Jag skulle tacka Rita Prigmore, snart 80 år gammal överlevare, när det brast för mig. Och när jag såg mig omkring i det stora konferensrummet var ett hundratal par tårögda ögon vända emot oss.

”Att minnas har blivit en helig plikt för alla människor av god vilja.”

På Förintelsens årsdag den 27 januari citerade EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker överlevaren Elie Wiesel. Men minnet svek. Juncker glömde att nämna någon annan grupp offer än den judiska. Så även Europaparlamentets nye ordförande Antonio Tajani, som sa att vi har en plikt att bekämpa antisemitism mot bakgrund av vår kontinents historia. Det är lätt att instämma.

Alla känner till siffran ”sex miljoner”. Men i Förintelsen dog inte bara judar. I Auschwitz utrotades även romer, homosexuella, polacker och Jehovas vittnen. Personer med funktionsvariationer utsattes för ”barmhärtighetsmord” och tysk-afrikaner tvångssteriliserades.
Över hela Europa pågick en klappjakt på romer, sinti och andra resandefolk. De nazistiska raslagarna var rentav strängare mot ”zigensk rasblandning” än mot judisk.

Men vi romer har inget ”sex miljoner”. Uppskattningarna av hur många som mördades varierar mellan hundratusen och en halv miljon, eller mellan en fjärdedel och hälften av den uppskattade romska befolkningen i Europa. Resandefolket Lalleri från Tjeckien utrotades nästan helt, bara ett par hundra tros ha överlevt.

Vi fick vänta till 1982 på ett erkännande av den romska Förintelsen. Och till 2012 på ett monument i den tyska huvudstaden. Vi har ingen Schindlers list eller Anne Franks dagbok.

EU-kommissionens vice ordförande, Frans Timmermans, berättade för mig om Settela Steinbach. Bilden på Settela ombord på tåget, som skulle komma att föra henne mot ”zigenarlägret” i Auschwitz-Birkenau II, är lika känd i Nederländerna som Anne Frank. Fotot kallas ”flickan med sjalen”.

Settela Steinbach, januari 1944. Foto: Yad Vashem

Men Timmermans, i likhet med alla andra holländare, trodde långt upp i vuxen ålder att Settela var judinna. Det var bara för något årtionde sedan som det uppdagades att hon var en sintiflicka från en traditionell familj som levde i husvagn. Det är det fortfarande inte många holländare som vet. Det oförfalskade minnet av Settela dog med henne i gaskammaren.

Zoni Weisz satt på samma tåg mot Auschwitz som Settela, men räddades i sista stund och gömde sig som sjuårig pojke på holländska landsbygden. I förra veckan bjöd jag in honom och Rita Prigmore, två av få nu levande romska Förintelseöverlevare, till Europarlamentet i Bryssel. För andra året i rad organiserade vi Romaveckan, i år med både det förflutna och framtiden som tema. Hedersgäster var Rita och Zoni.

Rita Prigmore blev tillsammans med sin tvillingsyster vid födseln bortförda från sin mamma av nazisterna och utsatta för experiment på ögonen. Ritas syster dog. Själv blev hon räddad av sin mamma och en hjälpsam sjuksyster, men fick en synskada för livet. Rita såg eller förstod aldrig vad hon utsattes för som spädbarn. Ändå har varenda synintryck resten av livet färgats av den upplevelsen.

– Min generation har svikit er, sa jag till Rita. Vi stoppade inte mörkerkrafterna.

Hon tröstade mig, men nu vill Rita Prigmore att vi ska lära.

Roten till vår tids romska utanförskap är också den bärande kraften bakom nazisternas kampanjer mot ”zigenare och asociala element” på 30-talet – antiziganismen.