På onsdagen öppnades FN:s avtal om totalt kärnvapenförbud för signering, men Sverige avvaktar. 19 organisationer och fem experter i Sverige uppmanar regeringen att skriva under, medan allianspartierna är emot och USA hotar att avbryta det militära samarbetet om Sverige signerar. Får Sverige driva en självständig utrikes- och försvarspolitik? Vill Sverige stå på kärnvapenstaternas sida? Feministiskt perspektiv frågade Josefin Lind, generalsekreterare för Svenska läkare mot kärnvapen.
I dag finns cirka 15 000 kärnvapen i världen. 122 stater, en stor majoritet av FN:s medlemmar, röstade den 7 juli 2017 för ett avtal som helt förbjuder kärnvapen, såväl innehav, tillverkning och lagring som utveckling, testning och spridning.
Samtliga kärnvapenländer och en rad länder som ligger under USA:s kärnvapenparaply valde att bojkotta förhandlingarna och röstade därför inte. Sverige tillhör de 122 som röstade för avtalet. Därmed förväntades att utrikesminister Margot Wallström signera avtalet redan den 20 september, i enlighet med regeringens befogenheter när det gäller FN-avtal. Men motstånd finns både bland riksdagspartierna och regeringens egna ministrar.
För att FN:s avtal om totalt kärnvapenförbud ska börja gälla krävs 50 staters ratificering, enligt Josefin Lind, generalsekreterare för Svenska läkare mot kärnvapen som sedan 80-talet har arbetat för ett förbud och deltagit under förhandlingarna. Nu undrar organisationen: Vilken sida vill Sverige stå på; tillsammans med de som vill förbjuda kärnvapen helt eller de som vill behålla, sprida och utveckla kärnvapen?
Går regeringens tvekan att signera ett historiskt viktigt avtal för fred ihop med en feministisk utrikespolitik?
– Vi hoppades att Sverige skulle vara i framkanten i dessa frågor när det blev en ny regering med en feministisk utrikespolitik. Men det har inte blivit så, trots att utrikesminister Margot Wallström har haft stora ambitioner i dessa frågor.
Vilken roll har Sverige spelat under förhandlingarna för ett totalt kärnvapenförbud?
– Sverige har inte varit drivande alls i processen som lett fram till förhandlingarna. Sverige som en gång var ledande i dessa frågor har inte hängt med, varit frånvarande under många år. Detta inte bara under Alliansens tid, utan även tidigare. Internationellt ses Sverige inte längre som ledare för nedrustningsfrågan. Under själva förhandlingarna var Sverige väldigt aktivt, men definitivt en av de mest konservativa rösterna och var ganska ensamma på den kanten.
Hotfulla kärnvapenländer
De länder som har kärnvapen hotar mindre länder att inte ansluta sig till avtalet. De kan göra det delvis för att de har kärnvapen. En del debattörer har under de senaste dagarna sagt att avtalet inger falskt hopp om nedrustning av kärnvapen och att avtalet inte är realistiskt att genomföra. Allianspartierna har uttryckt opposition mot att regeringen signerar avtalet.
– Varken kärnvapenstater eller Nato-stater närvarade förhandlingarna – förutom Nederländerna. En anledning till att Sverige tvekar nu att ansluta sig uppges vara kärnvapenländernas beslut att inte följa avtalet. Vilket kan låta logiskt, men inget initiativ för nedrustning någonsin har drivits av dessa länder.
”En första invändning är att konventionen skulle vara ett meningslöst slag i luften. Kritiken ter sig överdriven. Om konventionen bara var meningslös, varför bråka om den”, skrev Hans Blix i en artikel. Alliansen och en del debattörer menar att avtalet omöjliggör ett framtida Natomedlemskap och att signeringen skadar relationen till USA. Nu godkände Nato-landet Italiens parlament, till mångas förvåning, att den italienska regeringen ska utreda anslutning till avtalet.
– Avtalet har redan tagits på stort allvar. Folk och stater har visat stor respekt för avtalet. Avtalet är inte tandlöst eftersom de berörda agerar som att avtalet kommer att ge stor effekt. Trumps försvarsminister skickade ett brev till Sverige och hotar med att USA kommer att avsluta militärsamarbetet om Sverige skriver under avtalet. Vilket visar att avtalet är viktigt och svårt för dem att ignorera, påpekar Josefin Lind.
Nato, Kina och Ryssland som styr världspolitiken säger nej till avtalet och hotar de andra mindre staterna. Är inte det ett verkligt problem för avtalets genomförande? Kan avtalet tas på allvar när dessa stormakter är helt emot?
– Det är ett stort problem att både Nato och kärnvapenstaterna hotar andra stater och vill bestämma hur de ska sköta sin försvars- och utrikespolitik. De vill bestämma över andra länders militärsamarbete, handel och bistånd. Detta i sig är ett stort problem. Det skulle förstås vara bättre att ha kärnvapenstaterna med i avtalet, men det har aldrig funnits indikationer på att de skulle vara med. De har varit tydliga under många år och motverkat de krafter som verkar för total nedrustning.
Josefin Lind menar att okunskap om avtalet och dess process präglar rapporteringen och missleder debatten i Sverige.
– Det handlar mycket om okunskap i debatten, medierapporteringen präglas av missförstånd om förbudet, om den typen av FN-avtal och vad de innebär. Påtryckningar från USA tas på allvar som om det är något nytt och fasansfullt att USA hotar med indraget militärsamarbete. Det är inget nytt, det är traditionell amerikansk utrikespolitik, det var så under förhandlingarna kring konventionen om klusterammunition, så de har alltid gjort, men det har inte stoppat Sverige förut.
– Sverige borde tydliggöra att vi inte accepterar kärnvapen, det är inte okej att kärnvapenstaterna håller resten av världen som gisslan, bestämmer reglerna, och vad som ska gälla för kärvapenfrågorna.
Josefin Lind pekar på en annan aspekt av avtalet:
– Det handlar inte bara om att avtalet i sig ska leda till konkreta nedrustningar, utan också till det att staterna inte accepter kärnvapen. Det är ett moraliskt viktigt ställningstagande för många länder att stoppa kärnvapen.
Hätsk debatt
Vad tycker Svenska läkare mot kärnvapen om svenska mediers bevakning kring frågan och avtalet? Har medierna, särskilt public service, informerat det svenska folket om processen och vikten av avtalet?
– Den 7 juli då avtalet antogs, kokade FN av jubel, men det var tyst i svenska medier, några notiser här och där, ett inslag i radion kanske.
Förväntade ni er mer uppmärksamhet?
– Nej, medierna har inte visat stort intresse för frågan eller förhandlingen någon gång. Men nu när det gäller att stoppa signeringen visar svenska medier stort intresse. Debatten har till och med blivit hätsk. Och den har blivit ganska sexistiskt. Utrikesminister Wallström framställs som naiv. Liberalernas Björklund skrev ”kör över Wallström”, vilket påminde fredsrörelsen om det som Storbritanniens premiärminister sade till Tage Erlander om Alva Myrdal under 60-talet: ”Stoppa kärringen”. Nu säger både Björklund och Trump samma sak.
– Ändå är det positivt att man diskuterar kärnvapenfrågan, och att man kan se meningsmotståndarnas argument och sanna identitet.
Kan vi dra slutsatsen att kärnvapenstaterna vill ha kvar kärnvapen för att de får fortsätta diktera sina villkor?
– Ja, absolut, kärnvapenstaterna har fått spela en stor roll i världspolitiken de senaste 70 åren och vi har tillåtit dem att göra det, accepterat att de ska bestämma, att de ska diktera, hota och mobba andra stater. Kärnvapen har inget magiskt och mytiskt inneboende kraft, vi måste se på kärnvapen för vad den är, ett vapen som utan jämförelse är fruktansvärt, tillverkas av människan och kan stoppas av människan.
