Svensk-turkiska feministen Aysen Furhoff är välkänd bland politiskt aktiva kurder och turkar. Redan som sextonåring solidariserade hon sig med kurdernas kamp för grundläggande mänskliga rättigheter. Så småningom arbetade hon i det prokurdiska partiet Hadep (numera HDP). Många i staden Batman minns Aysen Furhoff, som ordnade utbildning och hälsovård till den kurdiska befolkningen. När hon var på väg att köpa mediciner och kläder till behövande kurder greps hon för medlemskap i Kurdistans arbetarparti PKK. Det turkiska rättsväsendet bevisade aldrig att hon var medlem i PKK men hon fick sitta 5,5 år i turkiskt fängelse för sina politiska och humanitära aktiviteter. I fängelset utsattes hon för tortyr med elchocker och ”palestinsk hängning” (där en person hängs upp i handlederna som är bundna bakom ryggen).
I Turkiet är hon dömd till livstids fängelse för att ”med våld vilja ändra den konstitutionella ordningen.”
Så fort hon lämnat fängelset tog hon sig till Sverige. 2004 beviljades hon flyktingstatus. Fem år senare blev Furhoff svensk medborgare. Äntligen kände hon sig trygg. Hon är en gift med svensk man och har en elvaårig dotter.
Men sommaren 2015 råkade hon ut för något som hon aldrig räknat med – inte ens i sina vildaste fantasier.
– Det var kafkaartat. När jag skulle träffa en väninna greps jag på flygplatsen i den georgiska staden Batumi. Det kom fram att Turkiet hade efterlyst mig via Interpol. Min situation var mycket allvarlig. Jag riskerade deportation till Turkiet. Och i Turkiet väntar en livstidsdom för mina politiska aktiviteter, säger Aysen Furhoff när jag träffar henne i ABF:s foajé på Sveavägen i Stockholm.
– Den svenska polisen bör berätta för oss som fått skydd i Sverige och som har dubbelt medborgarskap om vi är efterlysta av våra tidigare hemländer, fortsätter Furhoff.
Hade Aysen Furhoff blivit informerad av de svenska säkerhets- och polismyndigheterna om att hon var efterlyst internationellt av Turkiet hade hon aldrig lämnat Sverige, menar hon.
Jag ber henne att berätta mer om vad som hände den där midsommardagen som hon aldrig kommer att glömma.
– Så fort jag hade gripits kördes jag direkt till ett fängelsesjukhus. Det var hemskt. Jag hölls ständigt under uppsikt i mitt rum med hjälp av en kamera. Rummet var fullt med insekter. Fukten var outhärdlig. Det var svårt att andas. Och det var jobbigt att ta sig till toaletten. Jag har epilepsi och lider av antifosfolipidsyndrom, säger Aysen Furhoff med sorg i rösten.
Tyst diplomati
Och det går inte att ta miste på hennes besvikelse på de svenska myndigheterna, som under arton månader inte agerade kraftfullt vare sig mot de georgiska eller turkiska myndigheterna.
– Personal från svenska ambassaden i Tbilisi besökte mig en gång i veckan i 45 minuter. De förmedlade kontakten mellan mig och min familj i Sverige. Jag berättade att jag var oskyldig och om de hemska förhållandena i fängelset. Svenska diplomater uppmanade mig att vara nöjd och tacksam! Man jämförde min situation med länder som behandlar sina fångar oerhört dåligt. Då blev jag förbannad: ”Varför jämför inte ni min situation med de norska förhållandena?” Man ska inte räkna med hjälp från Sverige i utlandet. Jag fick ingen hjälp med att ordna en advokat. Jag fick själv hitta tre georgiska advokater och betala 12 000 dollar. Bara den siste advokaten var bra, det vill säga; var inte korrumperad, berättar Aysen Furhoff.
– Ständigt påstod svenska ambassaden i Tbilisi att man hade kontakt med georgiska myndigheter och att de försökte hjälpa mig via tyst diplomati. Det har visat sig att det inte var ett konstruktivt sätt för att påverka de georgiska myndigheterna, tillägger hon.
Kort därefter inledde hon en hungerstrejk i protest mot det orättvisa frihetsberövandet. En liter vatten, 0,5 deciliter socker, 0,5 deciliter salt per dag var all näring hon intog dagligen. Och några veckor senare fick Aysen Furhoff lämna fängelset men inte Georgien. Rättsprocessen mot henne pågick. Och den ekonomiska bördan blev allt större för henne.
– Ingen av våra försäkringar täckte min situation eftersom jag blev kvar i utlandet en lång tid. Om vi inte hade haft pengar hade min situation blivit mycket värre. Jag betalade 500 dollar i hyra och 1 500 dollar för mina mediciner, säger Furhoff och ser mycket ledsen ut.
Strax före jul insåg Furhoff att hon inte skulle få någon hjälp av svenska UD och ordnade en riskfylld hemresa själv.
Vågar du lämna Sverige igen?
– Nej, jag vågar inte åka till andra länder igen. Om jag åker fast är det ingen som bryr sig om mig. Jag har bittra erfarenheter, säger hon och berättar i samma veva att hon saknade sin dotter mest.
– När jag lämnade min dotter var hon nio år. Då behövde hon mig mest. Det går inte ersätta den tiden, säger hon med en låg och ledsen stämma.
Feministiskt perspektiv har kontaktat utrikesdepartementet upprepade gånger för att få kommentarer till Aysen Furhoffs uppgifter men har inte fått svar.
