Vaginism och vestibulit är två likartade diagnoser för skärande och brännande smärtor i underlivet som det råder stor okunskap om inom vården. Även om orsakerna inte är helt klarlagda, ser Celia Svedhem diagnoserna som toppen av ett isberg där snäva normer för sexualitet spelar en viktig roll.
35 000 kvinnor i Sverige mellan 20-30 år beräknas lida av vestibulit. En skärande och brännande smärta i underlivet som kommer vid samlag, men även vid cykling eller bärande av tajta byxor. Smärtan kommer sig av överkänsliga nerver i slemhinnan i slidmynningen. Vaginism är ett liknande tillstånd där slidan ofrivilligt spänner sig. Krampen i sig gör ont och vaginal penetration blir omöjlig.
De båda diagnoserna är svåra att skilja åt och förekommer ofta tillsammans. I min intervjustudie Living with genito-pelvic pain/penetration disorder in a heterosexual relationship från 2013 framgår att det kan få allvarliga konsekvenser för livskvaliteten och den psykiska hälsan att leva med de här diagnoserna. Ökad kunskap och behandling är därför oerhört viktigt för personen som drabbas. Men att diagnosticera och behandla individer är att bara se toppen av ett isberg. Vestibulit och vaginism är framförallt symtom på en ojämställd sexualitet.
Orsakerna bakom vestibulit och vaginism är inte helt klarlagda, men den vanligaste teorin är att det uppstår om man upprepade gånger har vaginalt samlag som gör ont av en eller annan anledning, till exempel för att slidan inte är tillräckligt våt.
Eva Elmerstig, Barbro Wijma och Katarina Swahnberg visar i sin forskning att så mycket som var tredje ung kvinna i Sverige rapporterar smärta vid samlag. Av dem är det ungefär hälften som fortsätter med sexet trots smärtan.
När de tre forskarna frågade kvinnorna i sina intervjuer varför de fortsatte med samlagen visade sig orsaken vara en uppfattning om partners njutning och tillfredställelse som viktigare än den egna. Kvinnorna känner sig underordnade vid de sexuella mötena. Det finns fler siffror som visar hur ojämställt heterosexuellt sex kan vara. I en studie av Christine Elizabeth Kaestle från 2009 framkommer att så många som 38 procent av kvinnorna regelbundet har sex som de egentligen inte vill ha, bland annat för att undvika våld i relationen.
I en studie från 2006 av Juliet Richters med kollegor framgår att 95 procent av männen, men bara 69 procent av kvinnorna fick orgasm vid sitt senaste sexuella möte. I min egen forskning som omnämnts ovan, framgår en norm om samlaget som det enda ”riktiga sexet”.
Vaginal penetration ses som den viktigaste delen i ett sexuellt möte och andra aktiviteter utgör bara förspel. Detta är anmärkningsvärt då Richters visar i sin forskning att kvinnor oftare får orgasm av annat sex än just vaginalt samlag.
Leonore Tiefer, en amerikansk forskare och sexualterapeut argumenterar för att medikalisering av kvinnlig sexualitet; att överhuvudtaget prata i form av diagnoser bidrar till en ojämställd sexualnorm och en snäv bild av vad som är normala uttryck för sexualitet.
Hon menar också att diagnoskriterierna för vestibulit, vaginism, men även lust och orgasmstörningar, bygger på att kvinnors sexualitet skulle se likadan ut som mäns. Men i hennes forskning framkommer tvärtom att kvinnors sexualitet skiljer sig, bland annat då den i större grad påverkas av ekonomi, sexuellt våld och olika sociala, relationella och politiska aspekter. Dessa särdrag måste beaktas och tas med i beräkningen menar hon.
Det måste göras mer utrymme för könsdifferenta, men även indivuduella skillnader i vår sexualitet. När olika typer av sex värderas som lika ”riktiga”, när mäns och kvinnors njutning värderas lika högt, när heterosexuella par börjar ha sex på ett sätt som möjliggör för lika många kvinnor som män att få orgasm, då kommer också diagnoser som vestibulit och vaginism att minska drastiskt.
