Det har kommit många larm om övergrepp och trakasserier inom den psykiatriska slutenvården under de senaste åren. Patienter har blivit våldtagna, ofredade, tafsade på och hotade, av medpatienter eller av personal, både inom vuxenpsykiatrin och inom barn- och ungdomspsykiatrin, bland annat i Stockholm, Helsingborg, Gävle och Malmö. Kaliber, P1:s program för granskande journalistik, gjorde förra året ett program som visade flera fall där vårdavdelningar misslyckats med att skydda sina patienter mot övergrepp och trakasserier. Därtill fanns det stora brister i hur ledning och personal hanterade händelserna när de redan skett.

Personal vill ha rutiner

Personal på de psykiatriska avdelningarna efterfrågade då riktlinjer för hur de ska agera om övergrepp sker. Nu kan Feministiskt perspektiv visa att endast 2 av 19 psykiatriska avdelningar har riktlinjer för hur personalen ska agera om en patient blivit utsatt för övergrepp eller trakasserier under vårdtiden.

– Själva målet med den psykiatriska vården är att de personer som vårdas där ska må bättre. Om patienterna utsätts för övergrepp under vårdtiden så har man ju motverkat hela syftet med vården, säger Moa Kindström Dahlin, doktor i offentlig rätt på Uppsala universitet, som disputerade med en avhandling om patienters begränsade rättigheter inom psykiatrin. Hon är kritisk mot att vissa psykiatriska avdelningar inte kan erbjuda patienter en säker vård, oavsett om det handlar om oproportionerliga tvångsåtgärder eller andra övergrepp som sker under vårdtiden.

Och stöd för kritiken finns i lag. Europadomstolen har uttalat sig tydligt om att staten har en skyldighet att ha lagstiftning och rutiner på plats för att patienter som vistas på sjukhusen inte ska kunna utsättas för våld, till exempel av andra patienter.

Norra Stockholms psykiatri, en av Stockholms läns elva psykiatriska avdelningar, är en av två vårdenheter som har en rutin för hur övergrepp och trakasserier ska förebyggas och hanteras.

– Det här är en fråga som vi behöver uppmärksamma på ett bättre sätt i vården. Att det kan finnas ett inslag av hot, trakasserier och våld patienter emellan som vi som personal kanske inte alltid ser, av olika skäl. Därför valde vi att ta fram en rutin just för dessa situationer, så att vi i personalen ska bli bättre på att uppmärksamma och hantera dem, säger Jonas Isaksson, chefsöverläkare på Norra Stockholms psykiatri.

Klinikens riktlinjer innehåller förebyggande åtgärder – personalen ska vara observant på hotfulla beteenden, lyhörda för patienters berättelser och ta fram särskilda vårdplaner för patienter som visar upp riskbeteenden så att de skyddas från att bli förövare. Därtill finns en larmkedja för hur personalen ska agera när ett övergrepp eller trakasserier skett – till exempel vilken vård patient och förövare ska få, vilka anmälningar som ska göras och hur händelserna ska utredas internt.

Majoriteten har ingen strategi för övergrepp

Men majoriteten av de psykiatriska slutenvårdsavdelningar som Feministiskt perspektiv har varit i kontakt med har inga sådana riktlinjer eller rutiner. De flesta hänvisar till att sexuella övergrepp och trakasserier hanteras på samma sätt som andra typer av hot och våld och sådana händelser ska anmälas i interna system för avvikelsehantering. Även avdelningar där det har förekommit övergrepp kan inte uppvisa någon handlingsplan.

– Det är också mycket sällan förekommande hos oss, skriver Christina Bengtsson Macrí, tillförordnad verksamhetschef på Barn- och ungdomspsykiatrins heldygnsvård i Stockholm, i ett mejl.

Moa Kindström Dahlin menar att själva vårdinrättningarna har ett långtgående ansvar för att sådana här övergrepp aldrig händer.

– Vårdinrättningarna kan bara säga att rutiner inte behövs för att övergrepp inte har skett tills att något faktiskt händer och de blir granskade. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) tittar på patientskador, vilket jag tycker att ett övergrepp inom slutenvården borde vara, och i vad mån vårdgivaren kunde ha gjort något för att undvika skadan. Justitieombudsmannen (JO) utövar tillsyn av vården vid anmälan av någon som anger att hen fått sina rättigheter kränkta. I båda fallen kan frågan om rutiner komma upp då de syftar till att förhindra övergrepp och trakasserier.

Moa Kindström Dahlin menar att det i praktiken, trots tillsyn, är svårt att utkräva ansvar för bristande säkerhet i de här fallen och att det är svårt för patienter att få upprättelse.

– Sammantaget kan man säga att rättigheter för patienter inom slutenvården i praktiken är svåra att utkräva.

Ansvariga ministern kritisk

Även socialförsäkringsminister Annika Strandhäll, som är tillfälligt ansvarig för hälso- och sjukvårdsfrågor, ser allvarligt på de uppgifter som kommit fram i Feministiskt perspektivs granskning.

– Det är en grundläggande uppgift för samhället att skydda barn och vuxna mot alla former av sexuella kränkningar. Det är en uppgift som helt enkelt måste fungera. Vårdgivarna har ett ansvar för egenkontroll och patientsäkerhet. De ska se till att den vård som bedrivs är säker. Och i patientsäkerhetsarbetet ingår att ha de riktlinjer och handlingsplaner som behövs för att bedriva en säker vård. IVO har till uppgift att kontrollera att ansvaret efterlevs. Jag och regeringen följer frågan noggrant, säger Annika Strandhäll.