Antologin Efter oss från Arbetsarskrivare förmår inte bredda representationen till att innefatta fler kvinnor. Av 37 medverkande är 13 kvinnor, och ingen av dem har kommit till Sverige som flykting de senaste åren. Det saknas helt enkelt många röster, skriver Christin Sandberg.
Föreningen Arbetarskrivares tionde antologi, Efter oss!, tar med läsaren till byggarbetsplatser, fabriksgolv och verkstäder – arbetsplatser där villkoren är tuffa, och gamla och nya svenskar möts och de mellanmänskliga relationerna delvis värmer. Den låter oss också iaktta möten. I en rad noveller och dikter får läsaren närvara vid oväntade möten samt ta del av människors tankar och minnen i relation till föräldrar, arbetskamrater och bekanta.
Många av författarna skriver om döden utifrån olika perspektiv. Eller för att vara mer exakt, den alltför tidiga döden, vilken ofta är resultatet av ett liv uppfyllt av fysiskt krävande arbete, fram till stunden då kroppen inte längre orkar, olyckan är framme eller du plötsligt är överflödig. Att först ge allt för att sedan bli kastad på sophögen är ofta lika smärtsamt som värkande leder och ryggar.
Monika Hääggs novell om ett jag som med respekt minns en tidigare kollega, som aldrig kom tillbaka efter att de både en gång hade blivit uppsagda från mataffären de både arbetade i, är rörande fin i sin enkelhet.
Berör mest
”Den här gången har vi medvetet jobbat med att försöka lyfta fram fler bidrag av författare med icke-svenskt ursprung”, sade redaktören Victor Estby till tidningen Proletären i samband med att boken kom ut. Bland dessa återfinns några av de intressantaste bidragen.
Ett av dem är Nguse Habte Hadeges novell, Väntan på Lampedusas första solstrålar, som är en av de som berör mig mest. Det är ett vittnesmål från den, för så många, sista båtresan från Libyen till ett Europa som sluter sig allt mer. Det är en både realistisk och på samma gång närmast overklig, berättelse om hur en båt plötsligt tar eld och alla passagerarna slungas ut i havets djupa mörker.
Frågan som blir kvar ekande i mitt huvudet efteråt är, hur kan vi låta barn och föräldrar, unga killar och tjejer drunkna dagligen utan att göra något åt det? Hur kan vi tillåta att båtarna som avgår från Libyen är den enda möjliga vägen till Europa för miljontals människor?
Saknas röster
Likaså Aino Trosells novell Bofinken är smärtsam läsning. Den handlar om några syskon som lämnas ensamma när mamman försvinner, och får ta hand om sig bäst de kan – en påminnelse om alla barn som lever i utsatthet.
Efter oss! är berättelserna om dem som kämpar sig igenom livet, och om dem som lever i samhällets utkanter, där de tar sig fram dag för dag. Trots det är det långt ifrån deprimerande läsning. Här demonstreras motstånd och styrka och inte minst nyfikenhet och samförstånd i de mellanmänskliga mötena. När de sker mitt i ensamheten.
Det är dock synd att antologin inte förmår bredda representationen till att innefatta några fler kvinnor. Av 37 medverkande är 13 kvinnor, och ingen av dem har kommit till Sverige som flykting de senaste åren. Det saknas helt enkelt många röster.