I dokumentärserien Jag ringer mamma får tittarna tjuvkika in i åtta olika mor och dotter-relationer – i kortformat, avsnitten är bara några minuter långa. Där finns den sålda båten från barndomen, otillfredsställande råd om soffköp och mammas nya partner. Men egentligen handlar relationerna mellan mammorna och döttrarna varken om soffor eller båtar.

– Det handlar mer om hur man pratar med varandra, om tonen. Det finns så mycket att läsa in i en relation och det är det som blir spännande och ger igenkänning. Hur man pratar med sin mamma, det interna, de små irritationerna, nyanserna, säger Martina Carlstedt, en av filmskaparna bakom dokumentärserien.

Projektet producerades under ett fåtal veckor under våren och tog fart när Ina Holmquist och Martina Carlstedt lade upp en tråd på Facebook-gruppen Streetgäris och frågade ”När ni ringer er mamma, vad pratar ni om då?”. Responsen som kom var oväntat stor – allt ifrån kärleksförklaringar till SMS-konversationer till roliga anekdoter postades under inlägget. Någon postade en bild på en uppsvullen hals som hade skickats till hens läkarmamma för diagnos. Andra hade komplicerade relationer till sina mammor, några ingen alls.

För både Ina Holmqvist och Martina Carlstedt grundar sig intresset för mor och dotter-relationen i egna erfarenheter: de båda har växt upp med enbart sin mamma. Under sin uppväxt och i vuxen ålder har deras relationer med sina mammor varit viktiga – men ibland även komplicerade och jobbiga.

– Det är något i det här symbiotiska som jag tycker är intressant. Det är ju inte så för alla, men för många kvinnor är ens mamma den person som man speglar sig i och lär sig av. Jag levde ensam med min mamma i många år, och jag kommer så väl ihåg i tonåren när jag förstod att hon inte hade alla svar, att hon inte var den här perfekta personen som jag hade trott. Det egna identitetsskapande handlar ju mycket om att bryta sig fri från sin mamma, säger Ina Holmqvist.

En relation som sällan skildras

Berättelser om mammor och deras döttrar är få jämfört med de om till exempel frånvarande fäder, vilket är en av anledningarna till att Ina Holmqvist och Martina Carlstedt ville fokusera på just denna relation. Under deras uppväxt drömdes det om kärnfamiljen – eftersom det främst var den familjekonstellation som skildrades i litteratur och populärkultur. Med Jag ringer mamma ville filmskaparna visa på andra typer av relationer.

– Mammor, och kvinnor generellt, måste få vara och skildras som komplexa personer. Inte bara som helgon eller satmaror, säger Ina Holmqvist. Martina Carlstedt fortsätter:

– Vi ville inte bara ha med gullgull-relationer utan vi letade aktivt efter andra typer av relationer. Vi hade gärna visat mer problematiska relationer där det inte är lika självklart att man faktiskt kan ringa sin mamma. Eller där det finns mycket skuld, vilket jag tror att många kan känna igen sig i.

Något som intresserar Ina Holmqvist och Martina Carlstedt är den förändring som sker i relationerna över tid. När vi som barn växer upp ska en vuxen relation med mamma etableras på något sätt, även om det ibland kan vara svårt att vara vuxen i relationen till sina föräldrar. Oavsett hur gamla vi är. Ibland byter vi till och med roller helt – till exempel när mamma blir gammal.

– I början av projektet ställde vi oss frågor som: när ringer jag min mamma, vad behöver jag henne till då och när behöver hon mig? Finns det någon tid i livet när det kommer att skifta? Det tycker jag är intressant, att vi är beroende av våra föräldrar men sedan blir de också beroende av oss, säger Ina Holmqvist.

Att gå vidare

Men trots att vi blir vuxna och till och med gamla är vi fortfarande våra föräldrars eller vår förälders barn. Att vara en självständig vuxen behöver kanske inte alltid innebära att en inte behöver sin förälders bekräftelse.

– Jag tror att man kan längta lite efter det hela livet, att ens föräldrar ska vara de där starka och ansvarstagande personerna. Man har ju alltid alla åldrar inom sig på något sätt, säger Martina Carlstedt.

Tillbaka till båten. I Jag ringer mamma säljer en mamma en båt som betytt mycket under hennes dotters uppväxt – ett exempel på när en barndoms symboler försvinner. Många har nog haft liknande upplevelser – kanske i form av prylar som slängs bort efter en källarrensning eller ett barndomsrum som byter funktion.

– Det finns något i det, i viljan att allt ska vara som när man var barn, men att ändå inte orka engagera sig i det. Vad ska man med ens rum till när man inte har varit där på tio år? Att förutsätta att man är i främsta rummet under lång tid och sedan behöva inse att man inte kan vara det längre, det kan göra ont. Samtidigt måste ju ens föräldrar gå vidare, när man själv har kämpat så hårt med att slå sig fri från dem eller den, säger Ina Holmqvist.

En hyllning till mammor och döttrar

Dokumentärserien i kortformat finns att se på SVT-Play. Där beskrivs serien som ”En hyllning till mamma” – något som inte verkar vara hela sanningen.

– I så fall är det lika mycket en hyllning till döttrarna. Det är intressant och viktigt att fokusera på kvinnor och kvinnors relationer. Om man kan prata om kvinnor som ett kollektiv så är vi oftare bra på att formulera på vad vi känner och tänker och är bra på att lyssna på varandra. Det är ofta något som förringas, som inte anses vara intressant, men det är ju egentligen en styrka, säger Ina Holmqvist, innan hon avbryts av att Martina Carlstedts mamma ringer.