Vi kliver in i ett litet rum som är Adas musikaliska teaters scenrum på Konstepidemin i Göteborg. Det är så kallt ute. Scengolvet blänker, det är svart och bänkarna smala. På scenen står de tre som ska härbärgera och gestalta vittnesmål och berättelser från kvinnor som säljer sex i Västra Götaland. Uppsättningen är baserad på forskning och intervjuer med kvinnorna, socionomer, kuratorer, en kriminalinspektör.

Camilla, Barbara, Alexandra. Det är Barbara (Fia Adler Sandblad) och Alexandra (Karin Lycke) som talar med varandra, de sitter i en lägenhet. I bakgrunden en projektion av ett höghusområde, en innergård. De talar om sina liv, om männen de trodde skulle ge dem en annan vardag, ”ett vanligt liv”, om sonen och umgängesförbudet. De talar om Camilla, att hon en dag var borta, att hon senast sågs när hon klev in i en bil utanför Willys. De ropar på henne, från lägenheten, från sin plats i universum. De berättar att Camilla en gång var barn, att hon åt sockrade pannkakor.

Makt är relativ

I dessa tre liv finns som veck efter veck av övergrepp och svek. Pappor, morfäder, mammor. Hallickar och sexköpare. Sara Sjödahl som presenteras som Camilla sitter under större delen av föreställningen med ryggen åt scenen och publiken. Hur hon i sin frånvaro är så tryckande närvarande i deras rum. Emellanåt spelar hon korta visor på en liten synt, eller bjuder upp till vemodig vals på dragspelet. På fiolen inleder hon med ett enkelt plockkomp, men senare under de dryga 75 minuterna bryter hon av med folkmusikfiol. Och jag vet inte, men jag tänker på Sverige.

De berättar om män de träffat, om män som köpt dem. Om män som arbetar på utrikesdepartementet, chefer på Volvo, busschauffören, förskoleläraren. För dig som har erfarenhet av att sälja sex är det kanske ingen nyhet. Jag brottas med känslan av att Camilla försvann är en pjäs för mig, för den som står utanför, för den som ska upplysas och för den som har makt. Makt är relativ men jag skriver ord som publiceras och jag har ett eget hem och krukväxter.

”Vart tar man vägen om man tar sig härifrån”, säger Barbara. Kanske flög Camilla, men vart? ”Vad ska jag drömma om”, säger Barbara. Hon drömmer om sin son, hon drömmer om att tvätta i en tvättmaskin, att baka en kaka i eget kök. Liven som levs men som misstros. Socialarbetare, poliser, chefer på skyddade boende. Alla misstror de dessa liv, ifrågasätter sanningshalten i vad ögon sett och kroppar betalat. ”Du måste tagit fel”, säger de, det kan inte vara han, han har familj.

Jag hade önskat att Camilla försvann ännu mer tog avstamp i de många rösterna av människor med erfarenhet av att sälja sex. Jag tycker föreställningsformen är något begränsande. De tre karaktärerna i den föreställda lägenheten blir ett för litet rum för att ropa på dem alla. Ett par gånger under föreställningen får vi lyssna på ett inspelat samtal med Stefan Adamsson, kriminalinspektör som under flera år jobbat med polisens människohandelsgrupp i Region väst. Hans tankar blir på något vis enkelspåriga och perspektivet lite tunt.

Nerven brister

I programbladet hittar jag en text som inleds: ”Hon kallar sig Joy och berättar: / Någon måste göra det / Någon ska se till att pengarna kommer in, från de rika till de fattiga…” Och sen följer en brännande text om trafficking och ett barn hos mormor långt borta. En text om tillgång och efterfrågan och ”Kroppen som ska fylla ett hål i västvärldens välstånd”. Men även här blir jag osäker på om texten jag läser är en tolkning av vad Joy berättat för någon eller om det faktiskt är Joys egna ord. Resten av programbladet består av texter av, förutom regissören och föreställningens sufflör, även en socionom, en kriminalinpektör, en författare och journalist och en kurator. Jag undrar var berättelserna om Alexandra, Barbara och Camilla tog vägen.

Jag tyckte om att komma in i ett scenrum som kändes så tillåtande och lyhört. Skådespelarna går mellan karaktärerna och någon sorts informativ position. Den senare riskerar att bryta närvaron i texten och rummet. När ärendet hela tiden är uttalat är det något med nerven som brister. Jag vill att något i framförandet ska skava för att nerven ska bibehållas. Samtidigt: jag ser något som berättas som är sant och det är liksom viktigt.