Under svåra stunder i livet kan (faktiskt) litteraturen komma till räddning. Precis så var det för mig med Elena Ferrantes Neapelkvartett. Bara några månader innan jag höll den första boken, Min fantastiska väninna i handen, som jag tidigare recenserat i Feministiskt perspektiv, hade jag förlorat en fantastisk väninna.

Facklig kamp och kvävande könsroller

Nu har både den tredje och fjärde, som är den sista, boken i Ferrantes Neapelkvartett kommit ut. Den som stannar, den som går, heter den tredje delen, och handlar om vännerna Elena och Lila mitt i livet. Lila arbetar (i den tredje boken) på charkuterifabrik och befinner sig i centrum för en våldsam strid om arbetsvillkoren. Denna trappas snabbt upp och blir på liv och död. Fast Lila i allra högsta grad är både aktiv och engagerad i de usla arbetsförhållandena, som hon själv lever inpå bara skinnet, lyckas hon ta sig undan när det bränner till. Kommunister och fascister drabbar samman utanför fabriksportarna medan hon själv i skymundan utbildar sig till datorexpert via en kvällskurs på distans. Samtidigt tar hon själv hand om sin son. Livet sliter på hennes hälsa.

Elena har gett ut sin första roman och gjort sig ett namn. Hon har gift in sig i en akademisk borgerlig familj med viktiga kontakter och det går bra för henne. Men hon brottas med ett socialt utanförskap och känner sig inte bekväm, varken i rollen som hustru och mor, eller som författare bland kultureliten. Än mindre i sina gamla hemkvarter. Hon känner sig instängd i det socialt påtvingade äktenskapet och i sin mammaroll. Trots att det går bra yrkesmässigt gnager en oro inom henne och hon kommer inte till ro.

Det är en tid då 60- och 70-talets vänstervåg sveper över Italien och den sociala klassmedvetenhet sprider sig både uppåt och nedåt i samhällets skikt. Samtidigt finns fascistiska motkrafter som utgör ett allvarligt hot mot politiskt engagerade barndomsvänner.
Vid en bokpresentation återser Elena sin ungdomskärlek, Nino, även han en vänsterintellektuell från hemkvarteret, och hon bestämmer sig för att leva ut den åtrå hon alltid burit på.

Vänskapen, en ständig påminnelse om riktning

Trots att väninnorna inte träffas särskilt ofta under de här åren är Lila ständigt allestädes. Hon påverkar Elenas känsloliv och tankar. Som små stick som skaver, som ett andra samvete, som en uppriktig ”vad håller jag på med egentligen? Och ”är det det här jag vill-påminnelse” om vad livet är och kan vara.

Hon ser igenom Elena, kommer åt henne på ett sätt som Elena inte ens själv trodde var möjligt. Det gör ont, men behövs ibland som väckarklocka för att inte vaggas in i självbedrägeriets falska trygghet.

I den avslutande delen i Ferrantes storslagna Neapelkvartett, Det förlorade barnet, med underrubriken, Medelålder – Historien om det förlorade barnet, har Elena blivit en etablerad författare. Hon har varit gift och lever nu frånskild med två barn. Hon flyttar hem till Neapel för att vara nära sin första och största kärlek, Nino, som nu har blivit hennes älskare. Men hon närmar sig även hemkvarteren för att hämta näring till sina berättelser.

För trots att hon en gång övergett sina barndomskvarter och flytt, både geografiskt och klassmässigt, genom att studera och gifta in sig i en akademisk, borgerlig familj, så tvingas hon inse för sig själv att materialet till berättelserna hon skriver kommer från just uppväxtkvarteren, människorna och erfarenheterna hon har därifrån.

Förlust och överlevnad

Lila har blivit VD i sitt eget dataföretag och en av de mäktiga i hemkvarteret. Därmed utgör hon även ett hot mot den maktsfär som barndomskamraterna och maffiabröderna Solara har byggt upp, efter att ha övertagit det som började som ockerverksamhet under föräldrarnas tid.

Tiderna har hårdnat. Droghandel har introducerats i kvarteret och lika snabbt som de som sitter högt upp i den auktoritära organisationen får stora vinster levererade, lika snabbt blir andra beroende både av de snabba cash som rullar in och av narkotikan. Det sker mord.
När Elena flyttar till Neapel hjälper Elena och Lila varandra med det praktiska, framför allt barnen. Men livet är en balansgång mellan förnuft och galenskap, och de måste hela tiden kämpa för att inte ramla över åt något håll. Det går nästan.

Tills en dag, då Lilas dotter, Tina, plötsligt försvinner. Hon återfinns aldrig och Lila blir sig aldrig lik. Det enda som håller henne vid liv kan beskrivas som en slags frihetskamp, vilken löper genom alla böckerna. Lila låter sig aldrig inlemmas i någon av de till en början lokala och med tiden växande maffialiknande maktkonstellationer som formas. Utan akademiska meriter, men med ett intellekt som få, lyckas hon mot alla odds skapa sitt eget liv mitt i kaoset.

Kamp för frigörelse och frihet

Det är svårt att värja sig mot Ferrante. Lilas förlust av Tina känns långt in i maggropen. Det är just det som är Ferrantes styrka, att skickligt lyckas väva in fasansfulla, men ack så realistiska, händelser i berättelsen utan att frossa i vidriga detaljer. Hon lyckas på ett fenomenalt sätt skriva en berättelse som visar att vi föds in i en våldsam värld, vi lever i en våldsam samtid och vi kommer inte undan varken förlust eller död, hur befriad från våld den än må vara.

Precis som Elena behöver Lila behöver jag Ferrante. Delvis för hennes energiska och generösa berättarglädje som aldrig tycks sina och som ständigt utmanar och överraskar. Men framför allt för att hon (i egenskap av kvinna) berättar historien om kvinnors vänskap på ett utomordentligt och nytt sätt. Jag har aldrig läst något som ens är i närheten av den kraftfulla, oromantiska och samtidigt fantastiska vänskap hon målar fram mellan Lila och Elena.

Dessutom är den historiska och samhälleliga utvecklingen ständigt närvarande. Karaktärerna och de mänskliga relationerna existerar i samklang med eller i kontrast till sin nutid. För Elena och Lila, som kommer från ett fattigt hyreskvarter i en Neapelförort, innebär det ständig konfrontation med verkligheten på de mest hemska sätt. Även långt efter att de lämnat det.

Under två år har böckerna om Elena och Lila varit min tröst. Nu måste jag bära sorgen efter min väninna på egen hand. Stärkt av Ferrantes storslagna berättelse om jakten på frihet och kvinnors frigörelse – Neapelkvartetten är helt enkelt en litterär höjdpunkt – känner jag dock tillförsikt inför framtiden.