Fokusering på olikheter och kultur som förklaring till patriarkalt förtryck skymmer att de utsattas mänskliga rättigheter inte bara kränks i deras hemmiljö, förorten, utan överallt i samhället. Maria-Pilar Reyes är oroad över en utveckling där rasistiska stereotyper får ta plats i kampen mot våld mot kvinnor.
I Sverige har hedersrelaterat våld och tvångsäktenskap stått i myndigheters, mediers och den allmänna opinionens fokus under de senaste 15 åren. Det har varit nödvändigt och bra. Samtidigt finns det personer som menar att den starka fokuseringen på hedersrelaterat våld och tvångsäktenskap överskuggat alla andra former av mäns våld mot kvinnor och barn som sker i Sverige i myndigheternas och vanliga människors medvetande. De menar att andra former av mäns våld mot kvinnor och barn med utländsk bakgrund, där förövarna inte uteslutande är personer med utländskt påbrå ”försvinner” bakom den starka fokuseringen på hedersvåld.
När det gäller mäns våld mot kvinnor med utländsk bakgrund sätts ofta kultur i fokus istället för våldet och maktojämlikheten. Hedersrelaterat våld och tvångsäktenskap förklaras fortfarande som produkten av utländsk kultur. Bemötande av drabbade personer och förhållningssätt till problemet styrs ofta av både de professionella och övriga personers uppfattningar och föreställningar om ”den andres kultur” sedd som något som står i kontrast till eller i motsats till det som benämns ”vår kultur”. Andra faktorer och samtidigt pågående processer i samhället kan också förstärka det synsättet genom att dessa processer resulterar i att individer och grupper med utländsk bakgrund aktivt överdriver, understryker eller övervärderar allt det som skiljer dem från majoritetssamhället. ”Den andre” blir då så annorlunda och främmande att många yrkesverksamma anser sig vara helt okunniga eller aldrig tillräcklig kunniga – och några blir nästan handlingsförlamade – när det gäller att bemöta och ge stöd och skydd till våldsutsatta kvinnor och barn med utländsk bakgrund. Detsamma gäller när de ska möta förövare med utländsk bakgrund.
Denna utveckling kan också hindra våldsutsatta kvinnor och barn med utländsk bakgrund från att be om hjälp och framför allt från att våga göra det i tidigt skede. Många av dem menar att de vill få hjälp att bli fria från hotet och våldet, men de vill inte samtidigt få sin egen, sin släkts eller sin etniska grupps bakgrund och hela sin kulturella identitet automatiskt vantolkade av någon annan, bannlysta eller nedvärderade. Det sägs ibland att mäns våld mot kvinnor har nu ”fått en färg” i Sverige. Många invandrade personer upplever att de görs till bärare av det onda och det fula, att de genom att utmålas och stereotypiseras som så olika och annorlunda blir till en tacksam projektionsduk för det som svenskarna skäms för och inte vill känna igen hos sig själva. Förövare eller potentiella förövare med utländsk bakgrund kan bli helt låsta i sina positioner, instängda i rollen som ”den andre, den främmande, den som inte är som vi”, en roll de tilldelas genom andras blick och fokusering på olikheterna.
Jag känner mig därför tveksam till att använda termen etnicitet eller kultur som markör. Jag tänker att etnicitet och kultur i sig inte säger något väsentligt om problemet med mäns våld mot kvinnor. Som jag ser det är inte vad människor är som skiljer dem, utan deras handlingar. Det finns människor som gör fel och människor som gör rätt. Ingen gör alltid rätt och ingen gör alltid fel, men hur det än blir så avgörs det inte av etniciteten eller kulturen. Inom en och samma familj, som kommer från en och samma kultur och etnicitet, finner vi personer som försvarar och utövar ett förtryck och människor som är beredda att riskera sitt liv för att bryta ifrån förtrycket eller för att försvara de mänskliga rättigheterna för personer som lever under patriarkalt förtryck.
Vi behöver också granska våra egna motiv med att gå i bräschen i kampen för att skydda andra som vi uppfattar som offer. Visst är våra motiv ädla, men vi behöver se upp med de risker som finns i att reducera några andra till framförallt förtryckta offer. Den rollfördelningen gör dem till objekt som ska skyddas, räddas och försvaras. Och den gör oss till räddare, till representanter för det goda, till starka subjekt som har makt och kan agera. Vem vinner på denna dikotomi?
Jag tror att för att lyckas med insatsen måste man förmå bygga en bro människa till människa. Våga se sig själv i den andre, våga se den andre i sig själv. I grunden finns det något stort och gemensamt för alla: att vara människa med allt vad det innebär. Det är där som vi kan mötas som jämbördiga individer, bortom stereotypa, begränsande roller och sociala konstruktioner. Det är då som vi kan öppna oss för varandra, våga lyssna och ta till oss vad den andre har att berätta. För att kunna göra en skillnad tror jag att vi måste starta där.
”Det finns tjejer i förorterna vars mänskliga rättigheter inte respekteras.” Ja. Men möter vi dessa tjejer med öppet sinne och i tillräckligt stor utsträckning inser vi att deras mänskliga rättigheter kränks inte bara i deras hemmiljö, förorten, utan överallt i samhället. Vi är tvungna att inse att den rörelseinskränkning som de tvingas till är inte bara motiverad av den så kallade hederskulturen, utan också av den utsatthet och de kränkningar som överallt i Europa drabbar dem som har ett uppenbarligen utomeuropeisk påbrå.
Vårt engagemang i att bistå dessa tjejer och kvinnor att värna om sina mänskliga rättigheter måste omfatta alla företeelser som gör kvinnor och tjejer med utomeuropeiskt påbrå till objekt för protektionism, sexism, merkantilism. Sexist-rasistisk musikkultur, sexköp, sexist-rasistisk reklam och litteratur, och mycket annat därtill måste upphöra. Det innebär också att se upp med att använda sig av dessa tjejers och kvinnors utsatthet för att tillgodose egna behov av makt och karriär, bli sedd, bli bekräftad som god, starkare, mer civiliserad och bättre än några andra. Det innebär sammanfattningsvis att ha mod att titta också inåt, granska sin egen värdegrund och rensa den från det koloniala och det kapitalistiska arvet.
