Kvinnliga akademiker tvingas lämna universiteten och sina karriärer medan manliga förövare tillåts fortsätta trakassera sina kollegor och studenter. Detta måste få ett slut, skriver 2 400 kvinnor i #akademiuppropet.
För alla som verkat inom universitetsvärlden före oss, för oss mitt i den och för alla unga kvinnor som drömmer om att vara en del av den:
Vi kräver att den sexism som kvinnor utsätts för inom akademin tas på allvar och får ett slut.
Under tre dagar har kvinnor hört av sig till akademikeruppropet med berättelser om sexuella övergrepp, maktmissbruk och psykiskt våld.
Många vittnar om att man anmält förövare och berättat för chefer utan att någonting förändrats. Berättelserna är många och av olika karaktär, men i många fall väldigt lika – och känslor av skam och förnedring genomsyrar samtliga berättelser.
Universitetsvärlden är hierarkiskt uppbyggd och ibland sägs det att dess strukturer är svåra att förändra.
Men vi accepterar inte längre detta som en förevändning för att tillåta fortsatta sexuella trakasserier och sexism.
Vi kräver förändring.
De berättelser kvinnor i dagens akademiska Sverige nu delar med sig av visar att detta är ett strukturellt problem och att det återfinns på samtliga fakulteter och lärosäten i Sverige.
Våra krav är att chefer och universitetsledningar ser till att kvinnor fortsättningsvis inte blir dubbelt bestraffade och tvingas lämna universiteten och sina karriärer medan de manliga förövarna, utan repressalier, tillåts fortsätta trakassera kvinnliga kollegor och studenter.
De som har blivit utsatta och av det skälet lämnat akademin måste ges rättvisa möjligheter att komma tillbaka, och då till en trygg miljö.
Kvinnor måste kunna studera och verka vid våra universitet utan att riskera att bli utsatta för fysiska övergrepp och psykiskt våld av män just för att de är kvinnor.
Här följer några av vittnesmålen:
En välbetald professor brottade ner mig 10 gånger innan han satte sig gränsle över mina armar och tog ett strypgrepp samtidigt som han stirrade in i mina ögon. Jag visste inte om jag skulle dö nu. Sen våldtog han mig. Det tog fyra veckor innan chocken släppte och jag kunde polisanmäla, över ett år innan åklagaren la ner utredningen och 3 år i traumabearbetning att bli av med alla flash-backs.
En senior professor säger på en konferens, framför flera kollegor, att den enda anledningen att jag får presentera är att jag har stora bröst.
Några studenter lämnar in en erotisk bild med mitt namn på och när jag reagerar, blir jag anklagad för att vara för känslig och rekommenderad att fundera över om jag verkligen ska fortsätta som lärare. Sedan undrar rektor hur jag klär mig när jag undervisar.
Jag blev sexuellt trakasserad av min dåvarande lektor/professor. Han ville diskutera mina inlämningsuppgifter över fika, restaurangbesök och bio. Jag fick höra under handledningen av min deluppsats att jag var ”otroligt sexig”, och att han ville ha sex med mig. Under vår sista handledning sa han att var så kåt att han inte visste vad han skulle ta sig till. Jag hade så mycket ångest och oro över detta att jag inte kunde sova eller äta mycket. Jag grät mycket. Kände ändå att min karriär kommer att gå åt helvete om jag säger nej.
Jag skrev ett mejl om att jag inte kände mig bekväm i situationen och att jag inte var intresserad. Han skrev tillbaka att han inte skulle ”hjälpa mig mer” om jag inte kunde tänka mig att ha sex med honom. Då tog jag mod till mig och informerade prefekten om vad som hänt. Jag fick träffa likabehandlingsansvarig lärare som jag pratade med, men inget gjordes. Efter det möttes jag av tystnad. Inget möte, ingen som frågade mig om vad jag hade varit med om. Ingen information. Jo, ett samtal med en anställd på institutionen som bad mig att inte gå till polisen. Psykologsamtal ordnade jag själv. Han fick inga reprimander överhuvudtaget, vad jag vet.
Har en klump i magen när jag skriver detta. Mannen som jag tidigare beundrat så högt och som jag trodde var en av ”the good guys” visade sig vara ett riktigt jävla äckel. Det gör ont i mig när jag tänker på att han säkert försökt igen, kanske lyckats. Förlåt att jag inte orkade kämpa.
Vi hade inte personalfester för en av professorerna brukade tafsa på den administrativa personalen så det gick inte att ha fester. Det fanns ingen tanke på att säga åt honom, utan festerna ställdes helt sonika in.
Min tidigare lärare och dåvarande kollega, en man som vid tillfället var i 50-årsåldern, tog sig under en konferensresa när vi satt ensamma i baren friheten att berätta för mig att han ville ha sex med mig: ’Du är så jävla sexig. Vi borde knulla med varandra. Vi är perfekta för varandra’. När jag sa nej blev jag sedan motarbetad och trakasserad i flera år av samma person i den utsträckningen att jag till slut kände mig tvingad att säga upp mig från ett av mina uppdrag som han gjorde det omöjligt att sköta. Jag pratade i ett tidigt skede med min chef om trakasserierna, men han gjorde inget. Min chef blev dessutom arg när jag valde att avsäga mig uppdraget efter flera års kamp mot denna man.
Alla kollegor vet att samma maktmissbrukande manliga kollega systematiskt ingår relationer med kvinnliga doktorander och studenter och föreslår för studenter att de ska ha ”uppsatshandledning” hemma hos honom över ett glas vin, men inget gör något åt saken. Jag har återkommande påpekat att det är olämpligt med sexuella relationer mellan lärare och studenter, som särskilt sätter unga kvinnliga studenter i utsatta situationer, men jag har då fått svaret att ”vi inte kan bestämma vilka man ska umgås med”. Samma manliga kollega brukar beskriva sin upplevelse av seminarier som en lång orgasm.
Jag var masterstudent. Fick följa med på en konferens. Vi var några som badade bubbelpool när en doktorand stoppar in handen innanför min bikini samt trakasserar mig hela kvällen och försöker kyssas. Denna doktorand hade rykte om sig att vara efter tjejer trots att han hade flickvän. Jag förklarade senare att jag inte var intresserad. Några månader senare var vi ensamma på arbetsplatsen på kvällen. Han säger att han vill ha sex med mig och stoppar handen innanför min tröja. Dagen efter gick jag till hans handledare och berättade. Hon tyckte jag var jobbig och skapade dålig stämning på arbetsplatsen.
En kvinnlig doktorand på universitetet där jag jobbade fick ”hora” skrivet i blod på sin kontorsdörr av en kollega och en annan doktorand blev tryckt upp mot väggen i ett stryptag av en manlig professor för att hon med mycket goda resultat beforskat ett område som han ”eventuellt tänkt beforska”.
Som ung fick jag lära mig en del om praktisk härskarteknik av min idol, det var på min första internationella forskarkonferens. Hans litteratur var som bibeln för mig och jag såg fram emot att äntligen få diskutera hans forskningsrön ansikte mot ansikte. Under konferensmiddagen hamnade vi bredvid varandra. Bingo! Jag väntade spänt på rätt läge. Längtade efter att det skulle bli min tur att få prata en stund med honom. Konferensarrangörerna hade dukat upp och jag minns att jag tuggar lite för fort när min idol äntligen lutar sig fram mot mig, ler och frågar:
— Vad kostar du per timme raring?
Jag är lektor och går på handledarutbildning för att lära mig handleda doktorander. I uppgift till en av gångerna har vi att skriva ner ett minne från vår egen doktorandtid. Det ska vara något som påverkar hur vi själva vill vara som handledare till våra egna doktorander. Vi blir indelade i smågrupper och ska läsa varandras berättelser. Min grupp består bara av kvinnor och vi är den enda gruppen som blir ivägskickade till ett mindre klassrum medan de andra grupperna sitter kvar i det större rummet. Vi är fem kvinnor. Alla har med sig berättelser om våld, sexuell utpressning, våldtäkt och olika former av övergrepp. Vi läser varandras historier och gråter. Det är fruktansvärda historier och det gör så jävla ont att det är så det ska vara att vara kvinna i akademin.
Jag var på konferens i somras och han som var ordförande för panelen där jag presenterade ett papper tyckte min forskning var oerhört intressant. Vi pratade länge om forskningen och det var en så otroligt positiv upplevelse att äntligen hitta ett intellektuellt utbyte kring de frågor som ligger mig absolut närmast. Och sedan ”överraskningen”. Denna äldre etablerade professor berättade om alla möjligheter som fanns för mig och hur han kunde introducera mig, bjuda in mig, samförfatta med mig, etc. Det var verkligen uppmuntrande särskilt eftersom hans forskning verkligen inspirerat mig när jag skrev min avhandling. Och så helt plötsligt när jag står och berättar om min forskning avbryter han mitt i en mening ”hur ser ditt sexliv ut?”. Först låtsas jag inte höra men då upprepar han frågan. Jag blir tyst. I min tystnad fortsätter han och mal på om sex: vilken slags sex jag tycker om, hur ofta jag har sex, hur attraktiv jag är, vilka han legat med tidigare och att han tycker vi ska gå och ha sex. Jag säger att jag inte är intresserad, sen går jag. Glädjen över att träffa någon som delade mina intressen och där jag kände att jag kanske kunde få ingå i ett större sammanhang o nätverk ersattes snabbt med en stängd dörr till hela detta forskningsfält.
Jag fick i uppdrag att ta hand om en grupp med arbetsmiljöproblem. En manlig professor hade utövat makt under många år. Han kunde inte heller hålla händerna i styr. Han berättade gärna historier om sex och kunde inte läsa av den motvilja detta väckte hos kollegerna. Han delade tjänst och jag talade med hans prefekt på det andra stället. Prefekten, manlig professor och kompis, kunde inte förstå vad jag talade om. Jag samlade tillräckligt för att ha underlag för utköp. Han förstod att jag visste väldigt mycket som han inte ville skulle komma ut. Det dröjde inte länge innan han fick jobb som professor på annat lärosäte. Ingen bad mig, hans tidigare chef om referenser. Man stöder varandra i klubben. Personen i fråga uttalar sig gärna som expert i såna här frågor och jag antar att fler berättelser här handlar om honom. Hans beteende är känt av kvinnor och accepterat av män. Han är en god företrädare för det som så vackert brukar kallas ”grabbighet”.
Jag var 21, läraren på högskolan nära pensionsåldern. Min morfar hade nyligen dött och under de två år jag hade denne lärare kom vi att få en fin relation, jag såg upp mot honom för hans kunskaper och sätt att lära ut dem och med tiden kom han att kännas mer och mer som en extramorfar. Men en dag så stoppade han in sina fingrar i mig. Jag upplevde det framförallt som ett enormt svek. Jag kände mig så besviken på honom, jag kunde inte längre ha honom som en förebild! Han bad aldrig om ursäkt utan låtsades som ingenting. Jag klarade inte av att berätta något för mina kurskamrater utan skärmade av och skämdes och såg till att inte längre vistas i samma lokaler som läraren.
Det fanns en lektor, sedermera professor, som hängde kring oss doktorander, och kanske litet mer kring mig emellanåt. Vi hade ett spänstigt akademiskt samtal, tyckte vi nog båda. Han hade dock den egenheten att han kallade alla kvinnor som kommit upp sig vid fakulteten för ”kuksugare” (åtföljt av namnet på den hon skulle ha sugit på), ”dyngfittor” och annat liknande. Det var vardag kring honom. Han visade könet inför studenter, kallade studenter för horor vid diplomeringsbalen och sökte sedan sin professur. Då gick flera kvinnor samman och protesterade över att han skulle få arbetsledande funktion vid fakulteten. Alla könsord som han slängt ur sig fanns uppräknade och andra beskrivningar av sådant vi hade bevittnat från honom under åren. En kort tid efter protestskrivelsen sänts in kallades flera av kvinnorna till universitetets säkerhetschef, som frågade om detta var en feministisk kupp. Hur som helst fick den manlige lektorn inte bli professor just då. Han blev det senare istället.
Under min studietid övertalade en anställd mig till sexuella handlingar för att hjälpa mig i min karriär och hotade även med att förstöra för mig. Han stalkade mig sedan och var så obehaglig att jag lämnade universitetet helt och hållet.
