Egentligen är jag trött.

Jag är trött på att fira alla dessa dagar.

Mors dag, Fars dag, Internationella kvinnodagen, Menlösa barns dag (eh va?!), Våffeldagen och
Alla hjärtans dag.

Rimligtvis borde alla årets dagar få tas i anspråk, i exakt lika stora delar, av alla som
befolkar den här planeten. Snippbärare, snoppbärare, ickebinära, hens, dems, menlösa barn
och gamla morbröder. Alla borde få visa sin kärlek för vem som helst, precis när som helst
och skulle någon vilja äta en våffla i juni så är det inget som skulle ändra världsordningen
nämnvärt.

Jag kan till och med sträcka mig så långt att vi skulle kunna stryka alla flaggdagar ur kalendern,
så att de som känner för det kan få hissa vilka flaggor de vill, upp och ner precis hur mycket de
vill, för jämnan.

Egentligen är jag trött.

Jag är trött på att slåss för precis allting, hela tiden.

Allt det som ska representera den svenska välfärden måste vår generation slåss för.
Vi måste slåss för att få rätt slags vård i rimlig tid, vi måste slåss för våra barns rätt till lugn och
ro på förskolan och i skolan, vi måste slåss för att kunna föda våra barn i trygghet på ett sjukhus
nära vårt hem.

Egentligen.

Egentligen är jag så in i helvetes, jävla trött på att slåss för det här med kvinnors rättigheter.

Jag är så vansinnigt trött på att behöva slåss för att människor, år 2018, måste övertygas om
att snippa och snopp inte har ett direkt samband till varken kompetens, intelligens eller
människovärde.

Jag är så trött på behöva läsa allt som alla kvinnor dagligen utsätts för i form av förtryck, hot,
våld, övergrepp, orättvisor och maktutövningar.
Jag är såååååå trött på att läsa om ”inte alla män”.

Jag är trött, trött, trött på att möta män i förlossningssalar som tycker att mamman till deras barn inte behöver bedövning. Trött på att se kvinnor som har stympade underliv och att dessa kvinnor är beroende av män, för att de inte givits samma möjlighet att lära sig svenska språket som män, och att de därför behöver föda barn när de känner sig rädda och utelämnade.

Egentligen.

Egentligen skulle ju inte den här dagen behövas, tänker jag. Inte den här dagen och ingen
annan dag.

Men.

Så länge som berättelser om övergrepp i plural formligen svämmar över varje dag i mina
#metoogrupper på sociala medier (och, viktigare ändå; IRL).

Så länge jag inte – per automatik – är lika mycket värd som min bror, min man, mina söner.

Så länge som jag fortsätter möta lemlästade kvinnor i min yrkesroll.

Så länge som det finns delar av världen där mina systrar får ge sitt liv för att kunna ge sina
döttrar ett liv som inte ens uppfyller grundkraven för grundläggande mänskliga rättigheter.
Så länge som kvinnor måste slåss för att få äga sina egna val, sina egna liv och sina egna
kroppar.

Så länge som vi behöver slåss, så kommer jag att orka slåss.

Egentligen är jag verkligen så trött att ”trött” skulle behöva ett nytt ord specifikt för beskriva den
här situationen.

Men precis som – och tack vare – de kvinnor som kämpade för rösträtt och myndighetsförklaringar
en gång.

Precis som de kvinnor som kämpade för dagisplats åt alla och rätt till familjeplanering och till
legal abort.

Precis som de kvinnor som kastat korsetter, slöjor och bh:ar, tagit bladen från munnarna och
gått samman i strid före oss.

Precis som dem så kommer jag att slåss till mitt sista andetag.

Fast jag är så trött.

Därför, helt enkelt, att det tydligen och helt uppenbart fortfarande behövs.

Kvinnor, män, barn och alla som är med mig: Hissa era flaggor, ät en våffla, drick lite kaffe och
orka.

Fast ni är trötta.

Vi behövs.

Egentligen.

Egentligen behövs vi kanske mest av allt i dag. På den dag som givits för att uppmärksamma
kvinnors villkor och rättigheter. Över hela världen.