”Att synliggöra strukturer är en viktig del för att förändra, att individualisera är att upprätthålla gällande ordning och system”, skriver Rossana Dinamarca (V) apropå författaren Lotta Lundbergs råd till utbrända i sina Svenska dagbladet-krönikor om SVT Edit-serien We can’t do it.
En sak som är särskiljande mellan höger och vänster är synen på maktstrukturer. Enkelt uttryckt så ser högern individuella orsaker och vänstern ser maktstrukturer bakom problem.
Detta illustrerades tydligt i debatten efter den uppmärksammade miniserien We can’t do it på SVT Edit. Fanna Ndow Norrby tar i tre avsnitt upp problemet med utbrändhet och hur detta drabbar i allra högsta grad kvinnor – och allt yngre kvinnor. Mer än fyra gånger så många kvinnor som män är sjukskrivna för stressrelaterade sjukdomar.
I serien beskriver alla kvinnorna känslan av skuld för att ha försatt sig i detta, frustrationen över att inte kunna prestera (för att hjärnan lägger av), ensamhet och att förlora förmågan att känna sig glad. Allt som till slut finns kvar är en enorm trötthet och tårar.
I serien tydliggörs hur detta är ett strukturellt problem. Det handlar inte bara enskilda individer. Allt sedan vi är små formas vi efter det kön vi fötts med, och vi som fötts som kvinnor får tidigt lära oss att vi lever på andra villkor än de som fötts som män. Vi måste hela tiden kämpa ur ett underläge och prestera mångdubbelt så bra för att räknas.
I skolan är det flickorna som hetsas till att plugga för höga betyg. Den otrygga arbetsmarknaden gör att vi finns tillgängliga dygnet runt. På bussen, i tunnelbanan, på tv:n talas det om för oss att vi ska vara smala, roliga, tillgängliga, härliga, ha fint hemma etcetera. Krav på krav på krav.
Lotta Lundberg på Svenska dagbladet skriver i ett par krönikor om det som är den klassiska högerns syn, nämligen att det är kvinnorna själva som försatt sig i den situation de är i. Det går inte att skylla på samhället, arbetsgivaren eller någon annan. Skulden är bara din. Problemet är att vi som hamnat i utbrändhet saknar förmåga att reflektera. Vi måste bara våga säga nej. ”Gråt inte, kämpa!”, ger hon som råd. Hon drar bland annat en parallell med att det inte kan vara ”bankens fel att snorungar tar miljonlån som de inte kan betala tillbaka”.
Inte en sekund verkar Lundberg reflektera över växande snabblåneföretag som hänsynslöst utnyttjar personers utsatta ekonomiska situation och att vi har ett system som tillåter det. Nej, Lundberg slår hellre mot ”snorungarna” eller i det här fallet ”medelklassflickorna”. Att förminska och förlöjliga de kvinnor, med olika klassbakgrunder, som öppenhjärtigt berättar om de helvete de går igenom är klassiska härskartekniker.
Madeleine Albright, USA:s utrikesminister 1997-2001, sade en gång: ”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra”. Hon menade att kvinnor måste samarbeta för att förändra de strukturer som gör att det råder olika villkor mellan kvinnor och män.
Att synliggöra strukturer är en viktig del för att förändra, att individualisera är att upprätthålla gällande ordning och system. Att vara feminist handlar om att bekämpa strukturer som upprätthåller patriarkatet.
Fanna Ndow Norrby väljer att synliggöra ett mönster och rösterna i programmet vägrar känna sig ensamma. De sitter inte i offerkoftor för att andra ska tycka synd om dem, de pekar ut ett samhällsproblem. För, som Nabila Abdul Fattah säger i programmet, låter vi det fortsätta så här så kommer vi ha bränt ut de mest engagerade medborgarna vi har i Sverige i dag.
