Hökarängen är precis som vilken annan Stockholmsförort, förutom alla de estetiska signaler som pekar på att gentrifieringen som pågår. Det är fruset novembermörker omkring mig. En månad tidigare pratade nästan ingen om patriarkal arbetsmiljö. Men ingen kan veta när en rörelse börjar. Ingen kan resa i tiden och förutspå det hopp som är så grundläggande för att vi ska orka fortsätta andas och göra motstånd.

Ändå är det precis just det Sofia Hultin gör, när hen i utställningen En fråga om tid presenterar tre nya verk som kombinerar science-fiction, historia och just hopp. Inspirerad av queerteori, populärkultur och stadsdelen som utställningen visas i bygger Hultin upp en tidsmaskin för alla oss som är frusna och hopplösa. Det är är komiskt. Det är tragiskt. Det är uppfordrande.

Romantiskt och kollektivt

– Jag tänker mycket på vad en konstnärs roll kan vara, och jag tror att en möjlighet är att vara någon som faktiskt presenterar möjliga framtider. Det är lätt att fråga sig vad som är dåligt i samhället, det är så mycket som är så fruktansvärt dåligt. Men jag har en stark längtan efter andra frågor. Vad vill vi ha? Vad kan finnas? Hur ska ett samhälle se ut? Jag tycker att man kan se en skiftande retorik även hos vänstern, att de som tidigare hade visioner om ett annat samhälle i dag närmar sig högern och pratar deras språk. Om man ska kunna ha en förändring måste man kunna föreställa sig hur förändringen ska vara.

I rummet finns två stora videoinstallationer. Jag börjar med att titta och lyssna på verket som heter Innan vi fanns. I ett detaljerat och ljust filmande följer vi olika människor som pratar om kulturyttringar som varit viktiga för dem i deras queera identifikation. Det är ömt och allvarligt. Den långsamma musiken i bakgrunden är nästan ceremoniell. En kjol på en karaktär i en film har räddat livet på någon. En annan överlevde sitt heteroäktenskap genom att kolla på L-World. Men framförallt är ungdomsberättelser i centrum. Människor som innan de visste någonting om möjligheten att bryta heteronormen och cisnormen anade en spricka i ett tv-program, film eller bok och identifierade sig och överlevde på grund av den.

Jag fastnar för hur vackert filmat det är. Jag känner att det finns en nästan förälskad blick när man tittar på filmen.

– Det är väldigt vackert. Det är lite som en musikvideo, med Ilon Vejde fantastiska musik. Jag kan ha svårt med estetik egentligen, när det ska vara för snyggt. Men nu kände jag att det var viktigt att det skulle få vara lite vackert och lite lugnt. Inte hårt. En hand på pannan, en liten smekning. Miki Anagrius som har filmat båda filmerna, filmar dem främst när de lyssnar, inte pratar. Vi jobbar mycket med lyssnande i workshopen vi har innan vi filmar. Att använda det som en solidaritetshandling, en politisk handling. Hur kan vi lyssna på oss själva, men också på andra människor? Vad är mer revolutionärt och vackert än det?

Jag fastnar för vi-formen i titeln och att det används mycket i filmen samtidigt som det är privata partikulära berättelser som berättas. Hur tänkte du kring det?

– Jag var intresserad av att tänka kring om man kan använda ett vi. Det är inte alltid självklart att man känner samhörighet med vissa människor bara för att de råka bryta normen. Men jag ville att videon skulle vara tröstande, i alla fall fantisera om ett vi. Och också göra den individuella berättelsen kollektiv, för även om jag inte haft en relation till Karatekid som någon i videon pratar om så vet jag ju exakt hur det känns att identifiera sig.

Uppfordrande om framtidens möjlighet

Jag tycker mig kunna ana ett hopp i alla tre verken. Inte minst i stadsvandringsverket, där vi faktiskt befinner oss i en framtid där sociala rörelser har segrat. Var kommer ditt hopp ifrån?

– Stadsvandringsverket tar avstamp i Hökarängen, som bostadsbolaget marknadsför som 50- tals Hökarängen. Här i Hökarängen finns det mycket retroskyltar och denna marknadsföring har blivit kritiserad för att den är en del i en gentrifieringsprocess. Jag har länge gått och stört mig på 50-talet och dess symboler som medelklassen gillar väldigt mycket; hemmafruvurmen, att det ska vara någon slags revolution att baka cupcakes. I verket Tillgängliga framtider, stadsvandringen, tittar vi på Hökarängen med 2077 års ögon. Verket pratar om Hökarängsrörelsen, och man får inte veta exakt vad Hökarängsrörelsen är, men det ger en idé om vad som är möjligt och vilka kamper som är möjliga i Hökarängen. Och så slutar vandringen med att man får se deras första samlingslokal. Det är lite ironiskt för de har i verket fått den här lokalen av Stockholmshem för att de sagt att de skulle öppna ett mikrobryggeri men istället använder de den för samhällsomstörtande verksamhet.

– Jag inspirerades av Zygmunt Baumans teorier kring att vår komplexa samtid lätt föder nostalgi, att det är lätt att längta tillbaka. Vi kan se Jimmie Åkesson stå vid en gärdsgård och säga ”Kommer du ihåg när det var bra i Sverige”. Ett annat exempel är ”Make America great again”. Forskaren Tobias Hübinette skriver om vit melankoli, att det finns hos både mer uttalade rasister, men också bland vita antirasister. Det finns en längtan tillbaka till innan invandringen, till folkhemmet, till en bild av Sverige som ”schysst”.

– Men vem har råd att längta till femtiotalet? Femtiotalet var ju fruktansvärt! Kvinnor hade inga rättigheter, hbtq-personer levde i skuggtillvaro, det var en vidrig tid. Vilka är tvungna att tänka på framtiden? Människor som lider under förtryck i dag. Jag inspireras av afrofuturism, som är en spännande filosofisk intervention, teorier som utgår ifrån att vi kanske inte ens kan vara här på jorden utan måste åka ut i rymden, för det är så rasistiskt här.

– Vilka är det som kommer leda utvecklingen, inte är det dom som sitter tryggt på sina politikerrumpor i alla fall.

Jag skrattar också när jag tittar på verken. Framförallt när jag tittar på videoinstallationen Segern i förskott där olika människor får prata utifrån idén om att de skulle ha fått ett pris för att vara sig själva. Kanske är det roligt för att det känns så långt borta?

– Det finns sorg och komik, det är det mänskliga. Jag filmar nästan alltid personer som inte är vana vid att stå på scen. Folk som är tränade tar bort det mänskliga i sig själva, men här finns en mänsklighet i sig som jag tycker är så vacker. Och rörande och komisk.

– Fleras första reaktion är att säga ”men jag har fan ingen att tacka”. Då säger jag ”tacka dig själv”. Det gör också de flesta. De tänker ”det här har jag verkligen kämpat mig igenom, klart ska jag ha tack” men de flesta tänker också ”om jag har varit modig så har fan min kompis varit ännu modigare”.

Finns det ett samtal med sociala rörelser och aktivism i dina verk?

- Jag hoppas det. Att det blir en uppmaning att tänka kollektivt, men också kring att vara en förebild.

Verken arbetar mycket med tid. Både fiktiva framtider och minnet. Får man en ny blick av att tänka andra tider?

– Jag tror det. Jag tycker det är uppfriskande att fundera på vad våra barnbarn kommer att säga när vi berättar våra historier. Förutom: ”Vad fan gjorde ni med miljön?”

Så det finns ett uppmanande i utställningen?

– Ja. Varför inte vara lite uppfordrande? Jag tycker att folk ska skämmas ibland men det kanske är en bättre taktik att vara hoppfull än skambeläggande. Det finns mycket som behöver förändras. Och det finns många som är rädda för förändring för att de också är rädda för att förlora sina privilegier.