utslagsgivande.
Sedan 1996 har fyra fall om hets mot folkgrupp nått HD:s bord, och HD:s diskussioner av dessa fall har spelat en avgörande roll för hur lagens praxis har förändrats. Professor Inger Österdahl skriver i Svensk juristtidning att HD genom sin inträngande diskussion om yttrandefrihetens gränser i förhållande till Europakonventionen har skickat en ny, tydlig signal till rättsväsendet om en mer restriktiv syn på hur lagen om hets mot folkgrupp ska tillämpas.
Men det är inte så att lagstiftningen har upphört att fungera. Exempelvis gatukonstnären Dan Park har dömts upprepade gånger för hets mot folkgrupp. Det kan verka märkligt att HMF-lagen effektivare slår mot en figur som Dan Park, som mest är ute efter att förnedra och kränka, än mot organiserade nazister som utgör ett reellt fysiskt hot. Men det säger något om hur lagstiftningen är utformad, och vilka inneboende svagheter den bär på. Politiska möten och religiösa yttringar har i dag ett betydligt starkare skydd än tidigare.
I SVT Agenda uttryckte hovrättens president Fredrik Wersäll nyligen förhoppningar om att en ny prövning av de nazistiska symbolerna skulle ge ett uppdaterat rättsläge eftersom symboliken förändras över tiden. I de fall som nått HD de senaste åren har sammanhangets betydelse blivit allt viktigare. Ju större spridning meddelandet får, och ju mindre möjlighet mottagarna har att slippa se det, desto mer graverande betraktas budskapet. Den stora frågan som med viss sannolikhet kommer att nå HD innan den får slutligt avgörande, kommer att bli huruvida nazisternas tyrsruna och slagord kan sägas utgöra ”hate speech”.
Lagstiftningen avskräcker inte tillräckligt
Men Tomas Pettersson, jurist och rättspolitisk talesperson för Feministiskt initiativ, menar att lagen är tandlös oavsett om den skulle komma att leda till fällande domar eller ej, eftersom NMR redan är en tungt brottsbelastad grupp.
– Runt 50 procent av de som är med i NMR är dömda för misshandel eller minst vapenbrott. Det är tandlöst att döma dem till dagsböter för hets mot folkgrupp, säger han.
Tomas Pettersson menar också att det är alldeles för lätt för gruppen att anpassa sina budskap utan att förändra innebörden, så att de kan komma runt hetslagstiftningen. Det är för svårt att få ett vettigt skydd.
– De slagord som de använder, som ”stoppa homolobbyn” och sådana saker, faller inte inom hets mot folkgrupp. Det är avskyvärda saker att skrika, men det kommer ingen domstol i världen att fälla dem för, säger han.
– Min uppfattning är att det är fel väg som Sverige har valt att gå, att försöka slippa att förbjuda rasistiska organisationer, som vi är skyldiga att göra enligt FN-konventionen. Sverige skrev på konventionen 1972 och kritiseras nu av experter vartannat år för att vi inte gör mer. Nazismen intar en särställning och är redan förbjuden i Tyskland, Norge med flera länder. Andra länders yttrandefrihet har inte fallit samman fastän de har förbjudit dessa organisationer. Vi klarar också av att sätta en anständighetens gräns utan att vår yttrandefrihet tar skada.
