”Det är något dysfunktionellt med ett samhälle som känner sig alltmer tryggt desto mer våldsutövande och repressiv kapacitet det bygger upp”, skriver Malin Björk (V) och konstaterar att upprustningslogiken bara är en sak despoter som Kim Jong-Un, Tayyip Erdogan och Vladimir Putin har gemensamt med Donald Trump.
Mother of all bombs. Alla bombers moder. Jag protesterar. Denna bomb är ingen moder. Den bär död, inte liv. Bara en sån sak. Och den finns bara till för att Donald Trump och hans hejdukar ska kunna säga att de har störst. Störst hangarfartygsgrupp också, i position utanför Nordkorea. Och kryssningsmissiler avskickade mot Syrien.
Jag oroar mig över alla Trumps bomboffer. Men ingen vet hur många som dött och skadats efter superbomben, eller vilken förstörelse den åstadkommit. Förvånansvärt få frågor ställs av journalister. Nyhetsvärdet tycks ligga i linje med Trumps syn, och fokuserar därmed också på ”han har störst”. Som om hans motståndare i Nordkorea Kim Jong-Un skulle låta sig imponeras. Han är lika uppblåst och insnöad i sitt rike som Trump i sitt.
Samtidigt centraliserar despoten Erdogan alltmer makt till sitt presidentämbete i Turkiet. Vladimir Putin fortsätter att använda sitt veto i FN:s säkerhetsråd gällande Syrienkriget och tittar åt andra hållet när homosexuella män torteras och mördas i Tjetjenien. De är som speglar av varandra alla dessa mer eller mindre auktoritära, självuppfyllda ledare.
Lägg till detta alla de EU ledare och nationella politiker i Europa som helt omdömeslöst gör allt för att piska upp hotbilder. Från högerhåll gapas efter Nato och upprustning. Det råder viss europeisk oenighet om det är EU som ska militariseras mer eller kanske Nato, eller om det helst är nationerna som ska militariseras mer. Men alla verkar fängslade i en stenhård upprustningslogik.
Det är mer än oroande. Det är en konkret fara för vår gemensamma framtid på detta lilla klot. Jag hör till de som tror att vapen som tillverkas och säljs, med stor sannolikhet kommer användas. I något krig, eller någon konflikt, någonstans.
Till detta kommer en sammanblandning av ’hotbilder’, där det ensidigt definierade terrorhotet används för att legitimera allt från bomber i Afghanistan till fotbojor i Sverige (skam MP!). Tvångsmedel och militära lösningar ersätter allt annat. Det är något dysfunktionellt med ett samhälle som känner sig alltmer tryggt desto mer våldsutövande och repressiv kapacitet det bygger upp. Sådana samhällen utvecklar också en tendens att se mellan fingrarna när demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer kränks.
Så vad har detta med min feministiska krönika att göra? Allt.
UN Women kampanjar just nu för att synliggöra att kvinnorörelsens säkerhetspolitiska agenda alltid handlat om att få slut på konflikter, inte främst eller bara om att göra konflikter säkrare för kvinnor eller se fler kvinnliga generaler. Kraven på nedrustning har alltid varit centrala, liksom icke-våld i konfliktlösningssituationer, och kvinnors rättigheter och jämställdhet som en viktig del i samhällen som ska stå emot våldsspiraler.
Jag tror vi behöver alternativa röster, en stark fredsrörelse likt den jag var för ung att vara en del av på 60- och 70-talen. Som visar vad som är hållbart och långsiktigt. Men den kommer vara delvis annorlunda än sina föregångare, uppburen till stor del av grupper av kvinnor, men i tydlig allians med minoriteter (rasifierade, queers…). Demonstrationerna mot Trump, I can’t keep quiet, Black protest i Polen, visar vägen. Det är mobiliseringar som kräver en demokratisering av samhället, respekt för allas mänskliga rättigheter, och ökad jämlikhet och rättvisa. Detta som faktiskt är inkompatibelt med de alltmer högljudda ropen på upprustning och upptrappning.
Det var mitt upprop. Till feministisk samling mot upprustningslogiken och vapenskrammel, mot machistisk farlig tafflighet i utrikespolitiken. Det är dags för en vår fylld av feministiska samtal om fredspolitik.
