Adoptionskritik är solidaritet, menar Maria Fredriksson under ett föredrag på Kvinnofolkhögskolan i Göteborg den 7 april 2018. Det råder ingen tvekan om att Fredriksson är van vid att bemöta frågor från provocerade personer i fråga om adoptionskritik. Hon inleder
med att kalla sitt föredrag ”ett problematiserande och kanske problematiskt samtal om
adoption” och understryker att kritiken behandlar strukturella aspekter av transrasialt
adoptionsförfarande.

I regel innebär transrasial internationell adoption att ett barn som blir märkt rasifierat adopteras av ”vita” eller icke-märkt rasifierade personer. I takt med att den inhemska adoptionen minskade från och med 1960-talet blev den transrasiala adoptionen allt vanligare. Att adoptera målades upp som en antirasistisk handling. Det var en slags ”progressiv färgblindhet som egentligen var väldigt rasfixerad”, påvisar Fredriksson. Hon hänvisar till citat som bland andra: ”Det är så oerhört viktigt att vi får vara med människor av en annan ras…Jag och Jan ska snart ansöka om fler adoptivbarn, gärna från Afrika!” (Barbro
Hörberg i Expressen, 1971).

Rasism gör adoption problematiskt

Adoptionskritik handlar om att undersöka postkoloniala strukturer istället för att enbart
belysa svåra förhållanden i andra länder. Att kritiken vore rasistisk tillbakavisar Fredriksson.

– Vänd inte på begreppen. Tvärt om är det rasism som gör adoption problematisk!” säger hon och fortsätter:

– Det handlar om att synliggöra missförhållanden i en statligt finansierad verksamhet.

I dag lever cirka 60 000 transrasialt adopterade personer i Sverige och för varje adoption bidrar staten med 75 000 kronor. Pengar byter händer, barn byter länder. Adoption är trots allt en affärsverksamhet till fördel för en internationell övre (medel)klass och privata aktörer, men omtalas ofta som en barmhärtighetsgärning eller i bästa fall en ”win-win-situation”. I Sverige tenderar diskussionen om adoption dessutom att bli vinklad till adoptanternas fördel då det saknas representation av förstaföräldrar (ett begrepp Fredriksson
väljer framför biologiska föräldrar).

Myten om vem som utför en god handling och vem som ska vara tacksam understödjs av
en falsk dikotomi, menar Fredriksson. Transnationell adoption behöver inte vara det enda
alternativet om syftet med adoption är att hjälpa, fortsätter hon och påminner om den annars
alltmer populära tanken om att ”hjälpa på plats”. I dag har de flesta barn som adopteras särskilda behov. Det är problematiskt att många länder inte får anledning eller möjlighet att
utveckla sitt välstånd för att ta hand om barn med särskilda behov, förklarar Fredriksson.

Att barn som adopterats får det odelat ”bättre i Sverige” saknar vetenskaplig grund och
tycks baserat på förenklade normativa spekulationer om det goda (västerländska) föräldraskapet. Fredriksson beskriver att många transrasialt adopterade vittnar om svårigheter
med att växa upp i ”mellanförskap”, där föräldrarna är oförmögna att relatera till
(vardags)rasism. Om önskan att finna sina rötter, vilket kan bli en både kostsam och svår
process. Om bristfälligt stöd i att navigera i identitet. Fredriksson understryker dock att
upplevelser går isär mellan transrasialt adopterade och att en därför inte kan förvänta sig ”rätt svar” på grund av någons tolkningsföreträde.

Adoptionssystemet måste granskas

Innebär denna kritik att vi ska stoppa all transrasial eller transnationell adoption? Nej.
Däremot behöver vi granska det rådande systemet för adoption i sömmarna, inte minst då det
faktiskt rör sig om kommersiella intressen hos privata adoptionsbyråer. Fredriksson menar att
vi bör förstatliga adoptionshanteringen. Vi måste ha transparenta tydliga avtal och möjligheter
att spåra det kapital som byter ägare. Meddelarskydd för anställda inom adoptionsverksamheten. Dessutom föreslår hon en mer organiserad uppföljning av ärendet – en ”adekvat postadoptionsverksamhet” samt återresebidrag för den som önskar söka sina
rötter. Bidrag skall alltså inte bara ges till ofrivilligt barnlösa som vill hämta hem ett barn, utan också till den som hämtats för att kunna åka tillbaka. Slutligen åberopar Fredriksson en likvärdighetsprincip över tid och rum gällande byråkratin i ärendet. Dokument skall inte kunna förfalskas eller tappas bort på grund av konkurs eller liknande, vilket i dagsläget dessvärre inte är ovanligt.

Skillnadsgörandet fundamentalt

Ju mer jag funderar över de ifrågasättanden Fredriksson tycks vara van vid, desto tydligare
framträder den koloniala rasismens praktiker. Den våldsamma kränktheten hos den som
motsätter sig en strukturell analys och/eller själv reproducerar det ifrågasatta. Aldrig hade väl någon erbjudit mina skuldsatta lågutbildade föräldrar att adoptera bort mig när de hankade sig fram på en mycket prekär ekonomi på Island? Föga troligt.

I kontrast till detta beskriver
Fredriksson hur ett ekonomiskt drabbat par i Korea tvingades anta ett erbjudande om en
struken räkning från prematuravdelningen mot att de adopterade bort barnet. I idén om att
barnet får det bättre hos oss vita i väst bor också föreställningen om att de icke-vita
förstaföräldrarnas kärlek nog inte är lika stark som den vita i väst känner för sina barn. Inom
en sådan diskurs legitimeras idén om att en hjälper genom att köpa. Skillnadsgörandet känns
fundamentalt här.

Det vore outhärdligt att se de goda gärningar som Hasse Alfredsson kallat ”ett sätt att hjälpa tredje världen” som ett steg i ledet av koloniala övergrepp. Det vore så plågsamt att se vad vi själva är en del av att vi måste försvara vår verksamhet med argument som: ”så du tycker att mitt barn borde stannat kvar och dött då?” eller ”det är rasistiskt att ifrågasätta adoption”.

Den nivån säger väl allt.