”Plikten att minnas innebär att vi vågar säga ifrån där vid frukostbordet, på skolgården, arbetsplatsen eller festen. Plikten att minnas innebär att vi bemöter falska påståenden och motar rasismen i grind när helst den dyker upp”, skriver Agneta Farkhak och konstaterar att den dagen vi glömmer kanske det redan är försent.
”Bödeln dödar alltid två gånger, den andra gången med glömskan”.
Så skrev författaren Elie Wiesel, en av Nobels fredspristagare men framför allt en av de få som överlevde både Auschwits och Buchenwald.
I dag, 27 januari, samlas människor över hela världen i en manifestation för att minnas, uppmärksamma och hedra Förintelsens offer. Det var judar, romer, slaver, homosexuella, människor med funktionsnedsättningar, jehovas vittnen, politiska motståndare och andra människor som mördades av den nazistiska regimen.
Men minnet av Förintelsen förbleknar också alltmer i takt med att de sista överlevande, de som ännu kan vittna om terrorn, dödslägren, vakttornen och utsorteringarna till gaskamrarna i Birkenau, håller på att gå ur tiden.
Det är en sorgesam och vemodig tanke i en tid där hat, hot och oförsonlighet sprider sig i världen och arbetet för alla människors lika värde känns viktigare än någonsin. Vi är förpliktigade att fortsätta vårda minnet av vår tids största brott mot mänskligheten. Plikten att minnas. För det kan ske igen.
Det är viktigt att komma ihåg att de miljontals människor som mördades under Förintelsen, dödades inte plötsligt utan förvarning. Antisemitismen i Europa var ingen ny företeelse. Rasismen uppstod inte ur ett vakuum. Folkmordet inleddes inte med gaskamrar i Auschwitz eller massavrättningar på östfronten. Det var inte Novemberpogromen som var startskottet eller 30-talets judeförföljelse i Nazityskland.
Det förfärliga inleddes tidigare. Med orden. Med fördomar som sedan tilläts växa med okunskap.
Och det är så det brukar ske.
I dag.
De där orden som bekräftas vid frukostbordet, på skolgården, på arbetsplatsen, i fikarummet, på tunnelbanan, på festen och i de öppna eller anonyma kommentarsfälten på nätet. Ord som lämnas oemotsagda och fördomar som tillåts växa.
Konspirationsteorier som med sociala mediers hjälp får medvind och dess flöden på nätet med grundlösa fakta kan tas för sanningar.
Det är ju också det som 27 januari ska påminna oss om – vad som kan ske i ett samhälle där medmänsklighet och samhörighet försvinner. När orden som får stå oemotsagda resulterar i normförskjutning, när fördomar tillåts gro och teorier baserade på falska påståenden förstärker på förhand formade föreställningar. När rasism och främlingsfientlig får regera fritt för att vi andra står passiva.
Minnet av förintelsen angår oss alla, ingen undantagen. Vi har alla ett ansvar och de tusentals vittnesskildringarna från överlevande och SS-soldater kommer för alltid finnas kvar för eftervärlden tack vare alla böcker som skrivits, forskning som bedrivits och inte minst de hundratusentals officiella dokument som inte hann förstöras av nazisterna innan krigets slut.
”Bödeln dödar alltid två gånger, den andra gången med glömskan”.
Plikten att minnas innebär att vi vågar säga ifrån där vid frukostbordet, på skolgården, arbetsplatsen eller festen. Plikten att minnas innebär att vi bemöter falska påståenden och motar rasismen i grind när helst den dyker upp.
Vi gör det för att vi vet att Förintelsen inte började med gaskamrar i Auschwits utan just i ett samhälle där fördomar och okunskap tilläts att få fäste.
Vi gör det för att Förintelsen började med ord som vi och dem.
Vi gör det för våra barn.
Vi gör det för vi lovade: Aldrig mer!
Vi gör det för att den dagen vi glömmer kanske det redan är försent.
