– Med den här utställningen, med fokus på dekolonisering och identitet vill vi skapa nya bilder och visa på de berättelser som redan finns. Det finns ofta en bild av alla de saker som människor i orten är men vi är massa olika saker, inte bara något som kan reduceras till bra eller dåligt, säger Aftab Sakineh Soltani, en av arrangörerna för Ortens Konstfestival i Göteborg som var i helgen.
I helgen var det Ortens konstfestival, en festival som arrangeras av och för människor som bor i orten. Här blandas konst, samtal och poesi under temat avkolonisering och identitet.
Aftab Sakineh Soltani är en av dem som har arrangerat festivalen. 2012 gick hon med i organisationen Pantrarna och senare samma år var hon med och startade Hayat kvinnorörelse, en separatistisk kvinnorörelse för kvinnor i orten. När Ortens konstfestival arrangerades förra året var hon på plats, genom olika sociala rörelser. Men efter succén förra året byggde hon tillsammans med andra upp projektet akademin, med hjälp av pengar från statens kulturråd för att skapa kreativa platser, och det är som representant från akademin som hon nu arbetar med festivalen. Under lördagen har hon samtalat med skribenten Maimuna Abdullahi och den tyska konstnären Moshtari Hilal om visuell representation, postkolonialism och dekolonial konst.
– Det är viktigt att människor som vi får ta plats i konstvärlden, säger Soltani. Ofta när vi tar plats i konstvärlden så är det på golvet. Vi får inte sätta agendan. Ibland får vi ställa ut, men vi har inte makten och agendan, säger hon.
– Under förra årets konstfestival pratade vi mycket om att uppmärksamma problemen med mellanförskap; att vi inte ses som svenskar, samtidigt som orten-identiteten laddas med så mycket negativt. Vi ville utforska den den rådande rasistiska bilden av vad orten är i samhället. Nu vill vi gå vidare, och istället prata om visioner.
– Med den här utställningen, med fokus på dekolonisering och identitet vill vi skapa nya bilder och visa på de berättelser som redan finns. Det finns ofta en bild av alla de saker som människor i orten är men vi är massa olika saker, inte bara något som kan reduceras till bra eller dåligt. Vi vill använda konst för att visa på den komplexitet som orten innebär.
På vilket sätt upprätthålls den här rasismen i det svenska kulturlivet?
– De stora problemen är att det alltid är vita kulturpersoner på höga positioner som har makt att påverka, medan vi blir tilldelade någon tillfällig utställning eller arbeten med 50 procents-tjänster. Vi är aldrig de som är med och arrangerar utan istället används vi som alibin i den vita kulturvärlden. På så sätt kan de visa på att de har mångfald, men det är mer för dem än för oss.
– I förra veckan var vi på den platsen där Ortens konstfestival ställde ut 2016, och efter att vi hade använt lokalen blev Göteborgs konsthall intresserad av att ta över. Och så var jag där igår och jag blev så chockad, alltså hela Göteborgs konsthall är ju typ vit!
– Vit övre medelklass, bara. Och det säger så mycket; att när de tar över lokalen så ska den totalrenoveras, bli flera våningar och ha glasväggar. Man värdesätter inte vår konst, men så fort vita konstnärer tar över blir det helt andra villkor.
Hur tror du att festivalen kan bidra till att motverka de rasistiska strukturerna i konstvärlden?
– Vår konst är värdefull. Ta till exempel en henna-person som man ger 500 kronor för sex timmar, det är exploatering! Jag tror att det är viktigt att vi är arrangörer och curatorer, för då har man verkligen makt att bygga andra rum, rum som tar ortens konst på allvar.
– Nu förra året var det många som kom efter utställningarna och sa: Jag har aldrig tidigare sett konst som något jag kunde vara intresserad av. Och då får man lite hopp, hur snabbt saker blir annorlunda för människor om man kan relatera till det.
