I boken Er tid skall komma berättar Ana Luisa Valdés om sin tid som fängslad aktivist i militärdiktaturens Uruguay. Nu arbetar hon, tillsammans med Ahmed Adnan, med en ny bok, om Ahmeds långa vistelse på Guantánamo, och hur drömmarna fick honom att överleva de många åren av tortyr och isolation. Feministiskt perspektiv bjuder på ett exklusivt utdrag.
Ahmed, fanns det hav i Aleppo?
Nej vi hade inget hav i Aleppo. Inga stränder, ingen sand att bygga sandslott på. Havet låg söderut, i Lattakia, en gammal och vacker hamn med romerska ruiner.
Ahmed åkte du ofta till havet?
Då och då åkte vi, hela familjen, min far, min mor och mina små syskon. Min far hade en gammal bil, vi tog med oss plockmat, oliver, fetaost, pitabröd, olivolja, äpple, bananer, dadlar. Jag älskade att simma, nu bor jag mitt emot floden. Er flod, Rio de la Plata, stor som ett hav. Jag simmar varje morgon i flera timmar, efter min första bön. Jag ber fem gånger om dagen, det tröstar mig. Så där gjorde jag i Guantánamo också, att be var det enda som höll mig frisk och trygg.
Mamma lagade fetaira, ett slags arabisk pizza, med ost och lök, fylld med oliver och paprika. Efter Ramadan åt vi massor med sötsaker, dadlar, piroger med nötter, knafe från Nablus. Det var en sådan fest! För oss barn var Ramadan en mycket märklig tid, vi fick fasta trots att vi inte ville det, vi var hungriga och grät, mamma försökte tålmodigt förklara för oss att det var Gud som hade bett oss att göra det för att visa honom vår kärlek. Jag frågade om det inte fanns andra sätt att visa vår kärlek. Mamma kunde inte låta bli att skratta, jag var hennes älsklingsbarn.Pappa, som var mycket religiös, gav oss mutor i form av små mynt och gåvor för att vi skulle fasta och inte klaga.
Lagade du mat med din mamma?
Alla vi barn fick hjälpa till i köket, mina små systrar skalade lök, de tog kärnorna ur dadlarna som skulle fyllas med russin och frön, det skalades pistaschnötter som mamma gjorde glass av…Har du varit i souk Al-Hamidiyah i Damaskus? Där lagas den bästa pistaschglassen i hela världen, på ett ställe som heter Booza. Det krävs fyra starka killar som blandar in glassen med några pålar som ser ut som åror. Jag ville bli en sådan när jag växte upp…då hade jag kunnat äta hur mycket glass som jag ville…
Men jag och min bror som var pojkar vi fick hjälpa till med grov städning och annat arbete. – – Det var inte naturligt för oss pojkar att syssla med saker i köket. Det är därför jag är så ovan nu och måste gå på kurser i matlagning och lära mig allt från början.
Var bodde du som barn?
Vi bodde i ett stort hus med flera rum, vi hade ett rum bara för att drömma, nej, det var inget sovrum, utan ett rum att drömma. Dit gick dit vi när vi ville drömma något vackert.
Drömde du någon gång att du skulle hamna i Guantánamo och tillbringa tretton år av ditt liv där?
Nej, jag hade inte sådana drömmar, jag drömde om havet, om att gifta mig, få barn, flytta hemifrån. Nej Guantánamo var mer en mardröm än en dröm, jag visste inte ens att det fanns.
Jag visste självklart om Assads fängelser, redan under Assads far fängslades många intellektuella och dissidenter. Alla som inte tyckte om hans sätt att regera stämplades som farliga, Syrien har en av världens största säkerhetspoliser med hundratusentals medlemmar. Det fanns massor med angivare och folk som anmälde sina grannar. Ett bra sätt att göra sig av med en fiende eller med en affärsrival.
Jag gjorde lumpen i Damascus och bodde där i två år. Jag blev stationerad vid flygplatsen i Damaskus. Det var en rolig tid och många utländska flygbolag flög dit. Men redan då kände man upproret i luften. Vi brukade gå till olika kaféer och dricka kaffe och te. Precis som när vi var tonåringar i Aleppo.
Vi brukade hänga på kaféer utanför Aleppos gamla fästning. Vi var religiösa, det vill säga vi drack inte alkohol eller rökte vattenpippa. Allah har sagt att inget gift ska in i kroppen.
Hur togs du till fånga?
Jag blev såld, de afghanska och pakistanska poliserna sålde alla som var araber eller såg ut som araber. De fick 5000 dollar av amerikanerna för varje person de angav. Det räckte att du hade ett arabiskt utseende för att bli fångad, först till Kandahar, där vi samlades, vidare till Guantánamo.
Fängelset var fullt av fotografer från Al Jazeera och sjukskötare från Röda Månen. Det spelade ingen roll vilken yrke du hade eller om du var där på jobb, de tog dig ändå. Det fanns bosnier som hade tagits till fånga i Sarajevo där de hade tittat på några hemsidor där Al Qaida presenterade sig själv och sina visioner. Amerikanerna ansåg att det var rekryteringssidor och alla som tittade på dem var misstänkta.
En man från Qatar som var journalist för den statliga televisionen tillbringade 13 år i fängelset, när han blev fri återvände han till Qatar och fick en miljon dollar och ett hus av regeringen. Vi andra fick ingenting, USA har sagt att de inte ska betala någon ersättning för oss, trots att vi satt i fängelset utan rättegång och att de inte kunde bevisa att vi var skyldiga till något brott.
Ahmed, såg du havet i Guantánamo?
Nej det såg vi aldrig, fängelset låg mitt på ön, bland fält, det enda vi såg var de oändliga fälten, ingenting annat.
Var det ett vackert fält, fanns det oliver som i ditt land?
Nej det var bara socker och tobak. På Kuba finns inga oliver, det är för varmt. Hur som helst låg fängelset på Kuba men det kunde ha legat var som helst, vi mötte aldrig någon kuban och kubanerna var aldrig inne i basen.
Hade du kontakt med din familj under alla dessa 13 år?
Nej, jag vågade inte, jag var lika rädd för Assads spioner som för CIA och FBI. Jag föredrog att hålla mig för mig själv för att inte riskera deras säkerhet.
Hur var det att kontakta dem när du kom hit till Uruguay?
Det var som en annan värld, mina små systrar är gifta och jag har flera syskonbarn. Min mamma dog under tiden och min far har gift om sig. Det är många förändringar, de har förlorat allt, kriget har drabbat Aleppo mest, deras affärer är plundrade och deras hus sönderbombade. Det är bara min far och vårt barndomshus som är kvar eftersom det ligger i den delen av Aleppo som skyddas av Assads soldater. Den delen av staden är inte lika förstörd som de kvarter som blev slagfält mellan rebellerna och regeringens soldater.
Jag ringer till dem via Skype varje dag, de har hjälpt mig att och lärt mig att laga mat. Nu kan jag laga exakt samma hummus som jag åt som barn och som min mamma gjorde. Det var roligt att höra att Skype var en svensk teknologi, att det hade uppfunnits av några svenska ingenjörer.
Jag kunde ingenting om telefoner eller om datorer, i Aleppo lärde jag mig att smida i guld och silver. Damaskus har ända från Antiken varit känd för sina metaller och vapen. Ett svärd som hade gjorts i en smed i Syrien var en statussymbol. Här i Uruguay finns inte sådana traditioner och ni har knappt några juvelerare. Förresten varför bär inte kvinnor juveler här? Jag ser knappt någon som har en halsband här, några ringar bara, inga armband, inget guld. Vi vill att våra kvinnor ska se ut som skinande stjärnor, det är därför Gud gjorde dem så vackra, haha.
Nu har jag sadlat om och håller på att bli kock eller konditor. Jag har lärt mig att göra baklava och det svåraste av allt, knafe från Nablus. Det har du säkert ätit i Palestina. Ni har inte samma färskost som vi har. Här i Montevideo får jag ta mozarella eller ricotta och ta bort saltet för att använda den.
Var du sjuk i Guantánamo, längtade du hem?
Jag låg nästan tre år i en säng och ville bara dö. Jag bad flera gånger om dagen att Gud skulle skicka en dödlig sjukdom till mig. Jag ville inte leva, jag åt ingenting, gick inte ut, bara låg i fältsängen med shorts. Jag luktade illa, badade inte, hade lång hår och skägg. Men efter tre år ändrades något hos mig, jag bestämde att jag skulle leva och att jag skulle ha tålamod. Plötsligt var jag en annan människa.
CIA-tjänstemän erbjöd oss att bli fria bara om vi samarbetade med dem. Om vi åkte till något arabiskt land och gick till moskén och lyssnade på samtal mellan människorna. Om det var någon som planerade något attentat. Om vi samarbetade skulle vi få ett hus, en bil och en lön.
Jag svarade att om jag levde på Guantánamo i tusen år skulle inte samarbeta med dem och spionera på mina landsmän. De blev sura och jag blev slagen. Men det gjorde inget, nu hade jag ett mål, att överleva.
