”Inställningen verkar vara att jämställdhet är något bra. Det vill säga, när vi redan drivit igenom en reform så uppskattas den. Då är även högern stolt och nöjd med de svenska progressiva värderingarna. Men de vill inte gärna driva igenom några förändringar själva, det får inte kosta något och de tänker inte ta fighten.” Det skriver Carina Ohlsson (S) i veckans inrikespolitiska krönika.
Den historiska kampen för jämställdhet har fått uppmärksamhet senaste tiden, inte minst i samband med den uppmärksammade serien Fröken Frimans krig. Det har lett till många debatter om den feministiska historieskrivningen, vilka som uppmärksammades för sina insatser och vem som genomdrev vad. En sak kan vi i alla fall konstatera, det är ingen större skillnad då eller nu – ju längre högerut vi kommer ju större är motståndet mot feminismen och i Moderaterna och Kristdemokraternas historieskrivning kommer det framöver att stå tydligt att de sagt nej till det mesta som handlar om jämställdhet och jämlikhet.
Vi har kommit långt i Sverige när det gäller jämställdhet. Reform efter reform har vi förbättrat kvinnors villkor och makt över sina liv: gett kvinnor rösträtt, stärkt kvinnors möjligheter till arbete och egen inkomst, till ett mer jämställt familjeliv och rätt till sin kropp. Det ska vi, hela kvinnorörelsen, vara stolta över. Vi har kommit så långt att det i Sverige i dag finns en bred politisk enighet ända ut på högerkanten, om att jämställdhet är något bra och att män och kvinnor förtjänar samma möjligheter och rättigheter.
Men kampen för jämställda löner, villkor, fördelning av makt, för kvinnofrid och mot exploatering av kvinnor, den pågår och den är fortfarande lika viktig, både nationellt och internationellt. Historiskt har konservativa politiker kämpat emot och röstat nej till så många reformer för jämlikhet och jämställdhet att vi tappat räkningen. Och det ser faktiskt likadant ut i dag, viktiga reformer för jämställdheten möter konstant motstånd.
Nyligen röstade Alliansen och Sverigedemokraterna tillsammans ner regeringens förslag om schyssta villkor på arbetsmarknaden, ett beslut som kommer att slå hårt mot de med lägst löner och sämst villkor. I dagarna gjorde Alliansen och SD återigen gemensam sak och stoppade regeringens förslag om kvotering till bolagsstyrelser. Sorgligt, men inte alls oväntat. De håller fast vid sin historiska tradition att rösta mot jämställdhet och jämlikhet.
Inställningen verkar vara att jämställdhet är något bra. Det vill säga, när vi redan drivit igenom en reform så uppskattas den. Då är även högern stolt och nöjd med de svenska progressiva värderingarna. Men de vill inte gärna driva igenom några förändringar själva, det får inte kosta något och de tänker inte ta fighten.
Det vore helt enkelt trevligare om det här med jämställdhet bara löste sig av sig själv, på något sätt. Retoriken är ofta att kvinnor bara måste ta för sig lite mer. Att vi måste peppa tjejer att utbilda sig, att vara goda förebilder och stötta varandra. Men ärligt talat, det räcker inte längre, det blir näst intill ett hån! Tjejer har nämligen haft bättre resultat i skolan och högre utbildningsnivå än pojkar i flera decennier nu – de har kompetensen och de satsar på karriärerna. De får ändå sämre löner och villkor och de kommer ändå inte in genom dörren till bolagsstyrelserna. För där inne sitter män, som kvoterar in manliga vänner och de släpper inte in kvinnor. Vi måste bryta den snedfördelningen, så kompetensen blir viktigare än kön!
När S-kvinnor drev igenom principen ”varannan damernas”, varannan kvinna och man på listorna till politiska val, mötte även det motstånd. I dag ser vi fördelarna av ett politiskt landskap där både män och kvinnor är med och bestämmer, formar besluten och samhället. Det har till och med blivit en självklarhet i dag – såväl röda som blå regeringar är numera jämställda. Det är ingen slump, det är resultatet av aktiv feministisk kamp.
Genom feministisk politik har regeringen den här mandatperioden också nått målet om hälften män och hälften kvinnor på ledande poster i staten – det kommer att göra skillnad. Det kommer att påverka besluten och stärka kvinnors möjligheter.
Kvinnorörelsen har en historisk vana av att möta motstånd. Den som har makten vill gärna ha kvar den. Att förändra strukturer, invanda värderingar och traditioner gör en alltid obekväm, men vi vet att kampen gör skillnad. Vi vet att även om det ibland går mycket långsammare än vi önskat, så kommer vi framåt.
Vi skräms inte av motstånd, vi vågar vara obekväma – det heter inte feministisk kamp och kvinnokamp för intet. Ibland går det för sakta framåt, men vi stannar inte. Vi ska framåt, det är det kampen handlar om.
