Cinemafrica har blivit en festival som fostrar en känsla av tillhörighet i den afrikanska diasporan genom att sammanföra svarta kreatörer, konstnärlig produktion och digitalt nätverkat socialt liv. Festivalen är därför en medelpunkt för ”black joy” i Stockholm. Désirée Wariaro skriver om livet utanför den vita blicken mot bakgrund av Cinemafricas 20-årsjubileum.
En vanlig kvinnas ansikte fyller bioduken i Oscarsteatern under visningen av den senegalesiska filmen Félicité, öppningsfilmen i årets jubilerande upplaga av Cinemafrica. Kvinnan ser varken ut som Lupita Nyong’o eller Viola Davis; det finns inget särskilt anmärkningsvärt att säga om hennes ansikte ännu, ändå är hennes alldaglighet fängslande där hon står i en sunkig liten bar i Kinshasa framför en mikrofon och symboliserar livet bortom den vita blicken. Stråkar och operasång fyller teatern under en stund för att sedan återgå till titelkaraktären Félicité och hennes band i baren, där de spelar samma show som de spelar varje kväll. Jag ser på publikhavet runtomkring mig och en massa andra svarta ansikten, människor som kommit ut för att njuta av livets nöjen utan bördan av representation som ofta följer med.
Cinemafrica och andra större evenemang för den svarta diasporan agerar som ett slags medelpunkt för definierandet och repetitionen av ”black joy” som ett kulturellt uttryck utanför det digitala sociala livets ramar. Afropunk Paris är en annan kulturfestival utanför den vita blicken där jag upplevt en liknande värme och lätthet prägla en kort konversation eller en gest. I Norden, där kylan ofta gör en vansinnig, är det överflödigt att vara både svart och ledsen för att parafrasera pjäsen For colored girls av Ntozake Shange. På platser som Cinemafrica lever vi utanför det inskränkande historiska manuset, friare från den vita blicken – vilket är överväldigande och betydelsefullt, något som författaren Johannes Anyuru påminner oss om i sitt framförande under öppningsceremonin: ”Jag glömmer alltid hur välklädda alla är i svarta Stockholm.”
Efterlängtad bekräftelse
Sedan starten tjugo år sedan har Cinemafrica bidragit till raderingen av tomrummen, krackeleringarna och tystnaderna i den svarta diasporan. Festivalen gör sig nu hörd långt utanför dess mest vanliga fysiska plats, Zita-biografen i Stockholm. I år fanns den på oväntade ställen som Umeå och Hallwylska palatset, en passande yppig byggnad för afrodiasporiska festivaler.
Betydelsen av en etablerad och varaktig svart närvaro med köpkraft i en stad där svarta personer lika mig tidigare skulle levt som tjänstefolk åt adelsfamiljerna på Östermalm är enorm, i alla fall på ett symboliskt plan. På ett sätt är Cinemafricas årliga närvaro i Sverige en liturgi för svarta kulturer, en plats där firandet och stoltheten över ett gemensamt arv ger upphov till experimentella och nyskapande uttryck. Jag glömmer aldrig hur jag träffade min vän Nevline för första gången på Cinemafrica 2014 då hon var i Stockholm för att visa sin film om kvinnorna i den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen och hur hon gav mig bekräftelsen jag längtade efter.
Talande tystnad
Under en paneldiskussion om svart feminism på festivalens näst sista dag inspekterar jag än en gång publikens ansikten och bakhuvuden. Ett huvud, tillhörande en vit snubbe, nickar oavbrutet framför mig. Jag ser mig omkring och märker andra nickande vita ansikten bredvid de bruna och svarta ansiktena i publiken. Vi har precis sett på kortfilmer om kvinnlig njutning utifrån en rad kulturella, geografiska och genetiska dimensioner. Sacred Water, en underbar Rwandisk komedi om sex, avslutar visningen och den vita, manliga koloniala blickens närvaro känns därför markant och påträngande.
En av kortfilmerna handlar om twerking och representationer av den icke-vita kvinnokroppen i media. Panelen diskuterar sina reaktioner på #metoo och det blir till en slags mini-debriefing av rörelsen, som präglats av många kvinnors talande tystnad vilket kan tolkas som en implicit kritik av vit feminism. Sex-positiv feminism och kampanjer som #metoo är utestängande eftersom alla bilder på den svarta kvinnan är bundna till misogyni och racism – misogynoir (i synnerhet online), något som panelen också nämner. Susan Sontag påminner oss om makten av en bild i On photography där hon skriver ”att fotografera är att appropriera” och att vita därför ska träda varsamt i sin konsumtion av icke-vita människor på vita duken. På CinemAfrica kan jag ofta känna att mina upplevelser är universella i sin specificitet och att den svarta kvinnliga kroppen blir sedd på sina egna villkor.
