En film ska göras, den ska utforska manligt och kvinnligt och de mediala bilderna av personerna i fokus: Anna Odell och Mikael Persbrandt. Till sin hjälp har de tre skådespelare var som ska gestalta sina respektive alteregon. I filmstudion där ensemblen periodvis lever tillsammans har ett förhörsrum byggts upp. Här äger ett möte mellan de två huvudrollsinnehavarna rum där de i en av filmens inledande scener leker med tanken att ha sex med varandra. Det som är bra är att vi kan göra det på riktigt utan att någon annan vet att det är på riktigt, säger Anna Odell i sin nya långfilm X&Y – en minst sagt förvirrande föreställning som löser upp gränser mellan verklighet och fiktion.

Jag träffar Anna Odell dagen efter att filmen har haft sin världspremiär på Stockholms filmfestival. Hon är är lite ”snurrig” efter ett tajt intervjuschema och ursäktar sig gång på gång. Intresset är stort när en av Sveriges djärvaste konstnär och filmskapare efter guldbaggebelönade Återträffen återigen är bioaktuell. Jag ställer en fråga som Odell vagt börjar svara på innan hon skiftar över till att berätta om utgångspunkten för filmen.

Anna Odell var som yngre rädd för män som var väldigt mycket män. Med åldern övergick det istället i en fascination, upprördhet och nyfikenhet över hur maktstrukturerna ser ut mellan könen i samhället och hur vi människor förhåller oss till dessa män. Att det var Mikael Persbrandt som skulle få gestalta denna kliché var givet redan från start.

– Om man tänker på en känd person och en alfahanne så är det den som de flesta skulle tänka på, den mediala bilden av honom. Han var mitt förstahandsval och jag är glad att han sa ja.

Vad är det som intresserar så med alfahannen?

– Hur en sådan man lyckas styra en grupp eller individer och ta makten över människor och hur accepterat det är för att det är han, inte om vem som helst gör det. Jag känner inte till några kvinnor som kunnat hålla på som vissa män, i alla fall inte under en lång tid, utan att tappa fotfästet, då går de under på vägen eller försvinner av någon anledning, säger Anna Odell.

I X&Y talas det både om Mikael Persbrandts utsvävande beteenden och Anna Odells egna erfarenheter av psykisk ohälsa. Odell skapade rubriker med sitt examensarbete från Konstfack 2009 när hon med Okänd, kvinna: 2009-349701 rekonstruerade en självupplevd psykos och fejkade ett självmordsförsök. Hon använder ofta sin egen historia som ett verktyg i sina verk men menar att hon helst inte pratar för mycket om sig själv i offentliga sammanhang.

– Jag kan tycka att det är svårt, för var ska jag dra gränsen eftersom det också är ett skydd att få komma någon nära och att inte tala om vad som är verkligt och vad som inte är det, säger Anna Odell samtidigt som hon medger att det hade varit kittlade att få avslöja vissa detaljer från inspelningen.

– Jag tänker att för ett verk är inte det viktigaste vad som är på riktigt utan det är om man kan följa den här historien och känna att den ger en någonting eller öppnar upp för någonting, fortsätter hon.

I filmen har Anna Odell ett sexuellt utmanande jag, ett mer reflekterande intellektuellt jag och ett ganska ångestdrabbat sådant. Mikael står jämte ett missbrukande alterego, ett aggressivt och ett teaterdyrkande. I rollen som Odell ses Jens Albinus smyga med att slänga mat i en av filmens mest tragikomiska scener och Thure Lindhart muckar gräl lite titt som tätt som en Persbrandt med dålig impulskontroll. Arbetet har bestått av många researchövningar i vilka skådespelarna instruerats att agera utifrån deras egna uppfattningar om Anna Odell och Mikael Persbrandt.

– Det har varit blottande för alla. För om du skulle vara den du tror att jag innerst inne är och jag skulle ställa dig närgångna frågor så skulle det vara ganska läskigt för dig att säga vad jag innerst inne tänker.

Jag skruvar på mig lite nervöst i stolen och svarar att det skulle göra mig väldigt obekväm.

– Om jag frågar dig ”vad tänker Anna Odell innerst inne om dig?”, att då våga säga det är utmanande och att höra det är utmanande, fortsätter hon.

Om du jämför den mediala bilden som finns av dig med den som finns av Mikael, hur skulle du säga att de skiljer sig åt?

– Han är känd för väldigt manliga värden; bråkstaken, knarkande, supande, kvinnotjusare, gränslös… Och jag som den galna kvinnan, hysterikan som luras och kan hitta på lite vad som helst. Vi är båda människor som ses som opålitliga och gränslösa och vi har likheter men som är väldigt kopplade till det karaktäristiska kvinnliga och manliga.

Min uppfattning är att du kanske dömts lite hårdare i media. Tror du att det kan ha med ditt kön att göra?

– Det tror jag absolut att det har. Nu vet jag inte riktigt hur filmen kommer tas emot men tidigare har folk sagt att jag måste tänka på de som mina verk berör, vilket man inte alls i så hög grad förväntar sig från män som gör liknande saker. Som kvinna har man mycket större ansvar och man blir lättare galen.

I regidebuten Återträffen fick Anna Odell chansen att göra upp med mobbarna från sin gamla skolklass. Anna Odell som i efterhand fått reda på att hon inte blivit bjuden på en klassens återträff bestämde sig för att iscensätta hur det hade kunnat sett ut om hon själv hade fått närvara och konfronterar sina gamla plågoandar i ett smärtsamt tal. Men någon terapeutisk funktion menar hon inte att konsten fyller.

– Det var många som kommenterade att det måste varit terapeutiskt, det här med Återträffen, men jag känner inte att det på något sätt har läkt mig. Det har stärkt mig för att jag lyckades göra en film, jag jobbade med skådespelare vilket jag inte gjort innan, det gick bra och jag har insett att det här klarar jag av men det har inte gjort att jag är friare från det som var då, säger hon tvärt.

– Min ingång är ju alltid någonting jag är intresserad av. Med Okänd, kvinna var det maktstrukturerna inom psykiatrin, vem som har definitionsrätt av sanningen. Inte att jag varit med om någonting jobbigt som jag vill bearbeta, det fanns inte på kartan.