För en månad sen fick jag hem ett brev:

”Johan Andersson, som dömts för brott mot dig, har nu börjat verkställa sitt fängelsestraff.”

Det är snart ett och ett halvt år sen vi möttes i tingsrätten i Lund. Han, jag och 10 andra målsäganden. Han dömdes för sexuellt ofredande, men hans hot och hat kändes mer som att mitt liv hotades än som en hand på brösten. Det förstod också tingsrätten att det var. De skrev i domen att hans agerande var ämnat för att tysta, därför dömdes han till fängelse, vilket normalt inte utdöms för sexuellt ofredande.

Johan Andersson trodde han kunde hota och hata i hemlighet från olika kontantkortsnummer. För mig, och många med mig, som anmält och anmält och anmält otaliga hot och som fått brev på brev på brev från polisen med orden ”förundersökning nedlagd” var det här en seger. Det var en signal till männen som hatar kvinnor att dom kan bli hittade och dömda.

I april ska jag möta en annan hatare i tingsrätten. Också det ett unikt fall. Sociala medier har gett fantastiska möjligheter i att komma närmare människor, men det har också inneburit fler vägar för hatet att nå en. I mina alternativa inkorgar på Facebook, där meddelanden från personer jag inte är vän med hamnar, ligger mängder. Flera av dem har jag försökt anmäla. Jag har haft personliga samtal med Säpo angående meddelandena och fått veta att hot som vi får genom sociala medier inte är något som de tar på lika stort allvar som ett brev som skickas hem till mig. Förklaringen är att handlingen går att göra mer obetänksamt än när en person skickar ett brev. Så kan det vara, men för mig är inte känslan annorlunda om någon skickar ett meddelande på Facebook eller ett brev hem med beskrivningar om hur personer vill döda mig. Något som också lyftes av regeringens utredare Gudrun Antemar när hon lämnade förslag till ny lagstiftning mot näthat för ett år sedan.

Jag nöjde mig inte med polisens förklaring, så när jag återigen fick meddelanden från samma person fick jag nog och läxade upp första polis som svarade när jag ringde in min anmälan och sa att nu får dom ta tag i det här. Personen har ett riktigt konto, med sitt ansikte på profilbilderna och checkar in på sin hemadress. Polisen tog till slut anmälan. Nu kommer jag äntligen möta hataren i rätten.

Men hatarna är inte bara några lowlifes som sitter ensamma och gömmer sig bakom dolda nummer eller äggkonton på Twitter. De sitter också i riksdagen, ofta med beteckningen SD, men en av de främsta är M-märkte Hanif Bali, med en svans lik draken Katlas i Bröderna Lejonhjärta. I veckan drog Hanif Bali paralleller mellan fejk-experten Nils Bildt och journalisten Alexandra Pascalidou, som Hanif gett sig på tidigare på samma förnedrande sätt. Precis som många gånger tidigare piskar han upp stämningen, skjuter iväg med alla sina härskartekniker för att sen släppa ut Katla på sina offer. Nyligen riktade den moderate riksdagsledamoten draksvansen mot TT-journalisten Owe Nilsson så att han till slut twittrade att han behövde ta en paus.

Hanif Bali är förtroendevald riksdagsledamot för Sveriges andra största parti. Han arvoderas med 63 800 kronor varje månad. En stor del av sitt uppdrag spenderar Bali på sociala medier. I tider av polarisering, hat och ”alternativa fakta” borde vi kunna ställa högre krav på folkvalda. Anna Kinberg Batra och Tomas Tobé borde ta bladet från munnen. Men de vill inte öppet kritisera Bali, som är Moderaternas länk till SD nu när dessa ska närma sig varandra.

Sverigedemokraterna har ju gamla anor av sexistiskt och rasistiskt hat i sin partikultur. Något som också sipprat igenom hos Moderaterna tidigare då en av tjänstemännen på partikansliet gav sig på socialförsäkringsminister Annika Strandhäll. Då agerade moderatledningen hårt och tjänstemannen sparkades, men Hanif Bali får hållas. För nu ska SD bli en partner, då accepterar Moderaterna att hatet blir arbetsmetod från Bali, ut till hans hatande keyboardkrigande groupies, till alla oss som får utstå det.