”Vi stödjer samiska företrädares allt tydligare uttalade strävan mot avkolonisering och erbjuder vår solidaritet som allierade i kampen”, skriver Carmen Blanco Valer och Ingrid Mårtensson (Fi) på samernas nationaldag, som i år inleder ett jubileumsår som firar det första samiska landsmötet 2018.
Feministiskt initiativ (Fi) vill uppmärksamma samefolkets hundra år av organiserad kamp på den svenska sidan av Sápmi. Mötet i Staare (Östersund) den 6 februari 1918 var en milstolpe för den samiska kampen för människovärde och mot kolonialism och del av den gränsöverskridande organiseringen som tog avstamp året innan i Tråante (Trondheim). De organisatoriska processerna banade väg för ett erkännande av samefolkets rättigheter och bidrog troligtvis till att skydda territorierna.
I dag, hundra år senare, finner vi att det ännu är svårt för nationalstaten Sverige att acceptera samiskt självstyre, konsekvent respektera samers kulturella och territoriella rättigheter samt släppa koloniala privilegier. Ett exempel är den svenska statens systematiska vägran, oavsett vem som sitter vid makten, att skriva under ILO:s konventionen 169 om urfolkens rättigheter. Ett annat exempel är det förbryllande utfallet nyligen i det aktuella Girjasmålet mot svenska staten, där hovrätten visserligen erkänner samebyns anspråk på jakt och fiskerättigheter, men samtidigt inte låter samebyn ha ensamrätt.
Det samiska folket består, lika fast som fjällen – trots markberövanden och diverse intrång i territorierna, trots rasism utklädd till ”vetenskap” och andra kontinuerliga kränkningar. Varken försök till folkmord eller assimilering har lyckats utplåna samerna. Samefolket finns i dag i de traditionella territorierna och näringarna, jojken och hantverket, och även inom nya samhällsområden. Så länge det finns de som känner tillhörighet till en gemensam kollektiv samisk historia och världssyn, så länge som det talas samiska, kommer samefolket att finnas. Denna motståndskraft uttrycks i dag genom film, poesi, litteratur, konst, muraler, barnböcker, konstnärlig fotografering, aktivism till vattnets försvar och mot gruvföretagens intrång, genom akademiska bidrag och inte minst på de politiska arenorna, med eller utan kolt.
I denna kamp har de samiska kvinnorna varit aktivt delaktiga men inte alltid sedda. De har sedan urminnestider varit viktiga bärare av det samiska samhället. I den gamla samiska andevärlden värderades akkorna, gudinnorna, högt. Detta till skillnad från de patriarkala ideologierna och andligheten som koloniseringen förde med sig, där kvinnor var så gott som frånvarande eller sedda enbart som passiva bihang. Denna urkraft från förmödrarna, spelade nog roll för självbilden och organisationsengagemanget hos Elsa Laula, Karin Stenberg och de andra kvinnorna som var drivande i den tidiga samiska organiseringsprocessen. Detta trots artonhundratalets begränsade utrymme för kvinnor inom majoritetssamhället.
De samiska kvinnornas närvaro i det andliga speglade den aktiva närvaron av kvinnor i det samiska samhällets produktiva såväl som reproduktiva områden. På de breddgrader som samiska samhällen utvecklades är såväl kvinnokodade som manskodade arbetsuppgifter nödvändiga för överlevnad. Men i majoritetssamhället räknas endast lönearbete, något som drabbat både urfolkskvinnor och småbrukarkvinnor på landsbygden.
Kvinnors engagemang i kampen för rättigheter och dekolonisering är ovärderligt, både i Sápmi och storstadsområden, trots att deras liv inte bara tyngs ner av kolonialism och rasism utan även av patriarkala strukturer.
Samiska kvinnor påverkas som alla andra kvinnor i Sverige av ojämställda löner, ekonomisk stress, nedskärningar i välfärden, låga pensioner, dubbelarbete, sexuella trakasserier och patriarkalt våld. Därtill påverkas de av rasism som förstärker könsförtrycket. Inom rennäringen drabbas samiska kvinnor även av den svenska statens patriarkala lagstiftning. Till exempel finns diskriminerande formuleringar i rennäringslagen, där kvinnor och barn betraktas som mannens (husbondens) egendom. Dessutom riskerar de att bli av med rösträtten i sin samebyn ifall de gifter sig med en renskötande man.
Det är hoppingivande att veta att unga samiska kvinnor i dag tar initiativ att utifrån en egen världssyn och egna förebilder organisera sig för att ta tag i problemen och försvara sina rättigheter. I dessa processer har de nu sällskap av hbtq-personer, som länge var osynliggjorda inom urfolksgrupper, men ändå närvarande i samhällena och i kampen.
Organisationslågan som tändes för hundra år sedan är nu starkare än någonsin och samefolket går nu in i en ny kampcykel för historisk upprättelse och försvar mot nykoloniala angrepp. Särskilt inspirerande är att samefolket analyserar sin situation inte enbart genom att sätta fokus på regionala, nationella eller nordiska kontexter utan med kopplingar till de globala kolonial processer som påverkat mänskligheten samt nykoloniala former för kränkningar av människor och natur runt om i världen.
Vi stödjer samiska företrädares allt tydligare uttalade strävan mot avkolonisering och erbjuder vår solidaritet som allierade i kampen. I dag, i klimatkrisens och miljöhotens skugga, handlar urfolkens kamp alltmer om försvar av mänskligheten och alla levande arter. En kamp till livets försvar där urfolk står i främsta ledet och som vi vill föra tillsammans med er!
